Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Blott Sverige äkta Sverigevänner har

av | 24 feb, 2018 | Kultur

Lästid: 7 minuter

Jag har funderat på det här med ordet ”Sverigevän”ett tag. Varför det kom till, och varför det släpades i smutsen. Det är ju lika extremt som mycket annat i Sverige, att det ska anses suspekt att kalla sig för vän av sitt eget land. Jag menar, alla de som inte är Sverigevänner – vad är de då? Sverigefiender? Sverigefientliga? Kanske rentav Sverigehatare? Jag själv kallar mig stolt Sverigevän sedan en tid – för att jag älskar det Sverige där jag är medborgare sedan fyrtio år.

Varför är det fint för en grek att älska sitt Grekland, en kines att gilla Kina och en chilenare att stoltsera med fäderneslandet Chile, men inte för en svensk att brösta upp sig för Moder Svea – i Sverige? Utomlands går det an att vara med i en svenskförening, men så snart man återvänder till hemlandet bör man sucka över nationalismen och förkasta Sverigekärleken likt en begagnad pappersnäsduk. Men det finns indikationer på att det här är på väg att förändras. I en tid av exploderande mångkultur håller nämligen det svenska på att bli både eftertraktat och exotiskt. Nationalromantiken frodas, kulturarvet omvärderas och traditionerna dammas av. Vi blickar rentav tillbaka på vikingarna och börjar åter intressera oss för asatron.

Vi pratade om det här nyligen, en god vän och jag. Varför ordet Sverigevän blev så fult och till och med används som förolämpning. Förklaringen är väl att termen kom att förknippas med dem som förkunnade en mindre politiskt korrekt hemlandsvurm, i en tid då allt sådant ansågs som ren och skär rasism. Extremt? Ja, naturligtvis, liksom så många andra svenska avvikelser. Och märkligt är det, för nog är det så att man måste kunna älska det egna landet, det egna folket, om man ska kunna omfamna andra. För om man inte uppskattar det man har och sitt eget ursprung, så kan man inte på allvar uppskatta andra. Det är som i relationer, dåligt självförtroende bygger inga bra förhållanden! Bär man på ett självhat så slutar all kärlek i fiasko, kantad av svartsjuka, missunsamhet och rädsla. Därför är det dags att ta tillbaka ordet Sverigevän, börja bära det med stolthet. Tror att det var Johannes Nilsson (fast jag hittar inte hans blogg) som sammanfattade de senaste decenniers epokgörande karaktärer: På 90-talet var det musikrecensenten som var trendsättande. På 2000-talet ledarskribenten. Men framåt 2020 då? Vilken figur/filur är det som blir en markör i samhället framöver? Jag tror det faktiskt kan bli just Sverigevännen. En lugn, sansad, balanserad, pragmatisk och vänlig själ, en generös, förstående, frisinnad och tolerant jäkel. Möjigen en smula borgerlig, kanske konservativ, eller med hjärtat åt den småstela socialdemokraiska vänstern. Men fortfarande stadigt förankrad i den äktsvenska myllan.

Jag minns ett Sverige på 70-talet, ett Sverige jag som invandrad tjeckisk flicka upplevde som sömnigt, ospännande och förutsägbart. Den lokala ICA-handlaren hade inga färska kryddor förutom lite slokande dill och vissen persilja, och charkuterierna representerades främst av kokt och rökt skinka, prickig korv och den röda faluringen, som åts med stuvade makaroner (fasa!) eller mos. Brödet var sött och osten ganska menlös. Exotiskt var det med mandarinklyftor i konserv och tuggummi från Juicy Fruit. Den mångkulturella maten representerades av pizza Capricciosa som pappa högtidligt köpte på en pizzeria i Stockholm city. När vi kom utomlands på charterresa var det skönt att få lite sol på den bleka huden och bada i ett azurblått hav. Allt var intressant och nytt och liksom levande. Sverige framstod som kallt, grått och ganska unket. Trots att TV1 sände språka på turkiska och grekiska var det ändå en känsla av utanförskap man fylldes av. Var det därför som mångkulturen blev upphöjd till svensk statsreligion och vi lärde oss att den måste bli vår frälsning? För att vi längtade så mycket efter att det präktiga Sverige skulle bli mer spännande och livligt, mer färgstarkt, mer temperamentsfullt?

Jag vet yngre personer som lever i ett nostalgiskt rus. Här återskapas 40- och 50-tal, här vurmas för funkis och Per-Anders Fogelström. Bellman och von Heidenstam, Strindberg och Lagerlöf, åter fängslas man av Röde Orm och Utvandrarna. Liksom av kurbits och Dalahästar, gamla kyrkor och härbren, möbler av furu, konsthantverk och måleri.

Så mycket svenskt är värdefullt och vackert. Så många stora själar här funnits, så mycket tankegods som flödat. De yngre generationerna har en kulturskatt att upptäcka. Klart de charmas och lockas, kanske finns det intressantaste på farmors vind, inte i New York och Paris?

Jag och min vän pratar vidare. ”Det gamla Sverige” är ett begrepp vi återvänder till flera gånger i vårt samtal. Vi befinner oss på en gård i Stockholms innerstad och här har tiden liksom stått stilla. Man skulle kunna låtsas att det är 2003. Eller 1991. Sen går vi till ett murrigt litet kondis där det sitter gamla damer och tar små tuggor på mazariner som de sköljer ner med kok-kaffe. Tanterna är rosiga om kinderna och har glasögonen i en kedja om halsen och pratar om tvättmedel och den nya husläkaren på vårdcentralen.

Det gamla Sverige är inte bara de här kristallkronorna och den slitna heltäckningsmattan. Det är också farbröder som ropar in slagbord på auktioner i gamla bygdegårdar, där man fortfarande kan köpa korv med bröd och ketchup för en tia. Sill och potatis. Barnkroppar som hoppar i havet från en gisten brygga. Att fiska gädda en sen sommarkväll. De där svettiga mackorna, hushållsost på mjuk Skogaholsmlimpa, som man plockar fram till matsäck. O’boy i termosen. Tallar. Åkrar. Röda små stugor som hukar längs vägarna. Betande kor och bondgårdar och höstens alla färger, prasslande lövhögar och gummistövlar och doften av rök. Marabou mjölkchoklad i backen, när man åker skidor i fjällen och behöver nåt stärkande. Socialtanter som gör sina utredningar, små prussiluskor som antecknar och lägger huvudet på sned och är förstående. Läraren i manchesterbyxor som aldrig höjde rösten utan ville lösa alla konflikter med dialog. Rektorn som grät. Lära-för-livet skolan och obsklass.

Det generösa, det vänliga, det lugna, det konflikträdda. Radhuskök med grönt kakel och biff à la Lindström. Skilsmässor och otroheter, kanske en hurring som ven genom luften. Kvinnors frigörelse och rätten att gå osminkad, med håret i pottfrisyr och orakade armhålor. Grogg och skiva, dans till Abba. Senare, disco med Pink Floyd. Epa-traktorn som puttrade iväg.

Tonåringar som snodde cyklar mitt i natten. Köpa ut, Systembolaget. A-lagare på bänken i Centrum. Jobb, på bank och kontor. Ordning och reda. Månadslön och löntagarfonder. Svenska för invandrare och p-piller. Prinsesstårta och dagisfröknar av båda könen, de små barnen i sina reflexvästar. Reklambyråar och mediamän. De här duktiga vuxna som var förebilder, mammor och pappor som tog hand om allt och skapade trygghet. Man lydde dem inte alltid men de fanns där och de var för det mesta snälla. Fluortanter och språkresor. Föreningsliv och allemansrätt. Kanelbullar och sockerdricka. Folktandvård och mödravårdscentral. Vaccinationsprogram och egnahem. Knätofs och landskapsblommor. Kyrkklockor som ringer och en präst som viger ett nervöst gaypar. Skatteverket och Försäkringskassan och papper som ska fyllas i. Personnummer och pensionsbesked. Rullator på rekvisition.

Snart kanske allt detta bara kommer att finnas till beskådan på museum och i de gamlas berättelser. Snart kan det svenska vara mer exotiskt än tigrarna i Indien. För att det Sverige vi haft ser ut att tunnas ut allt mer tills det riskerar att lösas upp likt en hägring över en sjö en fuktig sommarkväll i juli. Du vet, när dimman ligger så där kompakt, som om det var en älvas skira klänning. Det vita, fluffiga, och därefter en förnimmelse av kyla underifrån, som om sommarvärmen krympt ihop och dött.

Men än så länge finns det kvar. Åtminstone som minnen av en kärlekshistoria som vägrar att falna. Ju mer du bleknar, desto mer älskar jag dig, Sverige. Du finns i mitt hjärta, med alla dina fel och brister, med regnet, kylan, det grå, det karga, det ibland oförsonliga, kanske till och med extrema, med tistlar och snår och svarta vatten som piskar mot klipporna så skummet yr, med natur så vacker att det gör ont. Skogarna, slätterna, fjällen. Det blåser upp till storm, älskade land, men kärleken består.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Min kommande bok heter ”Bilden av Sverige” och släpps 28/2. Bevaka den gärna på Bokus.

 

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer