Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Den identitetspolitiska feminismen är en backlash mot oss kvinnor

av | 22 apr, 2018 | Debatt

Lästid: 7 minuter

Många kvinnor är missnöjda med samhällsutvecklingen, men identifierar sig inte med de kontraproduktiva krafter som ständigt ges plats i medierna som om deras ideologiska ståndpunkt är den enda som kvinnor kan identifiera sig med. För mig framstår i stället den identitetspolitiska feminismen som en enda stor backlash mot majoriteten av oss kvinnor och den styrka vi har inom oss. Samtidigt lämnas många viktiga frågor utanför de stora politiska arenorna, till exempel den om kvinnors trygghet och den ökande sexualbrottsligheten. De traditionella rörelserna tar inget ansvar här. Det behövs mer – inte mindre! – samarbete mellan könen, och samtidigt politiskt mod.

Häromdagen fick jag frågan, ”är du feminist”? Hade någon frågat för tio år sedan, eller när jag var tonåring, hade jag svarat ett rungande ja utan att tveka. Idag, 2018, i Sverige, blir dock svaret ett annat. Om feminism är det som avses med vänsterextremister som hyllar kvinnoförtrycksymbolen hijab och könsfixerade, offertänkande genusaktivister, så blir mitt svar nej. Däremot önskar jag att en ny styrka växte fram bland kvinnor. En ny rörelse, vi kvinnor som fått nog, men utan att fjanta runt med identitetspolitiska doktriner och tandlösa plakatsymboler som inte hjälper någon. Termen feminism har blivit skändad av människor som mest av allt tycks hata verklig frihet och självständighet för alla kvinnor oavsett härkomst. Jag har tidigare skrivit om DNF, Den Nya Feminismen, men kanske borde vi kasta ”ism”- terminologin överbord.  Helt enkelt är vi många kvinnor som äntligen får friheten att vara de kapabla varelser vi är ämnade till, och som ger varandra styrka för att forma samhället som vi vill ha det.

Den svenska – kanske västerländska – feminismen har kidnappats av identitetspolitiken och extremvänstern på ett särdeles olyckligt sätt. Rötterna i arbetarrörelsen och socialismen känns idag fjärran, istället har vänsterfeministerna lierat sig med kvinnoförtryckande islamister och väljer att ställa sig på kanske världens mest patriarkala religion, islams, sida. Rosa fittmössor, knytblusar i pseudokonflikter, raseri mot delar av #metoo som egentligen främst handlar om att kvinnor gör sig själva till offer och andra märkliga symboliska utspel håller på att rasera allt det som första- och andra vågens feminister kämpade för. Jag kan inte tänka mig att det var detta som första vågens svenska feminister Fredrika BremerSophie Adlersparre och Ellen Key strävade efter. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att Fredrika Bremer skulle accepterat att småflickor i Sverige tvingas gå med slöjor på förskolan, att man ens funderade på att acceptera barnäktenskap oavsett vilket land de begåtts i, och att man ens tar skilda badtider för kvinnor och män i betänkande!

Andra vågens kvinnorörelse på 50- och 60-talet var aldrig enhetlig, men stora organisationer arbetade för långtgående förändringar inom politiska och ekonomiska system för att stärka kvinnors villkor och rättigheter. Många kvinnor levde under flerdubbla förtryck. Här kom kvinnors sexuella frigörelse att bli central, med p-piller som skyddade mot oönskade graviditeter men framför allt kvinnors rätt till att forma sitt sexliv som de själva ville.

Tredje vågen då? I Sverige har kvinnor det väldigt bra. Sedan 1919 (valet 1921) har vi rösträtt, vi har rätt att utbilda oss, att göra karriär, att ingå partnerskap med vem vi vill. Det finns jämställdhetsplaner och en ständig strävan efter förbättringar. Nej, allt är inte perfekt men svenska kvinnor är fria, har i alla fall varit under 70-, 80-, 90- och 2000-talet. Självklart har det funnits rester av förtryckande strukturer, men dessa diskuteras flitigt och den som velat arbeta för ännu mer jämställdhet har knappast blivit kastad i fängelse. Dock har det svenska samhället de senaste decennierna mött nya typer av kvinnoförtryck, främst utifrån en hedersproblematik som Fadime Sahindal blev en tragisk symbol för. Fadime mördades av sin egen far 2002 för att hon ville vara fri att älska vem hon ville, men trots att hedersförtrycket växer sig allt starkare i Sverige på grund av att befolkningen i Sverige ökar med människor från hedersinfluerade kulturer, är den feministiska kampen inte särskilt fokuserad för att få bukt med denna problematik som i dag överskuggar sådant som att kvinnor vill stanna hemma med sina barn eller att de väljer att utbilda sig inom traditionella kvinnoyrken.

Fjärde vågen kan sammanfattas som ”onlinefeminismen” och är kanske främst en hashtag-revolution, som dock fortfarande i mångt och mycket styrs av extremvänsterns självutnämnda feministexperter. Därmed känner sig många vilsna även i denna rörelse, och krafter som kunnat användas till förbättring förblir splittrade. Många bär också en växande besvikelse och ilska inombords. Det samhälle man varit med och byggt vänder en ryggen och allt man får är en meningslös hashtag och något Instagramkonto där ytan är viktigare än innehållet.

Jag vill hävda att denna pervertering av en rörelse som arbetade för kvinnors rättigheter är fjärran från ursprungliga kvinnorörelser som Grupp 8 och Womens Liberation, ja fjärran från sufragetterna som brände behåar och krävde lika lön och halva makten. Att sätta likhetstecken mellan kvinnors kamp och socialism har kanske varit funktionellt tidigare i historien, men har i modern tid visat sig allt annat än produktiv, och faktiskt rent av kvinnofientlig. Att så dogmatist tillerkänna sig till en rörelse som istället visa sig missgynna både kvinnor, män samt barn är absurt. När jag pratar med kvinnor som idag är gamla, men som var unga på 60- och 70-talet, vittnar många av dem att de inte känner igen sig i det som deras feminism blivit. De är besvikna på de av sina systrar som fokuserar på ”den vite mannens” förtryck men som helt blundar för förtrycket från männen med stora skägg och en syn på kvinnor som snarare hör hemma i medeltiden än i vårt moderna samhälle. Och nej, detta är inte en marginell fråga, då dessa män (och även kvinnor) blir allt fler i samhället och påverkar genom sina kvinnofientliga värderingar. Shariadomen i Solna tingsrätt är ett talande exempel.

Jag undrar hur det kommer sig att det inte finns en starkare borgerlig rörelse för att stärka kvinnor och ingjuta mod och självständighet. För mig framstår den vänstermarinerade feminismen som en enda stor backlash mot kvinnor och allt det vi, starka, medvetna, modiga kvinnor står för. Vi som både vill kunna ta hand om våra barn och göra karriär, vi som vill tjäna egna pengar och fatta våra egna beslut som rör vår tillvaro, vi som inte vill behöva förlita oss på män men som samtidigt tycker om män, som vill samarbeta med dem, som inte ser män som våra fiender. Männen är våra söner, bröder, fäder, våra partners och älskare, våra kollegor och våra allierade. Att ständigt tala om ”kvinnligt” och ”manligt” är egentligen ett sänke för oss människor. I Sverige har vi kommit längre än att blint fokusera på vilket kön vi fötts med. Ändå är det exakt det som vänsterfeminismen reducerat kvinnokampen till. Men det är ett schizofrent synsätt. För medan man å ena sidan vägrar se kön som en faktor, är man samtidigt sjukligt fixerad vid könet som just en faktor. Det visar inte minst den senaste striden i Svenska Akademien på. Den vänsterextrema feminismen är lika nyckfull som ologisk – precis som jag personligen som kvinna inte vill vara. Jag vill inte vara ett ömtålig, känslodrivet väsen som spelar på min kvinnlighet när det passar mig och slår ner på andra utifrån samma kvinnlighet. Det är både ohederligt, och i mina ögon fegt och svagt. Antingen har vi kvinnor samma rättigheter som män, men då ska vi även ha samma ansvar. I annat fall måste vi acceptera att vi faktiskt är annorlunda och därmed måste särbehandlas. Men då har feminismen gelt förlorat sin mening och kommit till vägs ände. Då förstår jag att dessa vänsterextrema förgrundsfigurer lyfter fram huvudduk som något frihetligt.

Ska kvinnorörelsen leva vidare behövs en femte våg. Det är dock tveksamt om vi ska kalla den feminism, eftersom termen blivit så skändad av människor som mest av allt tycks hata verklig frihet och självständighet för kvinnor. Jag har tidigare skrivit om DNF, Den Nya Feminismen, men kanske bör vi kalla oss för Femtevågare, Amazonerna, eller Matriarkalister. Femte vågens kvinnokämpar får äntligen bli de kapabla varelserna de är ämnade att vara. De kloka, som vet att det gäller att ha ett öppet sinne och ta hand om sig själva, då samhället förändrats till deras nackdel på grund av att stämningen hårdnat. Matriarkalisten förlitar sig inte på en stat som sviker utan bygger sin egen tillvaro, där hon omger sig med människor hon kan samarbeta med, oavsett vilket kön de har. Hon är fri att forma sina relationer och sitt arbetsliv. Hon kan bli mamma eller förbli barnlös, det är upp till henne. Hon både upspskattar sitt kön men är samtidigt inte bunden av det, det är inte en begränsninng utan alltid en tillgång. Hon omvärderar samtliga ismer och förkastar de idologier som inte passar henne och som hon inte känner sig hemma i, men plockar de russin ur kakan som hon gillar, och bygger sin egen vision. Att enbart tala om patriarkat är värdelöst då den konstruktionen motarbetar ett fritt tänkande och sätter kvinnor i en offerroll som blir självuppfyllande. Att per automatik dekonstruera alla system som tidigare funnits är inte heller alltid av godo. Just modersrollen till exempel har varit föremål för feminismens attacker. Men modern är inte utbytbar, hon kan inte ersättas eller tänkas bort, och när man försöker dekonstruera relationen mellan mor och barn gör man människor olyckliga. Således måste vissa biologiska förutsättningar få äga rum, ostörda av till exempel påtvingad genusforskning och annat flum.

Med det inte sagt att alla äldre modeller är funktionella. Men det krävs stor ödmjukhet inför individers behov och förutsättningar för att uppnå harmoni. Nej, alla vill inte stanna hemma med barn – men alla vill inte ge sig ut i arbetslivet på en gång heller. Det bör råda mycket större fexibilitet i synen på moderskapet och ödmjukhet inför både biologi och samtidigt de personliga livsmodeller som individer stakar ut åt sig själva. Precis som på kvinnlighet i stort.

Själva den socialistiska synen på folket är oförenlig med femtevågaren. Istället måste individen och hennes inneboende styrka och självståndighet bli central, liksom det faktum att hon är vuxen nog att förlita sig på sig själv och sina instinketr och sin vilja. Bara så kan man bygga ett funktionellt samhälle – genom att inte hålla nere individens egna idéer, tankar och vilja. Femtevågaren inordnar sig inte i ett tvingande kollektiv. På det sättet är hon också en mer utmanande personlighetstyp, kritisk och svårkuvad. För en mindre demokratisk stat är hon kanske lite av en mardröm – hon vägrar acceptera kollektivet som norm och väljer istället att gå sin egen väg. Men i längden är det sådana som hon som för utvecklingen framåt.

Läs mer:

Det stora feministsveket

 

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer