Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Att döda en nybliven mor

av | 27 aug, 2019 | Det nya Sverige

Lästid: 10 minuter

Någon skrev igår på Facebook att det värsta som kunde hända i Sverige på 40-talet var att ett barn blev ihjälkört i trafiken. Sådant skakade om samhället, så pass att Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande 1948 beställde en novell av författaren Stig Dagerman för att få ner hastigheten på vägarna. ”Att döda ett barn” blev Dagermans mest kända text och blev även filmatiserad, den första versionen från 1953 svartvit, suggestiv, gastkramande. Han som skrev på Facebook spekulerade i huruvida regeringen skulle be mig skriva en novell för att skapa en rörelse mot våldet, mot det besinningslösa, mot mördandet av småbarnsmammor på öppen gata, och han svarade sig själv, att det kommer aldrig att ske, alltså att jag skulle få ett sånt uppdrag. Men hans tankar inspirerade mig. Så därför har jag nu faktiskt skrivit en egen novell, fritt efter Dagerman, med en del av hans ord, och med hans ande som fått genomsyra orden. Den heter ”Att döda en nybliven mor” och är en spegelbild av ett Sverige 2019, ett land i krämpor och politiskt förfall.

Det är en lätt dag och solen står snett över stadens gator. Tidigt skall väckarklockan ringa, ty det är måndag. Mellan ett par gårdar i staden har några barn funnit en handgranat men de vet inget om dess fruktansvärda sprängkraft för de har aldrig upplevt ett krig, inte på riktigt i alla fall, inte det slags krig man hört talas om som svepte bort miljoner liv i Europa och i världen. Kriget här på deras till synes lugna gård är ett annat, det är inte lika synligt, men när det slår till är det minst lika dödligt, lika förödande. Skillnaden är att det inte är soldater som strider, och soldater som främst dödas, utan det kan vara ett barn som får en kula i huvudet medan han väntar på bussen.

I den moderna svenska metropolen blänker fönsterrutorna, åtminstone de som ännu inte träffats av stenar eller splitter. Män rakar sig framför speglarna i badrummet och kvinnor scannar genom Instagram och Facebook, kanske skriver de en kommentar då de ser en bild på bekanta som gift sig. Barnen, ja se barnen, de leker som de alltid gjort, oavsett om det är 40-tal eller 2019, ett år då landet Sverige förvandlades till en ofrivillig no go-zon som till och med politiker börjat slita sitt hår över. Barnen bygger lego och lägger sina dockor, säger till djuren att de ska vara försiktiga, ty det går vålnader genom staden som gör djuren illa. Inte ens igelkottar fredas från barbari.

Det är den oskyldiga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall en nybliven mor dödas mitt på ljusan dag av en man som håller i ett vapen, en man som inte stoppats av ett samhälle som borde gjort så för länge sedan. Ännu står en nybliven mor i badrummet med sin lilla baby, ännu byter hon en blöja, den som ska bli den sista, ännu snusar hon på en fjunig hjässa och moderslyckan strålar genom hela hennes kropp, likt ett brusande, sött elixir. Inget ont ska hända dig, viskar hon i den lillas öra medan hon knäpper babyns body och drar på de små byxorna på ett par sprattlande ben som precis börjat lägga på sig knubbigt hull. Mor älskar dig, mor ska skydda dig från allt ont, säger hon och ler in i barnets ögon. In kikar fadern, han som nyss rakat sig, och han säger att de borde ta en promenad och kanske stanna vid falafel-kiosken och ta sig en munsbit. Ja, det blir mysigt, vi tar ut lillan i vagnen, det är så fint väder, svarar kvinnan och lyfter upp den lilla, ska ge barnet en slurk mjölk från sitt bröst innan det är dags att bege sig ut i friska luften, så som man gör då man är föräldraledig.

Det far ingen skugga över lägenheten och ändå står mannen som skall döda en nybliven mor vid ett rödljus och väntar på att få köra vidare mot sitt ödesdigra mål. Det är en man som inte tillför något gott till samhället han lever i, det är en man som fått hållas alltför länge då landets politiker släppt ansvaret för det folk de borde värnat och därför får män som han löpa vid för våg och sprida förödelse där han far fram. Mannen som snart skall döda en nybliven mor ser fortfarande ut som vilken man som helst, han sitter i sin bil och väntar på att rödljuset ska slå om till grönt så att han kan fortsätta sin färd. I ett annat liv hade han kunnat sitta här med en skrattande flicka vid sin sida, och han hade kunnat säga att de ska åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut. Och hans hjärta hade kunnat vara fyllt av kärlek, inte av begär efter pengar, och sinnet hade inte behövt vara fyllt av lust efter hämnd. En gång i tiden var han bara en pojke, och sedan en yngling, han drömde möjligen om ett annat liv, långt ifrån alla planerar att bli kriminella då de är små. Innan han denna måndag steg in i bilen stod han ett ögonblick framför kylaren som gnistrade i solen och njöt av glansen och doften av bensin och en sommar som mognat och som snart skulle förbytas till höst. Det föll ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren hade inga bucklor och inte heller var hans händer ännu röda av en nybliven mors blod. Ännu hade inte ett litet barn dömts till ett liv utan att någonsin ha lärt känna den kvinna som fött det. Ännu hade inte en familj slagits i spillror.

Samtidigt som mannen i utkanten av staden trampar på gasen för att sätta sin bil i rullning då rödljuset slår om, tar den nyblivna mamman på sig sina skor och tar en titt på sig själv i spegeln i hallen. Babyn är orolig trots att den är mätt och blöjan är torr, ändå kinkar den och ger ifrån sig små missnöjda skrik, som om den vädrade en fara som lurar. Kanske är det bättre att lämna vagnen hemma, säger den nyblivna mamman och lyfter upp den lilla i famnen. Värmen från den späda barnkroppen gör modern lugn, ännu en gång känner hon lyckan i sitt hjärta, helt utan att veta att dessa minuter är de sista hon får, att det är allra sista gången hon öppnar ytterdörren för att gå ut i farstun, ja, att allt hon nu gör är för den allra sista gången.

Mannen som strax kommer att förlora sin livskamrat är färdigrakad och färdigklädd. I deras våning finns allt det som finns hos svenska familjer, IKEA-möbler, en spjälsäng, en soffa med mönstrade kuddar, en TV. Det är ingenting som fattas, de har det bra och de ska strax gå ut, klockan är strax efter tio och i kiosken som säljer falafel står en äldre man de brukar hälsa på när de passerar, han ler alltid så vänligt åt dem när de går förbi. Och medan den nyblivna mamman öppnar ytterdörren säger mannen att han glömt sin mobil, att hon ska gå före, att han hinner ifatt. När den nyblivna mamman tar hissen ner till bottenvåningen tänker hon hela tiden på sin två månader gamla baby som hon håller i famnen och lyckan det är att ha gett livet till ett barn, att hon är tacksam för att förlossningen gick väl och barnet blev välskapt, hon tänker på hur skönt det är att leva i Sverige som är ett land som tar hand om sina småbarnsföräldrar och sina spädbarn, hur det skyddar dem från allt ont, hur det tillhandahåller barnbidrag och vaccinationsprogram och förskola med genuspedagogik, och ingen viskar till henne att hon bara har åtta minuter kvar att leva och att landet hon lever i visserligen förbjudit hälsovådlig rökning på uteserveringarna men inte kan skydda henne från en avrättning på öppen gata, att de som säger sig ha ansvar för folket i själva verket vänt henne och alla andra ryggen, att de struntar i henne och hennes nyfödda baby, som än så länge ligger intet ont anande i hennes famn.

Det är inte långt till falafelkiosken, det är bara tvärs över gatan, och medan den lilla sover tryggt i sin mammas famn far bilen med mannen framåt, mot sitt mål. Staden som en gång i tiden varit trygg och lugn, med många olika hus och numera människor från jordens alla hörn som sitter i sina kök med kaffekopparna höjda, är nu minerad mark om man har otur, och där ute rusar bilen med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser höghusen och parkerna skymta förbi som gråa skuggor. Det fläktar augusti genom vindrutan, han vet vart han ska, och han vet att de som styr landet inte kan stoppa honom, han har bestämt sig. En man som han borde inte fått gå fri, men han gör det nu, och minuterna tickar, både för honom, för en småbarnsmamma och för hennes barn, och för ett land som driver likt en båt utan kapten, med ett skräckslaget folk som vädjar om nåd. Mannen borde inte få färdas på en bred väg mitt i staden, han borde inte ha ett vapen, hans sinne borde inte vara inställt på att döda, men det är precis så det är. Han sneglar på pistolen intill sig, den ligger där likt en ihopkrupen kobra, en giftig stålbest som genom hans hand kommer att släcka ett liv.

Mannen har slutat att känna efter. Han har skurit bort sorg och empati, han har stängt av minnen av sig själv som liten gosse, som pojke i sin moders famn. Hans sinne är fyllt av svärta, av harm, av girighet, av sånt som vissa kallar plikt men som bara är en omskrivning av ondska. Han har bråttom. Snart ska han döda en nybliven mor. Inte av en slump, inte genom en olyckshändelse, inte som mannen i en novell från fyrtiotalet som av misstag råkar köra ihjäl en flicka, i en text skriven av Stig Dagerman på uppdrag av Trafiksäkerhetsverket. Nej, denna man är produkten av ett samhälle som kapsejsat, ett samhälle där jakten på droger, pengar och revir förvandlar människor av kött och blod till iskalla monster. Ett samhälle där politikerna abdikerat, där lag och ordning mest bara är tomma ord. Ett samhälle där sanningen betraktas som farlig och där lögnen blivit en nationalhymn sjungen av de korruptas läppar. Ett samhälle som aldrig skulle be en författare skriva en novell som en protest mot det eskalerande våldet, för in i det sista försöker man bluffa folket om att man har läget under kontroll.

Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en man skjuter ihjäl en nybliven småbarnsmamma är hon ännu på väg med sin baby ut i den ljumma soliga augustiförmiddagen, uppfylld av den lycka som hennes barn ger henne. Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att babyn somnat till slut och kvinnan ler mot mannen bredvid sig, hon lägger sin hand i hans samtidigt som en bil svänger upp intill dem och bildörren öppnas och ännu förstår hon inte att hon snart kommer att träffas i huvudet av flera skott från ett vapen. Hon håller sitt barn i famnen och innan hennes man skriker av fasa kan hon blunda och drömma om framtiden och den sista sekunden i sitt liv kan hon tänka på sitt barns ögonfransar och fingrarna som griper efter henne, en rosig kind och en liten människa hon velat se växa upp. Det är en filt med små ljusblå elefanter på och en mössa i mjukt garn och ett par små ulliga strumpor på fötter som ännu inte kan gå, det är alla drömmar sammanvävda i en skör kropp som så tillitsfullt vilar mot sin moders bröst, lugnad av de hjärtslag som är det tryggaste ljudet ett barn kan känna. En moders hjärtslag, den vackraste melodi som finns.

Efteråt är allting för sent. Melodin tystas brutalt. Efteråt hörs bara ekot av skott som skär igenom måndagens förmiddag och solen skiner fortfarande alltjämt, det hörs ljud av fötter som springer, någon har filmat skuggan av en maskerad man som försvinner efter det fruktansvärda dåd han begått. Efteråt finns bara en baby som faller ur sin moders famn och en man som vrålar, likt ett skadskjutet djur, han håller handen för munnen men skriket tränger sig ut i världen, likt en anklagelse mot dem som stulit det dyraste han hade. Efteråt öppnar någon en dörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger en filt med små ljusblå elefanter på asfalten, i blod och grus och en småbarnsmammas kropp har fallit, hårt pressad mot vägen, medan pölen av blod under henne växer. Efteråt kommer bleka människor som hört skotten utspringande genom porten och ser en syn de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte en dödad småbarnsmammas sår och den läker dåligt smärtan hos en baby som aldrig kommer att få lära känna den kvinna som gett det livet.

Den som har dödat en småbarnsmamma är dock inte ensam. Den som har dödat en småbarnsmamma är inte bara mannen som höll i vapnet, det är inte han allena som avfyrade skotten. De som dödat en småbarnsmamma och stulit ett barns mor ifrån det är ett iskalllt samhälle som slutat att bry sig, det är de förljugna politikerna som fegt duckar alla obekväma frågor, det är män och kvinnor som tappat all kontakt med verkligheten, berusade av sig själva och den makt de har över ett folk de för länge sedan svikit.

Stadens gator smittas av tystnad, som så många andra svenska städer. Människor är rädda för att se varandra i ögonen, de är rädda för att gå ut, de är rädda för att säga vad de tycker, de är rädda helt enkelt, rädslan har slagit klorna i dem och förlamar dem nu på ett sätt de inte trodde var möjligt i Sverige, landet de litat på, landet de trott stod på deras sida. Men Sverige har blivit ett land där det är fritt fram att avrätta en nybliven mamma mitt på en måndag, medan hon håller sit nyfödda barn i famnen och försöker skydda det med sin kropp. Hon är lika mördad av ett illegalt vapen som av den tystnad som tillåtits slå ett dödligt grepp om landet.

Inte en enda glad människa finns kvar. Alla skuggor är mycket mörka och när kvällen kommer är det liksom en oförklarlig ondska som ruvar överallt, vanmakten lyser igenom i det som folk skriver på sociala medier. Människorna vet att den politiska förlamningen är deras fiende och att de kommer att behöva många år för att ställa saker till rätta. För det skick som just nu råder är byggt på en lögn där man skyller på dem som protesterar mot vansinnet som råder, och i sina nätters drömmar drömmer många om att få en enda minut av deras gamla liv tillbaka för att göra framtiden annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot det samhälle som tillåter att småbarnsmammor dödas, att allting efteråt är för sent.

******

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl.

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd betalning bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Swish: 0733289122

Paypal: info@katerinamagasin.se

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok heter ”Bilden av Verkligheten” och finns nu att köpa här:

https://www.vulkanmedia.se/bilden-av-verkligheten/

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund heter ”Budbärarinnan” och kan köpas här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer