31 juli, 2017 07:06

Ryktet om landet Sverige som välkomnar alla och inte ens bryr sig om att ta reda på ifall det är mördare vi släpper in, spred sig snabbt ute i världen och nu står vi här, mitt uppe i Löfvens party. Frågan är vem som ska städa upp i det kaos som följer i regeringens spår, undrar Eva-Lisa Dezmin i sin gästkrönika på Katerina Magasin.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag var i mitten av tonåren och hade FF första gången. Så fort mina föräldrar och syskon lämnat huset och jag dyrt och heligt lovat att sköta mig och ta väl hand om hemmet, kastade jag mig på telefonen och ringde runt till mina vänner. Nu skulle här partajas! Hurra!
Vad jag inte tagit med i beräkningen då (naiv som jag var) var hur snabbt den informationen skulle sprida sig. Djungeltelegrafen var ju dåtidens Facebook och nära nog lika effektiv. Det blev nämligen inte bara mina vänner som dök upp, plötsligt var huset fullt av folk jag inte ens visste namnet på.
Det var inte roligt att städa upp efter det sjöslaget, det kan jag lova, men huset klarade sig i alla fall mirakulöst från skador och mina föräldrar fick därför aldrig reda på det kaos som stundtals utspelat sig i deras hem.
Stefan Löfven måste ha tänkt ungefär som jag gjorde när han tillträdde som statsminister. Hurra, nu kan jag göra precis som jag vill och jag tänker fortsätta på Reinfeldts idé om en humanitär stormakt! Ordning och reda ska vara mina ledord, samt hur viktigt det är att ta ansvar. Att jag sedan inte själv begriper innebörden av orden, är nog inte så viktigt.
Ryktet om landet Sverige som välkomnar alla och inte ens bryr sig om att ta reda på ifall det är mördare vi släpper in, spred sig snabbt ute i världen och nu står vi här, mitt uppe i Löfvens party. Oavsett var man står politiskt, kan vi väl alla enas om att såväl ordningen och redan som ansvaret, lyst med sin frånvaro. Precis som på mitt party alltså.
Det finns dock en väsentlig skillnad mellan min och Löfvens fester. I mitt fall drabbade det bara mig själv, i värsta fall hade det även kunnat bli en kostsam historia för mina föräldrar, men lyckligtvis blev det aldrig så illa.
I Löfvens fall drabbas medborgarna. De flesta vet att det inte är gratis att bjuda in människor till ett smörgåsbord där välfärden delas ut till alla som vill ha del av den och utan att ställa några krav på motprestation. Någon måste betala för det också. Det är även en dålig idé att inte sätta upp regler för ”gästerna” och resolut hålla dessa. Jag tänker inte ens gå in på skandalen med IT-läckan annat än att den ger mig vibbar från den tecknade filmen ”Trolltyg i tomteskogen”, där ingen vet var Fjant är och där ett troll tror sig ha mejat ner en hel tomtearmé, när han i själva verket har gått loss på ett gäng flugsvampar med träpåken.
Därför ser vi nu en polismyndighet i kris, samt en sjukvård, skola och äldrevård som går på knäna. Inte ens sjukvårdsministern orkade med sitt uppdrag, då måste det vara illa för han sitter åtminstone inte i den värsta röran. Skottlossningar, rån och bilbränder har blivit ett ständigt återkommande fenomen och tryggheten känns alltmer avlägsen. Ironiskt nog är det dessutom kvinnor som känner sig mest otrygga, detta under en feministisk regering.
Men, det finns också en likhet mellan våra fester. Vi lovade båda någonting som vi inte höll. Löfven började ju sin tid som statsminister med att bryta de flesta av sina vallöften, precis som jag bröt mitt löfte om att ta väl hand om huset.
I skrivande stund ser det ut som om Löfven ska få fortsätta med sina festligheter ett drygt år till, det är illa. Partyt har spårat ur sedan länge och de enda som är lyckligt ovetandes om detta är de festdeltagare som smällt av och sover sig genom kaoset.
Nu återstår frågan vem som ska städa upp efter tillställningen och hur lång tid det kommer att ta innan vi får se den där ordningen och redan som vi alla längtar efter? För oavsett vilken regeringsform som kommer att leda landet när Löfvens tid är över, har de en rejäl utmaning framför sig. Att med tung baksmälla städa ett hus efter en FF-helg, framstår som en ytterst liten ansträngning i jämförelse. Så här i efterhand har jag ju förstått att jag agerade helt fel. Naturligtvis borde jag ha fokuserat på mitt arma huvud och när mina föräldrar återvände och bevittnade förödelsen, skulle jag glo med tom blick på dem och undra: ”Har vi varit naiva?”
För det är så man slipper ta eget ansvar för sina handlingar och istället kan smeta ner andra med sin godtrogenhet.

Eva-Lisa Dezmin, 46, är författare och bor med sin man och två hundar i Lycksele. Hon är även delägare i det nystartade förlaget DareMe Publishing.

(Det här är en debattartikel innehållande opinionsmaterial, publicerad på Katerina Magasin. Åsikterna i artikeln står skribenten för.)

*******

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se