3 February, 2018 11:14

Det heter ofta så fint att orsaken till att antalet sexuella övergrepp och våldtäkter ökar så markant beror på att dessa blivit synliga i statistiken eftersom “anmälningsbenägenheten har ökat”. Också för att våldtäkt i dag definieras annorlunda, att begreppet vidgats till att inte enbart omfatta en klassisk penetration utan att i detta begrepp ingår även andra typer av sexuella handlingar, vilka man därigenom menar är av mindre grov karaktär och därmed kanske inte bör ses som så “farliga”. Därmed försöker man säga att kvinnor och flickor är hysteriska, att de springer till polisen för minsta blick och att det är detta som är skäl till att antalet anmälda våldtäkter ökat med över 1800% sedan 1975… Men detta synsätt är ett sätt att förvrida och försköna verkligheten. Man förminskar övergrepp och normaliserar sexuellt våld. I själva verket har anmälningsbenägenheten tvärtom minskat. Skälet till det är att samhället sviker våldtagna kvinnor. Anmälningar läggs ner. Förövare får löjligt låga straff eller frias helt. Förnedringen för offret vid förhör och rättegång är som att bli våldtagen på nytt.

Jag publicerar i dag en text som tydligt speglar hur många flickor och kvinnor gett upp om rättsväsendet och hur de numera förhåller sig till verkligheten. Det är en ögonblicksbild av dagens Sverige. Detta är ännu en bit av den trasiga Sverigebilden.

“Två flickor i övre tonåren pratar tyst i väntrummet hos tandläkaren. Jag sitter tillräckligt nära för att höra. Och tillräckligt nära för att känna hopplösheten och hur fel det de kommer fram till är. Ämnet är våldtäkter och anmälan. Ingen av dem skulle anmäla om de våldtogs. De har ingen tilltro till systemet.

De bläddrar i en mobil och pratar om en våldtagen kvinna och gärningsmän som inte dömdes. De har båda fler exempel på såna händelser. Vad värre är: De känner båda flera tjejer, både i stan och i andra städer, som utsatts för våldtäkt men inte anmält. Eller som anmält utan resultat. Jag kan inte vara tyst. Jag ber om ursäkt för att jag lyssnat och frågar om de kan tänka sig att berätta för mig om deras bekanta som utsatts?

Den ena tjejen ropas in av tandläkaren men hennes väninna sitter kvar och berättar. Hon säger att alla hennes kompisar känner någon (mer eller mindre väl) som våldtagits. Men det är nästan ingen som anmäler, för det händer inget. Hon berättar. En tjej på ******skolan här i stan blev våldtagen på toaletten. Under skoltid! Hon anmälde. Det ledde inte till mer än en förundersökning. Han och hans vänner skröt vida omkring över hur enkelt han kommit undan. De skrattade åt tjejen, förnedrade henne, hotade henne och tafsade på henne i princip dagligen efter anmälan. Det slutade med att hon bytte skola för att killen var i asylprocess och inte kunde “flyttas runt” trots att skolan höll med om att de två inte borde gå på samma skola efter “incidenten”. Hennes val stod alltså mellan att träffa honom dagligen på nuvarande skola eller slippa honom men byta till en annan skola.

På en toalett inne på ett köpcentrum i stan utsattes en 16-årig flicka för våldtäkt. Hon anmälde. Han straffades inte.  En berusad tjej våldtas av tre pojkar i i en lägenhet utanför Centrum. De döms men får bara några månader som straff pga sin låga ålder. (I detta fall är jag väl bekant med domen och kan bekräfta att detta stämmer).

En ung tjej våldtas av en kille och får därefter missfall. Hon väljer att inte anmäla för att hon “inte orkar gå igenom mer helvete när det ändå inte ger något, när han aldrig får nåt straff”. (Även här vet jag att händelsen ägt rum och inte är en skröna eftersom jag själv pratat med denna tjej och hört hennes sorg och smärta).

Tjejen i väntrummet berättar om flera händelser. Hon avslutar med att säga att hon och de flesta av hennes kompisar aldrig skulle anmäla en våldtäkt i dagsläget. Alla frågor, att tvingas berätta allt i detalj, bli misstrodd och ifrågasatt och sen ändå se förövaren på stan nästa dag eller efter ett par månader.. Det är inte värt det. Den extra förnedringen vill de inte riskera. De har vänner som ångrar bittert att de anmält. Fattar ni hur sjukt detta är? Vi lever alltså i en tid och i ett land där kvinnor inte vill anmäla våldtäkt för att det i slutändan inte är värt det. Men sanningen är att jag förstår dem. Jag öppnar min egen svarta låda av ångest och hemligheter och tittar ner på det jag inte vill se eller minnas.

Övergreppet pågår så länge rättsprocessen pågår. Och när förövaren inte ens döms så blir det offret som straffas.

Jag är både skakad och tagen av samtalet i väntrummet. Och påmind. Alla kan drabbas. Den våldtagna flickan/kvinnan är inte alltid någon annan…

JULIA FAHLGREN

(Texten har tidigare publicerats på Facebook). 

Gå gärna med i Facebookgruppen #120dB! Här skapas opinion mot importerat sexuellt våld, som idag är ett växande samhällsproblem intill den inhemska sexuella brottsligheten som alltid funnits, men som nu överskuggas av mängden sexualbrott som begås av förövare med utomeuropeiskt ursprung.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]