2 januari, 2018 15:54

När Hagamannen härjade som värst i Umeå i början av 2000-talet publicerades en fantombild av hans utseende för att allmänheten skulle kunna hjälpa polisen få fast honom. När den ökände serievåldtäktsmannen Niklas Eliasson satte skräck i Örebros flickor och kvinnor 2005-2010 var signalementen visserligen vaga, men lämnades också ut, och polisen uppmanade kvinnor att vara försiktiga. Även 2006 och 2007 publicerades fantombilder på misstänkta våldtäktsmän i media. Idag verkar man dock främst skydda gärningsmäns identitet. Några signalement ges inte trots allt brutalare våld. Det kan inte tolkas på annat sätt än att flickor och kvinnor är låg prioritet i samhällets ögon. Landet tycks stå lamslaget inför krigsvåldtäkter, en tidigare inte upplevd terrorbrottslighet i Sverige.

Året 2018 började illa. En ny misstänkt överfallsgängvåldtäkt har rapporterats till polisen norr om Stockholm, i Österåker utanför Åkersberga, kvällen den 1 januari. Ingen är misstänkt, ingen är gripen, och åter tycks det vedervärdiga brottet ha utförts av ett gäng ansiktslösa spöken. En zombieinvasion av osynliga rovdjur är vad man som utomstående misstänker. För trots att vi har den historiskt värsta vågen av överfallsgängvåldtäkter kommer det ingen klargörande information från polisen. Detta trots att det skett fyra grova gängvåldtäkter i Malmö på kort tid, varav den sista har beskrivits med att den innehållit tortyrliknande misshandel.

Jag försökte undersöka dessa uppgifter med hjälp av källor inom polisen, men det var väldigt trögt. Ingen vågade berätta sanningen om vad ”tortyren” gick ut på, men offret fördes till sjukhus för vård. Poliserna som visste ville inte säga något. De var ”rädda” enligt de uppgifter jag fick. Jag började försöka få fram fakta redan samma dag jag läste om gängvåldtäkten, men har till dags dato inte fått bekräftat ryktena som till en början bara fanns på Flashback. Det ryktades att gärningsmännen hällt tändvätska över den 17-åriga flickans kropp och sedan tänt på. Det är alltså bekräftelsen på detta rykte jag var ute efter – eller uppgifter om vari ”den tortyrliknande” misshandeln bestod av. En av mina poliskällor sa ”något är det”. För att poliserna var ovanligt förbannade.

Men nu har saken sopats under mattan i alla fall. Nu verkar man mest önska att det ska glömmas. Man lämnar Malmös flickor och kvinnor åt sitt öde. Först hette det att man av utredningstekni-ska skäl inte kan lämna ut några signalement. Men hey, nu går tiden. Nu låter det ingenting alls längre. Man har kommit med något slags halvkväden visa om att de våldtagna tjejerna och gärningsmännen kan ha haft någon form av kontakt innan övergreppet. Som om det skulle ändra något? Finns det förspel inför gängvåldtäkt? Några hotfulla ord, kanske att man viftar med en kniv. ”Kontakt” kan se ut på olika sätt. Frågade männen om vägen? Om en cigarett? Kom de kanske med en komplimang eller med ett par glåpord i ”jevla hura”-klassen? Ursäkta om jag låter raljant, men hela hanteringen av dessa fruktansvärda övergrepp får det att vända sig i min mage.

Det har, som sagt, inte alltid sett ut så här i Sverige. 2006 till exempel publicerades en fantombild på en misstänkt våldtäktsman som våldtagit en kvinna i Karlaparken i Örebro.Polisen hoppas och tror att någon ska känna igen mannen på bilden”, stot det på Sveriges Radios hemsida i samband med detta. Samt: ”Enligt polisens presstalesman Torbjörn Carlsson ska man generellt vara försiktig när det gäller fantombilder. Men han tillägger att den kvinna som i det här fallet blev våldtagen är mycket säker på signalementet. Därför tror Torbjörn Carlsson att fantombilden kan leda till att gärningsmannen identifieras.”

 2007 publicerades ytterligare en fantombild på en serievåldtäktsman som härjade på Östermalm i Stockholm. Rubriken var ”Han överfaller dem bakifrån”. Polisens talesperson sa: ”Om vi hittar en misstänkt har vi goda möjligheter att matcha honom med den tekniska bevisningen”.

Det gick alltså bra 2005, 2006, 2007 att publicera fantombilder och signalement. Varför är det inte längre så? Otryggheten bland flickor och kvinnor är redan stor. Många kvinnor skaffar försvarssprayer, överfallslarm, batonger, de bär med sig knivar och andra former av stickvapen, de köper hund, går självförsvarskurser, men alla dessa åtgärder räcker inte, nya brott sker ändå. Trots att vi ändrar våra vanor, avstår från att gå ut kvällstid, många har slutat motionera i naturen som de brukat, vår frihet är inte längre något vi kan ta för givet. Vi oroar oss för oss själva och för våra systrar och våra döttrar. Det är, med statsminister Stefan Löfvens egna ord, ”oacceptabelt”.

Som medborgare i den humanitära stormakten Sverige, landet som är bäst på jämställdhet och som säger sig ha en feministisk regering, som kvinna och mamma till en dotter vill jag nu ha svar på följande två frågor:

Varför lämnar inte polisen ut signalement på misstänkta förövare?

Hur arbetar man för att skydda landets flickor och kvinnor från grovt sexuellt våld?

Att bara hålla tyst och hoppas dessa problem ska försvinna är uppenbart en riktigt usel taktik.

 

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

Katerina Janouch
[email protected]