Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Att förneka är att möjliggöra

av | 18 jun, 2017 | Uncategorized

Lästid: 6 minuter

Jag har tidigare jämfört tillståndet i Sverige med livet i en missbruksfamilj. Här utvecklar jag tankarna kring förnekande och möjliggörande – en förödande mekanism som i sin värsta form leder till ödeläggelse och misär.

”De klokaste i det här landet tycker inte som du”, sa en person i en maktposition till mig i januari, när jag uttryckte oro över situationen i Sverige. Personen syftade på att jag var kritisk till den förda migrationspolitiken, vilket jag var redan innan terrordådet på Drottninggatan, innan Manchester, innan vi fick oss till livs att det finns tusentals radikaliserade jihadister mitt ibland oss.

Samtalet slutade inte i samförstånd, snarare i en kylig vapenvila (ursäkta liknelsen). Att vederbörande inte höll med om allt jag sa respekterade jag – men jag förundrades över att h*n var så oförstående, för att inte säga blind, inför de så kallade utmaningarna som vårt samhälle numera måste tampas med. Vederbörande i sin tur ansåg att jag var svartsynt, pessimistisk, alarmistisk, och förundrad över hur jag på detta sätt kunde betrakta verkligheten. Vederbörande ansåg dessutom att jag inte hade nog med kunskap för att känna som jag gjorde. Att jag till exempel var bekymrad över framväxten av skuggsamhällen och utanförskapsområden, gängkriminaliteten, missnöjet inom poliskåren och det kaos som råder inom organisationen under en fullständigt inkompetent ledares vanstyre, oförmågan att hantera våldsamma ungdomsgäng och de nödrop från lärare och personal inom socialtjänsten som så gott som dagligen hörs både i privata samtal som i rapporteringen i press och i sociala medier, kommunernas dåliga ekonomi och bidragsfuskandet på bred front, ja listan skulle kunna göras lång med saker som vederbörande ansåg att jag inte begrep mig på och därför inte borde tala om offentligt, som jag nu råkade göra i den numera smått berömda tjeckiska intervjun.

Tyvärr är denna persons reaktion inte unik. Jag möter dessa människor och får kommentarer av dem på sociala medier nästan dagligen. Jag kallar dem för verklighetsförnekare, ibland går de även under namnet faktaresistenta. I våras döpte jag dem lite skämtsamt till pk-radikaliserade, just för att deras motvilja mot verkligheten nästan påminner om beteendet hos medlemmarna i en sekt som blint tror på en ledare som förklarar för dem hur världen ser ut, en liknelse jag lyckades reta upp en hel radda personer med, men såna smällar får man ta i debatten, om man nu vill raljera en smula. Ibland svindlar det nästan när jag pratar med en sådan person, för det är nästan kusligt hur olika vi kan betrakta det som just nu sker i Sverige. Personligen kan jag inte bortförklara skjutningarna och handgranaterna, balkongflickorna och de könsstympade barnen, de cancersjuka vars operationer skjuts upp, de hungriga fattigpensionärerna som samhället sviker och inte minst det faktum att min egen strokedrabbade mamma inte fick den rehabilitering hon hade rätt till som skattebetalare. Hur jag än önskar att jag kunde blunde så kan jag inte det.

Verklighetsförnekaren verkar inte bli så upprörd över samhällsproblemen, men desto mer arg på mig som påtalar dem. Jag blir kallad allt möjligt otrevligt, utpekad som någon illvillig varelse som slutar på -ist, anklagad för att vilja störa sinnesfriden. Verklighetsförnekaren bor i samma Sverige som jag men lyckas ändå blunda för att landet inte längre är den oas av välstånd och honung som det varit under många decennier i modern tid. Likt ett mantra upprepar personen hellre att problemen som uppvisas beror på att borgerliga opinionsbildare anammat en främlingsfientlig retorik, att bilderna som presenteras är kraftigt överdrivna och egentligen bara ett led i en främlingsfientlig, högerstyrd propaganda, avsedd att skapa missämja och polarisering. Personen brukar argumentera för sin trygga tillvaro med att h*n mår bra, känner sig trygg, har mat på bordet och att det ändå är värre i till exempel Sudan eller Mali än i Sverige (vilket förstås är sant). Vidare brukar personen lägga till att det är bevisat att det går bra för Sverige, att det finns internationella undersökningar som pekar på detta, och att allt annat är illasinnat påhitt för att spela ett onämnbart parti i händerna. Och även detta är i viss mån sant, visst finns det vacker statistik som visar att Sverige verkligen på flera olika sätt är ett fantastiskt land att leva i, om vi ser till vissa valda parametrar. För skär man bort alla obekväma fakta och negativ statistik så finns här absolut förutsättningar för att tillbringa dagarna i total avsaknad av insikt om hur landet mår i en större kontext.

Min favoritjämförelse är den mellan Sverige och en familj med missbruksproblem. Jag ser tydliga paralleller och mönster. I en missbruksfamilj är man till en början också duktig på att förneka att en av medlemmarna är alkoholist. Man ursäktar, bortförklarar och fokuserar på alkoholistens ljusa, nyktra stunder. Man klamrar sig fast vid hoppet, vid de harmoniska dagarna, vid måltider då alkoholisten lyckas dricka enbart vatten (och blundar för att alkoholisten smugit ut på toa för att ta sig en rejäl hutt ur en gömd plunta). Titta här, vill man då utbrista triumfatoriskt, alkoholismen är kraftigt överdriven! Vi är en familj som alla andra, kanske till och med bättre! Så ljuger man för sig själv och för sin omgivning, låtsas som att allt är bra, håller upp välputsade fasader, sliter som ett djur för att dölja den smärtsamma sanningen för omvärlden. För man skäms ju också, skäms för att man sitter där man sitter, och så är man osäker, man vet inte hur man ska hantera den fula sanningen. Man är även trött, och rädd, och tänker att om jag låtsas som att allt är bra så kanske det också är det? Men ropar jag på trollet så kommer trollet. Och det vill jag inte. Man blir barnsligt trotsig, för man vill bara inte att det ska vara dåligt!

Jag kan alla de där mekanismerna, för jag har varit där.

Det värsta med förnekandet är dock att det möjliggör fortsatt missbruk. Precis som i familjen, så även i det dysfunktionella landet. Förnekandet av fakta och hur verkligheten förhåller sig möjliggör att problemen blir kvar och fortsätter att växa. För kan vi inte se problemen, kan vi inte heller lösa dem. Men istället för att sätta sig ner och vara ärlig och försöka komma fram till någon vettig, icke känslodriven lösning, går den förnekande personen till attack, försöker rikta fokus åt annat håll, förminskar, förvrider, till och med ljuger. En person i förnekelse kan bli aggressiv, ilsk och hatisk. För innerst inne anar h*n ju hur det ligger till, men istället för att acceptera protesterar h*n aktivt och sprattlar som en fisk på kroken. Förnekaren gör allt som står i h*ns makt för att inte fakta ska komma fram i ljuset, gör allt för att det verkliga förhållandet inte ska bli känt. För det är jobbigt att tvingas hantera problem. Det är jobbigt att inse att livet inte enbart är härligt och bekvämt. Det är svårt att erkänna för sig själv att man misslyckats, att man saknat insikt, att man kanske till och med saboterat och förstört.

Jag förnekade också alkoholisternas problem, jag kämpade hårt för att sanningen skulle fortsätta vila i det fördolda. Men alla mina ansträngningar ledde bara till att förlänga plågan. Med mina missriktade omtankar möjliggjorde jag fortsatt missbruk. Jag hjälpte alkoholisten att fortsätta att dricka. Jag bidrog till det sjuka, till dysfunktionen. Det jag trodde var välvillig hjälp var inget annat än en björntjänst.

Jag tycker mig se ett långsamt uppvaknande här och där. En tillnyktring och små ljuslågor där insikterna tänds. En del förnekare kommer till sans och börjar förstå att vi har mycket jobb framför oss. Att det är bråttom, att vi måste våga vara ärliga och ta tag även i frågor som är obekväma och jobbiga. Precis som i en missbruksfamilj som faktiskt bestämmer sig att tillfriskna krävs en hel del kurage och kraft. Det kommer att komma återfall och motgångar, det kommer komma ledsna och trötta dagar.

Jag vet inte vilka de klokaste i det här landet är, faktiskt har jag ingen aning vem den där personen syftade på. Kanske var det politikerna, kanske opinionsbildare, kanske de rika, de välbärgade, kanske de intellektuella, de som skriver och berättar. Kanske menade h*n verklighetsförnekarna, de som in i det sista vill stänga för både ögon och öron så de ska slippa se och höra hur mycket som inte fungerar och hur många det är som far illa, trots tjusig statistik om framgångar för startupföretag och bankernas miljardvinster.

Det spelar ingen roll. Min fasta övertygelse är ändå att ett liv i nykterhet är bättre än ett liv i lögn, vare sig det gäller en familj eller ett helt land. Att prata är bättre än att tiga, att sluta förneka och sluta möjliggöra är friskare än att fortsätta leva i en drömvärld. För ingenting ont försvinner hur gärna vi än vill tänka bort det.

Lika lite som en alkoholist blir nykter blott genom en älskande anhörigs självuppoffrande kärlek, like lite städar utanförskapsområdena upp sig genom ren viljekraft. Tvärtom leder förnekandet och möjliggörandet, om det inte upphör, till att alkoholisten till slut lyckas supa ihjäl sig. Hur det kan gå för ett helt land vågar jag inte ens tänka på.

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122. Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. >3

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer