12 januari, 2018 15:23

Efter åratal av psykisk och fysisk misshandel sökte ”Anna” hjälp, bara för att få svaret att hon inte kunde erbjudas stöd och vård för det trauma hon utvecklat, eftersom hon var svensk. Det ledde till nätverkande med många kvinnor i liknande situation och en växande insikt om att hon som svensk kvinna inte var lika mycket värd som andra i den situation hon befann sig i. ”Att vara en flykting i sitt eget land är en fruktansvärd upplevelse då man inte har möjlighet att få hjälp – bara för att man är svensk. Vi som arbetar och betalar skatt i Sverige, hur kommer det sig att vi blivit andra klassens medborgare?” frågar hon i dag på Katerina Magasin.

Vi kan kalla henne ”Anna”, hon heter egentligen något annat. Hon skrev till mig på sociala medier och berättade sin historia, om livet i förödande destruktiva relationer med psykisk och fysisk misshandel, om normalisering och försöken att bryta sig loss trots att hennes psyke blivit manipulerat och hennes självkänsla trasats sönder. Hon berättade att hon desperat sökt hjälp men att resurser inte ges till svenskar, då alla instanser för trauma viks för flyktingar som flytt från krig. Jag bad henne skriva ner sina reflektioner. Här är ”Annas” vittnesmål om samhällets svek.

Vi är många svenska kvinnor som tvingas fly våra hem men får inget stöd från samhället. Andra tvingas leva kvar i relationer som är extremt destruktiva och farliga, för det finns ingenstans att ta vägen och ingen hjälp att få. Att vara en flykting i sitt eget land är en fruktansvärd upplevelse då man inte har möjlighet att få hjälp – bara för att man är svensk.  Jag missunnar inte flyktingar från krigsdrabbade länder att få hjälp och trygghet. Att resurser ska ges till de som behöver är för mig självklart. Men idag är det inte behov som styr, utan främst etnicitet. Sverige tilldelar inte samma resurser till sina egna medborgare, som till flyktingar. Jag har de senaste åren tagit del av hundratals svenska kvinnors livsberättelser och kämpande – och även många män – som önskar få hjälp med bland annat traumatisering efter psykisk misshandel efter en relation. Det visar sig dock att inga resurser eller utrymme finns för att ge denna specifika behandling till en svensk. Det gör mig förtvivlad och upprörd. Jag förväntar mig att ha samma rättigheter och möjligheter i mitt hemland med att få behandling för trauma som en flykting har.

Var ska vi svenska kvinnor få hjälp? Hade jag inte nätverkat så länge och med väldigt många kvinnor hade jag inte trott att det fungerade så här i Sverige idag och jag hade inte haft en aning att vi är så många som vädjar desperat om att få stöd. Många har blivit ekonomiskt utnyttjade och ruinerade, förlorat hälsa och arbete, har barn som de måste strida för eller förlorar vårdnaden om, och man möts ofta av oförstående. Svenskar i Sverige förväntas ordna allt på egen hand, bilden är att alla har det bra och kan ta hand om sig. Jag hade inte haft en aning om att det är mer eller mindre omöjligt för de allra flesta svenskar att få denna typ av hjälp. Resurser finns, men är inte tillgängliga för alla.

Att vädja om hjälp och inte få någon är ytterligare ett stresspåslag. Man hamnar lätt i beroendeställning gentemot till exempelvis sjukvård, socialtjänst och försäkringskassan. Man blir ofta ofrivilligt isolerad för man har ofta inte utrymme ekonomiskt eller ork att göra sånt man tidigare gjort. Det finns stödlinjer, kvinnojourer och kyrkan där man obland kan få ett medmänskligt samtal inom någorlunda rimlig tid. Ideella insatser är värdefulla men kan inte jämföras med specifik professionell behandling. Det är en enorm maktlöshet och frustration att veta att hjälp finns, men att det kan avgöras av vilken etnicitet du har, om du ska få det du behöver. Detta är att sätta sköra och utsatta grupper mot varandra. Klart att vi svenskar vill ha samma rättigheter och möjligheter som människor med andra etniciteter! Man får inte nämna att någon annan har ett annat ursprung samtidigt som man ska vara positiv till ett mångkulturellt samhälle. Alla ska ha lika värde i Sverige men olika skyddsnät gäller just beroende av om du är född här eller ej. Detta skapar polarisering och motsättningar mellan människor.

Få är medvetna om oss svenskar i utanförskap i Sverige. Vi diskrimineras och vår kamp är osynlig. Protesterar vi trycks vi ner genom att misstänkliggöras och kallas rasister. Få förstår vad vi går igenom. När #metoo initialt började höras och synas väcktes ett litet hopp hos mig och många andra i utsatta situationer, att till exempel psykiskt våld i relation av olika slag också skulle kunna uppmärksammas. Att det kanske kunde bli en öppning för ökad kunskap, och förståelse för psykisk ohälsa efter olika övergrepp.

Många tycker #metoo hjälpt dem och de som talar ut gör ett fantastiskt jobb. All respekt till dem och jag tycker det är rimligt att många känner så då #metoo rörelsens syfte var att på något vis förena offer och synliggöra sexuella övergrepp. Men det är känsligt att kritisera bristerna med #metoo, som mycket annat i Sverige. Personligen anser jag att #metoo innebär en dubbelmoral då där saknas en värdegrund om allas lika möjlighet, värde och rättighet att få bli hörda. Att exempelvis offentliggöra vissa män, framförallt kända tv-profiler, och förbise andra (för att inte öka främlingsfientlighet?) är inte något jag tycker är okej. Maktmissbruk både i hemmet och i samhället och att göra skillnad på människor gör alldeles för stor skada. Jag är kritisk mot att en omfattande rörelse som #metoo inte kan behandla alla lika. De som begår brott ska dömas av rättsväsendet, inte av olika rörelser på sociala medier eller av folket. I Sverige borde allas lika värde, rättigheter och möjligheter genomsyra alla plan i samhället.

Jag tror kvinnor snabbare skulle ta sig ur farliga relationer och lättare om man visste att det fanns ett skyddsnät i samhället. Många kvinnor stannar för att de har ingenstans att ta vägen och de vet inte hur de ska få hjälp. Man stannar längre än man vill för man inte har något större val. Att det värsta ofta kommer då man lämnat relationen är för många en chock i sig. Att få kämpa med andra saker i livet än relationen känns övermäktigt många gånger. Att få höra att man ska vara tacksam för man kan äta sig mätt, har hälsa och tak över huvudet är ingenting som stärker när livet rasar. Många jämför och berättar om sina sorger och tycker de varit med om dödsfall och separationer och klarat det bra och råder ofta  att man ska göra som de gjort. De vet sällan skillnad på sorg och trauma.

Jag önskar på sikt att jag och andra som upplevt liknande ska snabbare få hjälp. Det finns hjälp att få men det är kostsamt. Jag har lagt ut en förmögenhet på olika alternativa och privata behandlingar. Jag har gjort vad jag kunnat för att må bättre men tyvärr begränsas jag tilllslut av ekonomi och ork att leta efter något som kan hjälpa.  Att läka ett trauma tar lång tid. Det kan ta många år. Bekosta behandling själv är därför ofta inte möjligt även om man önskade man kunde. Skyddsnät från samhället existerar i princip inte. De hjälper inte ekonomiskt, inte med boende, inte med behandling. Det är lätt att puttas ännu djupare i sin förtvivlan av att av samhället förväntas hantera livet som frisk då man är i fruktansvärt dåligt skick. Många traumatiserade blir extremt utmattade men får inte hjälp att läka eller möjlighet att återhämta sig alla gånger. Försäkringskassan sa till mig att ångest och depression inte var anledning att bli sjukskriven. Att bli betraktad som samhällsparasit och fuskare då man är i kris är ytterligare ett stresspåslag. Man önskar ju mest av allt att ha ett normalt liv med arbete, fritid och kunna påverka sin vardag och ekonomi. Men verkligheten är inte så på långa vägar. Jag kände mig omänskligt bemött av Försäkringskassan. Man skulle aldrig förvänta sig att någon med brutet ben skulle springa ett lopp. Innan man kan gå för egen maskin måste man ha hjälp, läka och möjlighet till rehabilitering. Lika gäller för någon som är i kris.

Sommaren 2016 fick jag en remiss till Kris- och Traumacentrum (KTC). Att det är viss väntetid att få behandling och förstår jag. Behandling kan behövas i många år och givetvis har de begränsat insläpp på patienter. Men ändå trodde psykologen att jag borde få komma dit inom några månader. Men tiden gick och ingen hörde av sig. I mitten på 2017 kontaktade jag KTC och frågade hur länge jag måste vänta på min behandling. Svaret jag fick var att det hördes på mitt svenska namn att jag inte tillhörde deras patientgrupp. De tog bara emot flyktingar och krigsdrabbade…

Jag kan själv inte förstå hur man utan bedömningssamtal kan veta att jag inte är kvalificerad för behandling. Jag kan inte se att det är någon skillnad på mitt trauma och någon annans. Det känns lite fult i Sverige att säga att man vill ha hjälp då man vet hur utsatta andra är. Man förväntas ständigt stå tillbaka och vara tacksam. Men att veta att vi svenskar bortprioriteras skapar en förtvivlan och ilska. Jag ser oss alla som lika viktiga och lika mycket värda som andra människor.

Jag är varken den första eller enda som har denna historia. Det skrämmer mig att så få ges stöd och professionell hjälp av samhället. Det skrämmer mig att många som mår fruktansvärt dåligt och är i akut kris får vänta i flera månader på att få ett första psykologsamtal, att många fler än jag fått fel diagnos, att många nekas hjälp ekonomiskt och socialt. Det skrämmer och gör ont att förstå att många söker hjälp i många år innan de hittar någonstans där de kan få stöd och verktyg att gå vidare efter det trauma de upplevt. Alla behöver inte alla stödinsatser förstås. Men många är ofta i stort behov av stöd och hjälp både med boende, hälsa, ekonomi och många gånger finns barn med i bilden och många är förtvivlade att inte rätt kunskap finns för att kunna skydda eller ge stöd till barnen. Kommunerna kan inte ordna bostad eller förtur till bostad heller. Många kommuner säger att det finns inga tillgängliga bostäder och att de som blir lediga ska gå till flyktingar. Det känns orimligt att man inte ska ha en chans att bo kvar där man tidigare levt även om familjeförhållanden ändras. Alla har inte råd eller möjlighet att köpa sig en ny bostad.

Många gör som jag och kämpar i åratal med att söka och få rätt hjälp för att ordna upp sitt liv och att få stöd. Samtidigt växer förtvivlan. Vi som arbetar och betalar skatt i Sverige, hur kommer det sig att vi blivit andra klassens medborgare i vårt eget land?

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

Katerina Janouch
[email protected]