Katerina Janouch

Jag utmanar er, etablissemangsjournalister – vågar ni ta en saklig debatt om er del i den…

1,1 miljonersklubben växer lavinartat – en ny folkrörelse för de politiskt mobbade

av | 27 sep, 2018 | Samhälle

Lästid: 7 minuter

Hundratusentals har förlorat sina vänner, partners, kollegor, familjer, släktingar, på grund av sina politiska åsikter. Polariseringen har växt sig till ett monster som sliter isär samhället och som får vänner och familjer ställa sig mot varandra. Och i detta frodas bitterhet, ensamhet och sorg. Jag får tusentals mejl och meddelanden om det här dagligen, om fiendskap över migrationsfrågorna och hur genusflum och annan pseudovetenskap saboterat samhället. Men att kritisera den heliga värdegrunden leder till att man blir utstött av dem som anser sig moraliskt överlägsna, och mobbningen går som ett sår genom samhällskroppen. Där murar byggs blöder också de djupa jacken i våra hjärtan. Varje dag berättar människor om hatet på sociala medier, om utfrysning på arbetsplatser, om hån, förakt och lögner. Därför startade jag 1,1 miljonersklubben. För att ingjuta hopp och ta nya tag. För att enas och protestera mot det politiska vansinnet och masspsykosen.

Jag vet hur det känns att bli mobbad, att inte få vara med. Att bli kallad ful, äcklig och dum. Jag var ett lyckligt barn tills min familj flyttade till Sverige. I min svenska mellanstadieskola var jag den enda invandrarflickan och blev mobbad för att mitt hår inte var ljust och för att jag bar en stickad byxdräkt. De andra barnen skrattade för att jag inte kunde svenska och inte visste vem Ingemar Stenmark var. Jag lärde mig att man aldrig ska visa svaghet inför dem som mobbar, och att de är ett gäng fegisar. det enda som hjälper är att slå tillbaka, starkare, hårdare. Sätta dem på plats. Det gjorde jag. Men ärren sitter kvar, och även avskyn mot mobbare av alla slag. Därför avskyr jag hur över miljonen, kanske flera miljoner medborgare i Sverige just nu blir mobbade, utfrysta, omyndigförklarade. Därför startade jag 1,1 miljonersklubben för alla oss som hånas och bespottas av det maktmissbrukande etablissemanget.

Att frysa ut och vända ryggen åt människor är en gammal beprövad metod. Våra sociala band är viktiga för oss, människan är ett flockdjur som söker tillhörighet. Förr i tiden användes förvisningen ur bygemenskapen som straff till den som begått något oförlåtligt övertramp. Att bli utstött var som att bli levande begravd. Ensamheten var ett stigma, ett straff. I dag får vi bosätta oss var vi vill, men fortfarande används den gamla metoden utfrysning och misstänkliggörande. I dag är det fritt fram att mobba, håna och hata främst Sverigedemokrater, som av måga kändisar och mainstreammedier fortfarande pekas ut som djävulens anhang och nazister. Trots att de flesta är helt vanliga människor som fått nog av att se sitt land krossat av fullständigt ansvarslösa politiker. Sverigedemokraterna är inget parti som växt sig starkt ur tomma intet och för att man ogillar en viss hudfärg. Tvärtom är det ett svar på vanskötseln av samhället och en fullständigt katastrofal migrationspolitik, som inom några decennier kommer leda till att det Sverige vi känt till upphör att finnas.

Jag minns de där dagarna i skolan. När det var fritt fram att skratta bakom min rygg, att dra mig i håret, att peta på mig som om jag var en äcklig insekt. Jag kände mig hemsk, jag skämdes, jag grät mig till sömns, men det byggde också en hårdhet i mig, en ilska över orättvisorna. Vad hade jag gjort dem? Nej, jag var inte blond och svensk, men jag hade inte gjort något fel. Jag kunde inte rå för att jag var den jag var, för att jag kom från ett annat land.

Mobbningen från det där första året i svensk skola bär jag med mig och glömmer aldrig. Det har gått 44 år sen den lilla tioåringen lappade till den populära tjejen och satte sig i respekt. I dag ser jag att de där mekanismerna att frysa ut är djupt rotade i det svenska samhället, inte bara barn mobbar varandra. Vuxna föregår tyvärr med dåligt exempel, själva Stefan Löfven som varit statsminister har hjälpt till att visa att mobbning är helt acceptabelt. Så har socialdemokraterna gjort i många decennier. Också inom kulturlivet mobbades obekväma röster ut. Vilhelm Moberg, Harry Martinsson, Kerstin Thorvall, till och med August Strindberg. Och Agnes von Krusenstjerna förstås, icke att förglömma. Faller du i onåd och säger sanningar som känns obekväma, kan du bli illa åtgången. Idag smutskastar man och mobbar människor som älskar sitt land, som vill att landet ska fungera. Man mobbar dem som kämpar mot övergrepp och kriminalitet, som vill att gamla och sjuka ska få hjälp innan man slösar pengar på fullt friska och kapabla vuxna män. Bara som ett exempel.

Jag får tusentals mejl och meddelanden dagligen. Mobbningen av dem som protesterar mot maktmissbruket går som ett sår genom samhällskroppen. Där murar byggs blöder också de djupa jacken i våra hjärtan. Varje dag berättar människor om vänner de mist, om barn som vänt dem ryggen. Om hat på sociala medier, om den djupnande polariseringen. Om mobbningen på arbetsplatser. Fackförbund som vägrar låta anställda som är med i SD engagera sig. Brännmärkning av dem som vågar säga sanningen om det svenska tillståndet. De sista åren har medierna spätt på detta hat, det har varit fullkomligt vansinne att läsa en del texter och se tv där man försökt ljuga människor blå om vad som sker i landet. Hårdvinklad rapportering med tydlig vänsteragenda. Journalister som helt tappat den moraliska kompassen och som tycks förlorat sina demokratiska reflexer. Sverigedemokraterna har kommit att representera något skräckinjagande, så pass skrämmande att man valt att mobba och trakassera och hata, i hopp om att kritiken mot den usla politik som förs ska tystna. Men människor är inte dumma. När orättvisor begås är det svårt att hålla tyst. Det sitter i ryggmärgen, man har ögon att se med. Lögnerna i tidningarna matchar inte den verklighet man själv tvingas leva i.

Jag har självklart förlorat vänner. En författarkollega sa att hon inte förstod vad som hänt med mig. Jag kallades häromdagen för ”undergångspredikant” i Svenska Dagbladet (klassisk taktik för att förlöjliga och förminska åsiktsmotståndare). Jag har förlorat uppdrag, och samarbeten. Några av dem har jag lämnat själv, för jag har ingen lust att kröka rygg och förställa mig inför människor som inte klarar av att vara ärliga. Och jag tänker aldrig hålla tyst, för det är inte värt det. Jag har bestämt mig för att stå emot alla drev och alla lögner, allt maktmissbruk och smutskastning, jag tänker aldrig vika en tum, för det är ingen väg jag vill gå i livet, med böjd rygg och nedslagen blick och ett tärande missnöje inombords, en känsla av att jag inte får luft. Dock vet jag att långtifrån alla orkar göra som jag. Dreven tär, man blir förändrad,man får ångest och sover illa, känslan av att vara jagad är inte genomskön, det kan jag inte påstå. Och alla vill inte heller slåss, alla vill inte offra allt, man frågar sig, till vilken nytta? Kanske tror man att det onda går över om man blundar tillräckligt hårt (det gör det inte). Kanske har de inte heller genomgått samma stålbad som jag när jag var tio… Jag vet att många i Sverige är ensamma nog ändå, utan att behöva mobbas ut för att man sympatiserar med Sverigedemokraterna, ett parti som vill skapa ordning i migrationsfrågan. Jag vet att svenskar sitter ensamma och dör ensamma, att svensken är stolt och när han eller hon mobbas så biter han ihop och gråter i sin ensamhet. Det blir inte stora gester och utspel och att kasta ruttna tomater på Rosenbad.

Jag startade 1,1 miljonersklubben av detta skäl. Jag vet att många förlorat sina vänner, kollegor, familjer, släktingar, på grund av sina politiska åsikter. Men det finns det många som har gjort, och nu finns en chans att hitta nya gemenskaper, att få nya vänner. Framför allt, att dela med sig av sina erfarenheter och finna styrka i att andra upplevt exakt samma sak. Genom 12-stegsprogramet vet jag att läkning sker när man i grupp delar med sig och känner igen sig, psykologerna vet inte exakt vad som händer men att ett tillfrisknande sker är ett faktum. Jag tänker att vi inte måste ses i verkligheten, vi kan mötas i den här gruppen, de mobbade hjärtans klubb, på Facebook. Vänförfråga varandra, börja samtala! Sitt inte och gråt ensamma på kammaren, hitta varandra, skapa nya vänskapsband. En kille sa till mig, det här som sker är på ett sätt bra, det enar oss, vi hittar varandra i eländet och talar ärligt till varandra på ett sätt vi kanske aldrig tidigare gjort. Vi delar med oss av oron och tipsen om hur vi ska skydda oss. Vi bygger nya nätverk, för vi kommer att behöva varandra i våra tider. Jag säger, utmärkt! Berätta, dela med dig, anförtro dig, sträck ut din hand. Vi behöver inte mer splittring och mobbning, vi behöver gemenskap. En gemenskap för att försöka ge varandra kraft, mod och styrka. Människor som håller ihop är svårare att trakassera, att avskeda, att frysa ut. Människor som har vänner är inte lika sköra och svaga. Människor som stöttar varandra är inte så enkla att krossa.

Demokratin mår inget vidare i Sverige just nu. Yttrandefriheten är under attack. Just därför behövs kampvilja och jävlaranamma, motgift mot den osunda mobbning den politiska eliten ägnar sig åt mot det folk de får betalt för att leda. Det behövs synliga demonstrationer och protester, aktivism och nävar i bordet! Aldrig att vi ger oss, eller hur? Dessutom ska du inte behöva skämmas för dina åsikter, du ska kunna tala fritt ur hjärtat utan att få ordet värdegrund smälld i huvudet. Du har rätt att höras och säga vad du tycker och tänker. Dina åsikter är inte fel, och din röst är inte värdelös. Den är viktig. Du är viktig. Du står inte ensam. Tvärtom behövs all kraft som går att uppbåda för att protestera mot det politiska vansinnet som pågår runtomkring oss.

(1,1 miljonersklubben fick över 10.000 medlemmar under sina första 24 timmar. Målet är att samla över 1 miljon missnöjda väljare och skapa en ny politisk kraft och gemenskap i Sverige).  

********

Vill du gå med i 1,1 miljonersklubben? Välkommen!

Vill du gå med i Stå upp för Katerina Janouch? Välkommen.

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Du som vill får otroligt gärna stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk.

Swish: 0733289122 

Konto SE-Banken: 5206-0000114 (de första fyra siffrorna är clearingnummer). 

Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Min bok “Bilden av Sverige” kan du köpa här:

https://www.bokus.com/bok/9789198405170/bilden-av-sverige/

https://www.adlibris.com/se/bok/bilden-av-sverige-9789198405170

Min senaste bok heter ”Budbärarinnan” och är den 11:e delen i romanserien om Cecilia Lund.

https://www.bokus.com/bok/9789198405163/budbararinnan/

 

 

 

 

 

 

 

Donera med Swish

Stötta Katerina i sitt arbete!

Stötta Katerina!

Donationer och gåvor:

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd gåva bekräftat gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller.

Bitcoin: 3J2irHJYDyVLkAMe9yQ4j9JL2sxLNGwXee
Paypal: info@katerinamagasin.se
Konto SE-Banken: 5216 34 159 29 (de första fyra siffrorna är clearingnummer).
Bankgiro: 5630-6376
Patreon: https://www.patreon.com/katjanouch
International payments:
IBAN: SE8150000000052311121146,
Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker.

Största tacken på förhand!

Thank you! Dekuji! Merci. Danke.

Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen.

Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. 

Tillsammans kan vi förändra världen.

0 kommentarer