Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Av föräldraskap byggs ett land

av | 12 jul, 2017 | Debatt

Lästid: 8 minuter

Det går en osynlig men tydlig gräns mellan olika slags föräldraskap i Sverige idag, mellan medelklassbubblan i villaområden där man pratar om sockrets farlighet som om det gällde världskrig, och skuggsamhällets särskilt utsatta områden där många barn får löpa vind för våg och får vara glada om de alls får något att äta, att det sen är socker i är det minsta problemet. Ett fungerande land behöver dock en samsyn i fråga om barnuppfostran.Framför allt är det inte barn som ska bestämma över de vuxna – utan tvärtom. Bara så kan vi få tillbaka delar av den lag och ordning vi förlorat.

Det är inte helt solklart att skillnaderna i föräldraskap direkt syns på ytan, jag har själv inte tänkt i dessa banor, kanske för att jag tillhör den förstnämnda bubblan, den där barns rättigheter och trygghet är en sådan självklarhet att jag inte ens reflekterar över den. Umgås man bara i sina egna begränsade kretsar blir man kanske aldrig medveten om dessa skillnader, de kan sakna relevans för den som har ett välordnat liv. Men när man korsar spåren till andra världar, till parallellsamhällen, så blir olikheterna i barnuppfostran synliga, hur man betraktar barn överlag. Kopplingen mellan föräldrars intressen och barns livskvalitet blottläggs. Nej, det är inte någon unik och ny insikt, men jag vill ändå pränta ner mina tankar, jag tänker att vi behöver prata om det. Hur olikheterna i attityder kring föräldraskap naturligtvis bidrar till polarisering, svårigheter och förstås kulturkrockar. Hur svårt detta säkert kan vara att ta upp till diskussion, hur känslig frågan är. Men precis som allt känsligt och sårigt måste även detta upp på bordet om det ska kunna bli någon vettig förändring.

Livet är orättvist, vilket man försökte utjämna i folkhemsbygget, med hjälp av sociala insatser och bidrag. Det fungerade mer eller mindre så länge man hade gemensamma mål, drömmar och visioner (trots klasskillnader och olika förutsättningar). Men det en gång homogena Sverige är numera kraftigt förändrat och därmed har även synen på barnuppfostran börjat spreta betänkligt. Till exempel har vi fått inslag av klansamhällen och hederskulturer, där synen på barn som okränkbara individer är långtifrån självklar.

Ett välfungerande och assimilerat föräldraskap är enligt min syn den viktigaste pusselbiten i en fungerande integration. Här är samhällets syn på barnuppfostran grundläggande. Sedan 1979 har vi i Sverige fått lära oss att fostra våra små utan aga. Sverige var det första landet i världen som införde förbudet mot allt våld mot barn, och sedan dess har 52 länder följt det svenska exempel. Dock är barnaga inte förbjudet i något av de länder från vilka det kommer stora invandrargrupper till Sverige, till exempel Somalia, Eritrea, Afghanistan, Syrien, Irak. Enligt en studie som genomförts på uppdrag av FN saknar cirka 80 % av världens barn juridiskt skydd mot våld i hemmet. I Mellanöstern är det bara Israel som infört förbud mot våld mot barn, det skedde år 2000. Det är ingen hemlighet att barn far illa på många håll i världen. Många föds in i samhällen där ingen eller lite ordning råder. Givetvis tvingas man då tidigt bli tuff och hård för att överleva. Något som kan bli märkligt då man kommer till ett land där andra principer råder.

Det finns skäl att fråga sig hur Sverige arbetar för att säkra alla barns rätt till respekt och lika värde ifråga om vuxenvärldens syn på dem här i vårt land? Hur visar vi att vi värnar alla barns rättigheter och respekterar såväl deras fysiska som psykiska hälsa? Tanken på att trots att barn i Sverige lyder under samma lag ändå har så olika förutsättningar känns smärtsam och är svår att bära. Avståndet mellan olika sorters föräldraskap känns bitvis milsvid. Jag tänker på de priviligierade som ser föräldraskapet som ett livsstilsprojekt, som de bildar sig inför med att läsa böcker, gå kurser, prenumera på tidskrifter som Mama, som ser graviditeten som livets mest magiska nio månader och förlossningen som en resa genom Amazonas, som lägger sig vinn om att ge babyn allt det bästa och som sedan satsar fullt ut på att närvara på allt från föräldramöten på förskolan, gruppaktiviteter i skolan, frivilliga insatser i fotbollsklubben, scouterna, som ordnar mysiga kalas, inreder barnkammare, fixar jular och påsklov, köper gosedjur och svarar på frågor om allt mellan daggmaskar och Gud. Som finns där, varje dag, som vabbar och städar och torkar snor och bloggar och nätverkar och stolt står upp för sina älskade ungar. Nej, det är inte deras små klenoder som står där med smutsränder på kinderna efter mörkrets inbrott och sätter eld på bilar. P-vakten i Malmö berättar för mig om de små barnen som springer vind för våg, som kastar sten, och som tycks sakna all form av vuxen styrning. Barn så små som sju, åtta år, som tillbringar sin tid ute på gatorna och gårdarna, som inte har tider att passa hemma. Och jag tänker på alla de nyhetsartiklar om upplopp i skolorna och sexuella övergrepp på skoltoaletter, om våld mot äldre, om bråk i gallerior… Jag har hört narkotikapolis berätta om barn så unga som fem år som agerat knarkkurirer. Vi har tonårsgäng som lejs som mördare. Tonåringar på fjorton, femton, sexton år som är kungar i sina utanförskapsområden, som ägnar sig åt rån, stölder, utpressning och hot. Inte bara i utanförskapsområdena, förresten, även i till exempel välbärgade Nacka, också enligt några poliser som jag intervjuat… där är det maskerade unga som rånar andra barn på till exempel mobiltelefoner. Men även alla dessa barn har ju föräldrar! De är födda av någon. De har en mamma och en pappa, syskon, släkt. Har, eller har haft. En del är kanske inte kvar i sina ursprungsfamiljer, en del har kommit till Sverige nyligen, utan förmyndare… En del av dem är givetvis också svenskar, enligt statistik finns det ca 300.000 barn som växer upp i missbrukshem, där en eller båda föräldrarna har alkohol eller drogproblem och/eller psykisk sjukdom. Det finns gott om barnfattigdom i vårt enligt statistiken rika land.

P-vakten är givetvis inte den förste som påpekar att många barn i Sverige av idag spårat ur, och att det förstås hänger samman med en föräldraproblematik. Även när jag intervjuade polischefen Jale Poljarevius i Uppsala tidigare i våras kom vi in på det här. Vi samtalade i flera timmar och jag frågade bland annat vad hans recept på att återuppbygga ordningen var, och hans svar kom snabbt och utan minsta tvekan: Många av problemen i utanförskapsområden hänger samman med totalt frånvarande föräldrar. Inte bara pappor som är borta ur bilden, även mammorna har ”sagt upp sig”.  Helt enkelt föräldrar som abdikerat. Du tror att närvarande föräldrar skulle minska gängkriminaliteten, frågade jag, och han svarade ja utan en sekunds tvekan. Jale Poljarevius har rätt förstås. Vi får de barn, det samhälle vi förtjänar! Inget sker av en slump, utan det är processer som är beroende av varandra, som hänger ihop. Barn som är ensamma, utsatta, kanske hungriga, försummade, som inte får varken kärlek eller regler, barn som ingen ser, kramar om, bryr sig om, självklart växer dessa små upp till förråade unga, utan vare sig ideal eller empati i kroppen. Och förstås förvandlas sorg, saknad och ensamhet till förhårdnader i själen, som muterar till ilska, hat och aggressivitet. Barn är enkla varelser, formbara och lättpåverkade, och därför så lätta offer både för sekter, extremiströrelser och religiösa fundamentalister. Inte underligt att till exempel den islamistiska dawa-rörelsen inriktar sig på barn och unga. En själens cancer som fostrar samhällsfarliga individer, som radikaliserar de vilsna. Ett ensamt barn, oskyddat, längtande, finner lätt gemenskap i en osund miljö. Kanske är det första gången barnet blir sett och känner sig älskat. Sveket gentemot dessa barn sker på flera plan, dels i bristen på sunda trygga relationer hemifrån, dels i fråga om ett samhälle som vänder dem ryggen.

Lyckad integration är inte enbart bostad, utbildning, jobb och att man kan prata svenska. Integration innebär också att man lär sig hur man uppfostrar barn utan våld, hur man får respekt utan att slå, något som är långtifrån självklart. Många invandrare betraktar Sverige som förslappat och blir vilsna i detta, här låter man barn göra som de vill? Osäkerheten skapar otydlighet och i sin tur olydnad och respektlöshet. Men bara för att man inte använder sig av aga betyder det inte att allt är tillåtet. Vuxenvärlden måste kliva i igen och slå fast vilka regler som gäller. Hur – och att! – man uppfostrar barn är en bärande del av en demokrati. Det är inte heller meningen att barn ska ange tonen och bestämma och ett räddhågset samhälle ska hukande ge vika. Barn testar gränser, de ser efter hur långt de kan gå. Det ingår i deras utveckling, men de behöver – och vill ha – motstånd. Vi måste våga ge dem det, säga ifrån när härjandet och respektlösheten gått för långt. Det är inte elakt. Det är tuff kärlek, och faktiskt det snällaste och bästa vi kan ge dem vi verkligen älskar.

Att tacka för maten, att vänta på sin tur, att respektera de äldre, att be om lov. Att lära sig ärlighet, vänlighet, att man inte stjäl eller fuskar, att man inte ger sig på dem som är mindre och svagare, att man inte skadar djur. Sådant vi blev uppfostrade med, sådant vi själva förmedlar vidare till våra barn. Vi lärde våra söner vikten av ett nej, till exempel. Att aldrig tvinga sig på någon annan, att acceptera vad en tjej vill utan att tjata. Att städa efter sig, att vara hjälpsam. Moral och hyfs, helt enkelt. Jag är ”gammaldags” där, om du så vill. Fyra söner är jag mamma till och jag vågar påstå att vi nött in dessa grundvärderingar, de sitter nu. Men det har inte varit gratis, föräldraskap är ett tungt arbete då man måste finnas där, vara närvarande, se barnet, fånga upp frågorna, våga ta obekväma beslut, våga vara jobbig, tråkig, helt enkelt vuxen. Det är inte självklart man klarar det om man själv mår dåligt. Om man inte vet vad som gäller. Om man fått fel signaler om att ingen bryr sig.

Ja, samhället slits sönder, det slits sönder i skärpunkten mellan närvarande föräldraskap och ett föräldraskap som i princip bara är biologiskt, nämligen att man avlat fram sin avkomma men i övrigt helt släpper taget. Jag vet att min text troligen inte läses av dem som verkligen behöver den, att jag predikar för de redan frälsta, men samtidigt vill jag föra upp det här till ytan. Det måste gå att påverka, låta tankarna spridas som ringar på vattnet. Jag betvivlar inte att de flesta älskar sina barn, att de vill sina barns bästa. Men jag tror att det är lätt att gå vilse och ge upp, i synnerhet om ingen talar om vad som gäller. En intressant bok i sammanhanget är Gunnar Bergströms ”Kriminalitet som livsstil” där det på ett enkelt och pedagogiskt sätt beskrivs hur asocialt beteende grundläggs redan i tidig barndom. Den gemensamma nämnaren för att förebygga är engagerade närvarande vuxna. Föreningsliv, idrott, många som bryr sig helt enkelt. Jag har en känsla av att vuxensamhället abdikerat även här, inte bara som auktoritet överlag, utan även som rättesnöre för föräldrar som är vilsna. Fler poliser, hårdare straff kommer inte hjälpa oss. Däremot ett civilsamhälle som träder in, familjen, mammor och pappor. Här och där sker det, till exempel mammorna i Rinkeby som fått nog av våld, men det behöv så oändligt mycket mer. Det är bråttom.

Nej, alla föräldrar kan inte, vet inte, förstår inte, orkar inte. Men en nationell handlingsplan borde till innan vi tappar greppet helt och hållet. Mer stöd, mer sammanhållning, fler förebilder, kanske högre krav. Av föräldraskap byggs landet. Det är dags att få hem ungarna, se till att de kammar sig och att de kommer i säng.

*******

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer