20 January, 2018 11:41

Varför är det svenskarna som ska tvingas anpassa sig efter invandrares kulturer och värderingar? Varför ska män och kvinnor separeras på badhus eller pojkar och flickor på skolbussar? Varför ska någon kunna springa till DO för att vederbörande känner sig kränkt då en kvinna velat skaka hand med honom? Varför ska den svenska skolan finansiera och tillhandahålla klädsel som cementerar religiöst förtryck? På vilket sätt främjar det den ack så omhuldade jämställdheten vi skryter om här? Det, och mycket annat, undrar författaren Eva-Lisa Dezmin i dagens krönika på Katerina Magasin.

På sistone har det allt oftare slagit mig hur bra vi faktiskt kunnat ha det i Sverige och hur rikt landet varit, om vi inte låtit det spåra ur som det gjort. Det hade nämligen aldrig behövt göra det om vi hållit stenhårt på några enkla regler.
Exempelvis, om man kommer hit tar man seden dit man kommer, man anpassar sig till det nya landets kultur, man ser till att så fort som möjligt börja bidra till samhället (om man startar sin vistelse här genom att gå på bidrag) och om man begår grova brott åker man ut.
Hade vi varit benhårda på ovanstående punkter, hade vi inte behövt ha vare sig no go zoner, eller skattemedel som flödar ut i en sådan omfattning att inte ens de svagaste skattebetalarna i landet (som sjuka och fattigpensionärer) skulle tvingas till en oerhört tuff tillvaro ekonomiskt.
När jag och min man bodde i USA var vi fullt på det klara med vad som gällde där och vi ställde aldrig någonsin några krav på landet (trots att vi aldrig under våra år där gick på bidrag). Varför skulle vi göra det? De hade inte bett oss komma dit.
Detsamma hade gällt om vi flyttat till Saudiarabien. Jag hade inte sprungit omkring lättklädd där oavsett hur varmt det var, utan accepterat att i det landet gäller andra regler för kvinnor, och jag hade definitivt aldrig vågat kräva att de skulle anpassa sig efter mitt sätt att leva. Ni kan ju föreställa er vad som hänt då.
Så, varför gäller det motsatta när människor kommer hit, jämfört med vad det gör i andra länder? Det är en fråga jag gärna skulle vilja ha svar på.
Varför är det Sveriges medborgare som ska tvingas anpassa sig efter andras kulturer och andras värderingar? Varför ska plötsligt män och kvinnor separeras på badhus eller pojkar och flickor på skolbussar? Varför ska någon kunna springa till DO för att vederbörande känner sig kränkt då en kvinna velat skaka hand med honom? På vilket sätt främjar det den ack så omhuldade jämställdheten vi skryter om här? Bilden som illustrerar krönikan (den är lånad från SVT och fotografen heter Firas Razak Tuma) visar läraren Annika Karlsson som stolt håller upp en av de burkinis skolan i Ängelholm köpt in för att muslimska flickor ska få delta i simundervisningen. Varför en svensk skola ska bekosta badkläder för vissa utvalda barn, dessutom på religiös grund, är oklart. Klart är däremot att svenska skolflickor i än en gång nämnda Saudiarabien knappast skulle erbjudas gratis bikini av landets skolor.
Om man dessutom kommer hit och inte ens kan försörja sig själv, utan tvingas leva på bidrag, då kan det väl inte vara för mycket begärt att den som fått bostad, mat och tak över huvudet, åtminstone har den goda smaken att inte klaga, eller kräva ännu mer av landet som tagit emot dem? I min värld ställer man inga krav förrän man själv bidragit med något, men här gäller det exakt omvända.
Kommer man hit som flykting har man tydligen bara rättigheter, åtminstone sedan man fått sitt uppehållstillstånd. Bor man redan här och har bidragit till välfärden, har man i princip bara skyldigheter. I alla fall om man jämför med vad den som kommer hit får och vad den som bott och jobbat här har i utbyte mot skatten denne betalat in.
Om du går på A-kassa t ex (något du måste ha jobbat för att få ta del av, än så länge) får du inte åka utomlands på semester eftersom kravet för att få ersättningen utbetald är att du står till arbetsmarknadens förfogande. Om samma regler ska gälla för alla, måste även den som går arbetslös få åka på utlandsresa utan att A-kassan dras in. Bara för att ta ett i raden av exempel där andra regler gäller för den som ”flytt” hit. Det är märkligt att man har en sådan vrålkoll på arbetslösa och höga krav på att dessa ska rätta sig efter regelverket, men ser mellan fingrarna på den som kommit hit och aldrig jobbat en dag. Borde inte kraven vara exakt lika?
Utöver det har vi gratis tandvård till den som lever här illegalt, men den som betalat skatt i hela sitt liv och kanske inte har råd att gå till tandläkaren, kan glömma sådana förmåner. Hur sjukt får det bli?
Jag kan fortsätta att rada upp exempel, men själva poängen i alltihop är att inget av det här ens hade behövts diskuteras, om man bara hållit sig till några enkla och självklara grundregler. De är inte ens speciellt svåra att upprätta och plättlätta att följa.
Och om man nu absolut vill ge bort skattemedel som inte kräver minsta motprestation, skulle man baske mig tvingas betala för det själv, av sin egen lön. En ”godhetsskatt”. Då får vi se hur många ”hjälpsamma” och ”goda” människor det egentligen bor i Sverige.
Det är ett mindre mirakel att folk i det här landet inte har gått man ur huse och protesterat vilt, men politikerna är antagligen väl medvetna om att det värsta som kan hända är att undersåtarna knyter näven i fickan och muttrar lite vid köksbordet.
Därför ska det bli intressant att se var smärtgränsen ligger hos missnöjda medborgare, för i takt med att landet spårar ur på fler områden och hos fler myndigheter, samtidigt som besparingarna blir allt hårdare och skatterna hela tiden höjs, skulle jag bli väldigt förvånad om detta obemärkt får passera förbi mycket länge till.

EVA-LISA DEZMIN

Eva-Lisa Dezmin, 47, är författare och bor med sin man och två hundar i Lycksele. Hon är även delägare i det nystartade förlaget DareMe Publishing. Hennes senaste bok heter “Wicked game”. Köp den på Bokus och stötta en skribent som vågar gå bortom åsiktsdiktaturens snäva ramar.

(Det här är en debattartikel innehållande opinionsmaterial, publicerad på Katerina Magasin. Åsikterna i artikeln står skribenten för, men i detta fall – liksom i många andra – delar Katerina Magasin Eva-Lisa Dezmins uppfattning till 100 %.)

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken “Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, “Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Katerina Janouch
[email protected]