Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

Aldrig mer är nu

av | 22 okt, 2023 | Terrorism, Samhälle

Lästid: 6 minuter

Det är jättesvårt att skriva den här texten för att tårarna rinner så att jag knappt kan se tangentbordet och bokstäverna. Det är jättesvårt att skriva det här, inte bara för tårarna och förtvivlan, utan framför allt eftersom jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att jag i mitt liv skulle uppleva något så grymt, omänskligt, bestialiskt, vidrigt.
Jag trodde aldrig jag som människa i vår värld skulle känna av det hat – som funnits likt en skugga över oss – vakna till liv, svepa in oss i ett ohyggligt mörker. Hatet som ruvat i skuggorna sedan Förintelsens tid, och som jag alltid varit medveten om eftersom mina familjemedlemmar avrättats enkom på grund av sin etnicitet. För att de var judar.

På Förintelsens minnesdag brukade jag ibland publicera ett foto på min morfars syster Marta som mördades i Hitlers gaskammare. Jag brukade tänka, vila i frid Marta, vi lever i en tid då vi vet att det är ”aldrig mer” som gäller. Jag kände mig trygg, trots att jag vet att hatet mot judar blivit större, mer öppet de senaste åren i Sverige. Mardrömmen med folkmordet på judar låg bakom oss.

Nej, jag såg inte detta komma.

7 oktober 2023 förändrades allt. Barbari, folkmord. Slakt av barn, spädbarn, kvinnor, män. Ungdomar på festival. Det är en internationell massaker, människor från 40 olika nationaliteter mördades. Vissa av dem var inte ens judar. Flera hundra judar är fortfarande kidnappade. Lever de? Vilka fasor tvingas de utstå? För en sak är säker, de pogromer och dödande vi sett den 7 oktober liknar ingenting en civiliserad värld i nutid upplevt.

Mitt hjärta brister varje sekund, varje minut sedan omfattningen av mördandet blev tydligt. 1400 personer, från de allra minsta nyfödda bebisar, somliga till och med ofödda, till de allra äldsta. Vi ser bilder på hem som vittnar om den ohyggliga terrorn. Orden tar slut, vårt språk är begränsat, vi har inte kapacitet att beskriva det vi just nu ser, bilder på sociala medier, för våra stora medieplattformar visar inte sanningen för oss, det har de aldrig gjort.

En barnstol pepprad med automateld. Sängar fulla med blod. Barnkammare, där små barn sovit i sina sängar men som efter den 7 oktober förvandlats till kammare där fasan bor. Barnen var måltavlor. de siktade på barnen. De avrättade de allra minsta. Det dyraste vi har. Glädjen. Hoppet. De första stapplande stegen. De tandlösa munnarna. De första orden. Barn. Alla folks framtid. Barn. De små, som ska beskyddas. De var terrorns främsta måltavlor.

Stelt levrat blod på golvet. Gosedjur med trasiga ögon. Ryggsäckar. Skor. Målarböcker. Köksbord där familjer ätit och skrattat. Nu bara förintelse, brända stolar, krossat porslin. Skräck. Rester av liv. Hela familjer har utplånats. Vi ser bilder, leende unga människor, med hopp och kärlek i blicken. Kramar varandra. Ungdomar som dansar för fred på ravefest i öknen.

Varenda en av dessa döda är ett sår i alla oss. I oss judar. Men också i dem som inte är av judisk börd. Ni kan väl inte vara oberörda, det kan ni väl inte? Se på era gamla föräldrar, se på era barn. Se på varandra. Kan ni föreställa er fasorna, någon som tar era bebisar, gör illa dem medan ni tvingas se på? Kan någon ta in hur dessa 1400 människors liv tog slut?
De här mördade barnen, de är alla våra barn. Jag ser de kidnappade treåriga tvillingarna. Jag tänker hur rädda de måste vara. Lever de ens? I tunnlarna. Omgivna av terrorister i svarta kläder. Med onda hårda ögon. Med vapen. Nyss kramades barnen av sina föräldrar. Fick kärlek. Nu plågas de med flit. Döden framstår som barmhärtig.

Nej, jag tänker inte spara på orden. Jag tänker inte sopa under mattan. Jag lever. Jag läser. Mitt hjärta brister varje sekund, varje minut sedan den 7 oktober. Jag ser ansiktena på alla de avrättade. Bara genom att se dem som individer kan vi visa dem respekt. En 12-årig flicka som var ett Harry Potter-fan. Hennes mormor. Tvillingar. Unga tonårstjejer. Föräldrar. Mammor. Pappor. Läkare. Discjockeys. Sjuksköterskor. Lantbrukare. Musiker. Studenter. Skolbarn. 7 oktober tog deras liv slut och vår värld tillfogades ett sår som inte kommer läka på länge. Om nånsin.

Det gör så ont.

Kanske hade det ofattbara varit något lättare att bära om världen unisont stod upp och fördömde terrorn. Om människor reste sig, sörjde ihop. I stället ser jag med allt större sorg och fasa hur vuxna och barn jublar över smärtan och lidandet. Hur människor skrattar och ler över de mördade barnens skräck och smärta. Hur stora folkmassor skanderar att det inte räcker, att 1400 mördade judar inte är nog. Att alla judar måste dö. Att mer blod bör flyta. Inte bara någonstans långt bort. Utan i mitt Europa. Också här, i Sverige. Jag ser svensk polis som inte vågar säga ifrån när Israels flagga rivs ner. Jag ser hur terrorns vänner samlar ihop sig. De är så många. Och vi är så få.

Hur orkar man ens kämpa när man ser det här hatet, det oförsonliga? När man ser små barn som från födseln indoktrineras att judar ska utrotas? När de goda människorna tystnar, när svenska politiker ger sitt samtycke till det folkmord som skedde den 7 oktober? Nej, ni fördömer inte. Ni svävar på målet. Ni låter främmande makter skandera blodtörstigt på våra gator. Våra medier fylls av terroristernas propaganda och återges så att hatet mot oss judar får bränsle. Ord som hets mot folkgrupp finns plötsligt inte. Ni struntar i oss. Ensamheten är isande.

600 svenska kändisar – som annars älskar att tala om alla människors lika värde – protesterar först två veckor efter massakern, men utan att nämna en enda mördad judisk bebis eller förskolebarn. Man jämställer slakten av bebisar med militärt försvar där man tvärtom försöker skona barn och civila. Människor som i det oändliga tjatade och tjatar om Förintelseöverlevaren Hédi Fried, som älskade att frottera sig med henne, tiger nu. Vad tror de att Hédi skulle tyckt om hon var i livet nu? Jag kommer på mig själv att vara tacksam att Hédi slipper uppleva allt detta. För i helvete vill jag skrika, Hamas hela plan var att döda de allra minsta! Ni har för alltid förverkat er rätt att ens andas ordet Förintelsen! När såg ni en israelisk militär gå in i ett palestinskt hem och avrätta deras bebisar bara för att de är palestinier? Men de svenska kändisarna håller käften. Det är inte de onda människornas handlingar. Det är dessa låtsasgoda människornas tystnad som är det värsta. Jag kommer komma ihåg er allihopa. Som om det spelar nån roll! Men jo. Jag kommer att göra det. Ändå. Kanske är det min enda tröst. Nånstans i mitt brustna hjärta. Man ägnar sig åt sånt som får en att må bättre en liten stund. Innan man åter slungas in i bilderna av fasa. Och undrar hur i helvete man ska hantera vetskapen om vad som skett.

Det där kriget. Det rör inte mig, kanske du tänker. Jag är svensk och det som händer i Mellanöstern är inte en svensk konflikt. Jag har något att säga dig. Två etniska svenskar avrättades kallblodigt. Enbart för att de var svenskar. Precis som judarna. Som mördas för att de är judar. Kraften, våldet, hatet, det oresonliga, det hämndlystna, det som föds ur en aggressiv ideologi, det riktas nu även mot dem som tidigare trodde sig vara trygga. Men sanningen är att ingen av oss är trygg. Kriget har flyttat hit. Jorden är inte så stor. Judarna går först. Men sen kommer alla andra. De kristna. Bögarna. De otrogna. Kvinnorna som inte täcker sitt hår. Svenskar. Blonda. Européer. Lärare. Präster. Serietecknare. Konstnärer. Det handlar inte om Israel. Det handlar om islam. Det handlar om ett glödande hat, om en ideologi som betyder underkastelse. En ideologi som saknar all anständighet. En ideologi i vars namn man är redo att avrätta ett nyfött barn. Inte ens Satan kan dikta ihop detta helvete på jorden. Var är de snälla, goda, ”toleranta” muslimerna nu? Inte en enda muslimsk församling har gått ut offentligt och fördömt barnamorden. Massmorden. Inte en enda imam. Tänk på det en stund. Silence is violence, brukar ”de goda” gärna skrika.

Mina tårar har torkat medan jag skrivit. Hur går vi vidare? Jag vet inte. Jag önskar jag visste. Men jag vet inte och det enda jag kan är att skriva. Skriva mig ur sorgen. Såret är öppet.

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *