Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Åsiktskorridoren lever: Sveriges parallella mentaliteter

av | 14 jul, 2018 | Val 2018

Lästid: 6 minuter

Sicket liv det blev av min text om ”Gissa min resa!” Twitter kokade av lika delar indignation och uppmuntrande tillrop och min text blev lika mycket ifrågasatt som hyllad. Sådan är pennans makt. Självaste polischefen i Göteborg, Erik Nordh, kände sig manad att kommentera (uppsökt av journalister, förstås, sommartorka på redaktionerna gör att ingen notis är för liten att försöka skapa drev kring). Men diskussionerna och samtalen är intressanta eftersom de pekar på en tydlig företeelse i den svenska debatten och våra inbördes relationer: Att vi intill de verkliga fysiska och geografiska utanförskapsområdena även fått tydligare mentala no go-zoner. Vi lever numera i skilda mentaliteter. Av skräck för förlorat anseende seglar därför många under falskt flagg.

Saker som sägs högt i det offentliga och saker som framförs med lågmälda stämmor när man är bland fränder man litar på, är två vitt skilda ting. Allt fler personer uppvisar smått schizofrena beteendemönster, som de lägger till sig med för att de inte vågar annat. Åsiktskorridoren är ingalunda krossad, men den har ändrat skepnad. Grovt räknat kan vi i dag dela in Sveriges befolkning i tre mentala zoner:

1. Dissidenterna – de som på riktigt tagit klivet ut ur Åsiktskorridoren och fritt talar ur hjärtat om sådant som bekymrar dem, dessa säger också utan omsvep att de tänker rösta på SD, MED eller AfS, alltså de tre partierna som är tydligt kritiska mot hur Sverige idag styrs och som även har en restriktiv migrationspolitik som mål. Denna grupp växer dagligen och ger varandra mod och kraft, dessa individer vågar se kritiskt på allt som är sjukt i dagens Sverige och tänker inte stillatigande se på när dårar styr. Vissa av dissidenterna, särkilt de tidiga som redan för flera år sedan påtalat problemen och därför blivit illa åtgångna av etablissemanget,  har inte mycket kvar att förlora och är därför beredda att ta fajten för sånt de tror på. De har slutat att förställa sig och sträcker istället på ryggen. Nej, Sverige kan inte avskeda alla – ju fler som öppnar munnen offentligt, desto lätare blir det att öppna munnen offentligt. Denna nya frihetskänsla sprider sig nu på sociala medier. Där man tidigare hukade strykrädd inför påhopp från till exempel åsiktspoliser inom diverse framför allt vänsterextrema politiskt korrekta nätverk, ber man idag dessa självgoda småpåvar dra åt helvete. Man är stolt över att säga ifrån.

2. Förnekarna – de, som fortfarande lever i tron att Sverige befinner sig i säg år 1998 och som inte personligen drabbats särskilt hårt av vare sig av bilförlossningar, gruppvåldtäkter, nekad sjukpenning eller indragen assistans, uppskjutna canceroperationer eller akutbesök som innebär 38 timmars väntan. De som inte har äldre släktingar som vanvårdas på olika äldreboenden eller döttrar som kallas hora i skolan. Detta fantastiska sagofolk som många gånger bor i fortfarande välmående homogena medelklassområden där grilloset svävar över prydligt klippta häckar, tänker rösta på Centerpartiet för att ”Annie är bra” och blir arga när de läser ”lögnaktiga” artiklar om det ökande våldet och gängkriminaliteten. ”Problem har alltid funnits och jag var ihop med en tio år äldre kille när jag var 15” är vanliga argument när till exempel hedersförtryck och barnäktenskap förs på tal, och medmänniskors oro avfärdas som ”alarmism”. Att varna för faror anses värre än farorna i sig. Förnekarna påminner om kommunismens marionetter som var villiga verktyg i propagandamaskineriet, människor som på fullt allvar påstod att butikerna var fyllda med varor fast alla visste att hyllorna gapade tomma. Dessa drog sig inte heller för att ange sina grannar till hemliga polisen för ”tankebrott”. Det är också dessa som idag skriver långa inlägg om att de själva minsann mår bra och därmed är allt frid och fröjd i Sverige.

3. Viskarna – är den tredje gruppen, den mest intressanta. Det är troligen idag den allra största gruppen, de som står med en fot i vardera världen. I hjärtat redan förlorade åt det mentala dissidentskapet, men på ytan fortfarande på god fot med Förnekarna, ty det är Förnekarna som oftast är deras värdegrundskorrekta chefer, arbetskamrater och även familjemedlemmar. Viskarna är de som kallas ”silent voters”, de som till och med mörkar sina partisympatier i anonyma opinionsundersökningar och som aldrig skulle erkänna att de lämnat till exempel sitt gamla parti Socialdemokraterna, för det kommer ej vara en sådan valsedel de tillgriper den 9:e september… Viskarnas inre kokar av uppdämda känslor, de är djupt besvikna på de gamla partierna som de inser har lurat folket, de är rädda, förbannade, missnöjda och oroliga. Deras näve är i kramp av att ha knutits i byxfickan i flera års tid. Men man är ännu inte redo att tala klarspråk högt och tydligt, så man viskar sina åsikter till andra Viskare, de man med säkerhet vet är likasinnade. För någonstans måste det ut, likt en infekterad finne. Så man viskar och viskar och så mejlar man sin frustration till bland annat mig. Och kanske, kanske börjar man så smått dela ”kontroversiella” länkar på Facebook…

”Jag stötar dig, ska du veta”, får jag skrivet till mig i många privata meddelanden på Facebook, på Twitter och i mejl. ”Men jag har ett jobb inom staten/kommunen/landstinget, jag har barn som behöver mat på bordet, jag har lån och räkningar. Jag har inte RÅD att bli politiskt kritisk offentligt.”

Saken är att när en Viskare väl börjar höja sin röst är tsunamin av ord svår att stoppa. Och allt låter inte snyggt. Det finns hårda ord, formuleringar, till och med fördomar. Någonting händer med människor i den parallella mentaliteten, när man hela tiden vaktar sin tunga för att inte slinta och göra sig olycklig. Sen, när man väl får tala fritt blir det en formlig explosion.

Ja, det var lite så den aktuella polisen som talade om säkerhetsråden kände. En Viskare, en enkelt tjänsteman som sett sin organisation spåra ur, en som känner förakt för sina chefer, en som sörjer att vanliga medborgare lever i otrygghet, att maktens eliter offrar medborgare genom att vagga in dem i trygghet att allt är som vanligt och förlitar sig samtidigt på att det underbetalda fotfolket ska städa upp i den oreda de skapat. Min Viskare är en sådan polis – som inte öppet vågar sympatisera med Peter Springare för då blir vederbörande betraktad som ”kontroversiell” och kanske ifrågasatt av sina chefer och missar därmed en härande befordran – som ändå fick lust att drämma till, även om så enbart skedde verbalt och bakom anonymitetens skyddande mantel.

Och jag säger inte nej. Jag gillar att publicera obehagliga sanningar. Sverige behöver dem. För att tillfriskna. För att komma någon vart. Viskare, välkomna hit! Jag låter er vädra era tankar. Till skillnad från Förnekarna anser jag lögn vara mer skadligt än sanning, hur otäck sanningen än är.

Poliser har talat ut tidigare här på Katerina Magasin. Poliser som hoppat av, och poliser som ännu arbetar kvar. Just polisens parallella mentalitet är intressant, för polisen är bärare av statens så kallade våldsmonopol och därmed har en särställning. Polisens ord blir en tyngd. Polisens vittnesmål går inte att avfärda. Rekommendationerna måste tas på allvar. Men i ett dysfunktionellt samhälle sker följande: De korrupta och fega poliserna – ofta bortklemade högavlönade chefer med ett ego där egennyttan styr – lierar sig med staten och går dess ärenden. De ärliga poliserna som har en uppriktig omtanke om befolkningen de är satta att tjäna, blir obekväma sanningssägare som med alla medel ska tystas. Således, vad väljer en bekymrad polis som både vill arbeta kvar och samtidigt skydda det sårbara folket? Kanske att drämma till med hårda ord, men av självbevarelsedrift göra det anonymt. I ett friskt samhälle hade det blivit en sund diskussion. I ett sjukt samhälle, likt det totalitära, blir effekten ilska, förnekelse och smutskastning. Man vill tysta budbäraren.

Åter: Viskarna skriver mejl. De hör av sig. De skickar tack och hjärtan. Blommor. De berättar att jag ger dem hopp. Och mod. Vissa av Viskarna tar klivet ut och blir Dissidenter. De berättar om bråk med Förnekarna, jag ser hur de ger mothugg på sociala medier. Jag ser även allt fler opinionsbildare med olika politiska färger, börja höja rösterna mot vanstyret av Sverige. Inte så tydligt som vi skulle behöva, ty Sverige är de lågmälda gesternas land. Den mångkulturella mer eldiga mentaliteten syns mest på storbråk, inte lika kraftfullt avspeglad ens på de borgerliga ledarsidorna.

Och de skilda mentaliteterna är fortfarande en bromskloss i att räta upp samhällsbygget som lutar likt tornet i Pisa.

Fler behöver sluta viska.

Fler behöver höja sina röster, säga ifrån.

”Våldsmonopolet är farligt försvagat”

********

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min nya bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min senaste bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund.

Köp den gärna här.

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer