27 maj, 2017 09:23

Jag släpper av min tonårsdotter utanför skolan. ”Hejdå, mamma, jag älskar dig”. Jag ser efter henne där hon springer mot entrén, ryggen i jeansjackan, det ljusbruna håret fladdrande i språnget. Hela livet framför sig, niornas skolbal, ung spirande kärlek, drömmar, förhoppningar. Och just denna strålande vackra majmorgon kan jag inte låta bli att tänka ”om det är sista gången jag ser henne?”.

Kan det vara ett sista hejdå? Ett sista ”mamma, jag älskar dig”?

De kallas för katastroftankar, dessa svarta avgrundsbilder som flimrar förbi när rädslan sätter sina klor i hjärtat. För det mesta har man kunnat avfärda dem som hjärnspöken, som överdrifter och hysteri. Men det går inte längre.

Hjärnspökena kan tyvärr snabbare än vad vi tror bli verklighet.

Jag ser på bilderna av de underbart livsbejakande och söta flickorna som föll offer i ett av de senaste terrordåden som drabbade oss. Ariana Grande-konsertens unga, mestadels kvinnliga offer. 18 av dem som dog i det vedervärdiga islamistiska dådet var tjejer. Tjejer med benen fulla av spring, tjejer som kanske la ut sina stories på Snapchat och Instagram, tjejer som lyssnade på musik, skrattade med kompisar och drömde om hur sommarlovet skulle bli. Tjejer som klädde sig fint och som sminkade sig inför konserten de längtat efter. Tjejer som kanske sa ”hejdå, mamma, jag älskar dig” till kvinnorna som fött dem, innan de gick ut för att aldrig mer komma hem.

Katastroftänket kanske fanns där för vissa, men avfärdades som överdrivet och hysteriskt. Inte vet jag. Inte vet jag var allt detta kommer att sluta, hur våra liv kommer att bli, vem som blir nästa offer. Det enda jag vet är att mitt eget tänkande drabbats av både utmattning och samtidigt raseri. Det jag undrar är hur ett samhälle kommer att utveckla sig när människor slutar känna tillit och istället börjar definieras av rädsla? Vad händer med oss själva, vår ork, våra relationer? Vårt förhållningssätt till det samhälle som består av oss alla envar, av alla oss individer som hittills fungerat mer eller mindre normalt men som allt mer drivs in i oro, förtvivlan, ilska och hat?

Vi satt och åt middag på en uteservering, jag och några av mina barn. Jag scannade av omgivningen, reflexmässigt. Jag såg på de två små stenlejon med fridfulla miner, som stod posterade i början av gatan, sedan på alla de bord som stod uppställda mitt i. Människor som drack vin, pratade, log, kysstes… Ingenstans kände jag någon glädje och harmoni, istället fylldes jag av ett kyligt kalkylerande. Jag försökte se flyktvägar, möjligheter, försökte beräkna riskerna. Om en buss eller lastbil skenade in här? Skulle jag slänga mig på ett av barnen och dra in det in i restaurangen? Vem av dem skulle jag fokusera på? Som en beredskapsövning gick jag igenom nödutgångarna. Om det fanns automatvapen med i spelet? Vart tar man vägen då?

För bara några år sedan var jag lyckligt befriad från dessa tankar. I alla fall i min egen svenska hemstad Stockholm. Nu räds jag större fordon och undviker vissa gator. Som en ren reflex, en överlevnadsinstinkt.

När vi går från restaurangen säger ett av mina barn ”jag funderade på hur vi skulle göra om en bil fick för sig att…” Han uttrycker exakt det jag själv funderat på under middagens gång och det är så sorgligt. Kanske hade jag naivt nog hoppats på att bara vi vuxna tänker dessa tankar. Att ungarna fortfarande kände sig lika odödliga som unga människor borde få känna sig. Att våldsam död inte är någon option i vardagen.

Det heter att vi ska stå enade och tillsammans, att vi genom kärlek ska segra. Men det går inte att segra mot våld och religiös fanatism med hjälp av blommor och handhjärtan. Vi är redan förlorade på många olika sätt. De som har mördats är förlorade, liksom deras familjer. Deras sorg sträcker sig för alltid likt ett ärr genom deras liv, kommer återberättas av generationer framåt, om dessa finns kvar. Låter jag pessimistisk? Ja, men så låt mig. Vem orkar vara hurtig just nu, vem orkar klistra på sig en falsk mask av likgiltighet? De officiella lögnerna är så körda. Den politiskt korrekta reaktionen på terror stinker.

Att fortsätta uttrycka sånt dravel är ett hån gentemot varenda en av de 18 mördade, avrättade flickorna (ja, jag skriver avrättade, för det var vad som skedde, de avrättades kallblodigt och bestialiskt med en spikbombs förödande kraft), ett hån mot alla offer för Manchesterbombens ohygglighet, ett hån mot alla dem som fortfarande ligger på sjukhus och vårdas med skador efter det hemmasnickrade dödsvapnet.

Vi kan stå enade hur mycket vi vill, vi mjuka kroppar som enkelt slits sönder av spikar och muttrar som exploderar i våra ansikten. Vår menlösa enighet får inte våldet att upphöra, lika lite som det hade upphört i nazityskland, i Stalins Ryssland eller i Pol Pots Kambodja.

Jag kommer aldrig att vänja mig vid att hatiska individer vill döda mig för att jag är kvinna, gillar sex och vill klä mig som jag vill. Jag kommer aldrig acceptera att mitt fria samhälle tvingas betala ett pris för friheten. Jag kommer aldrig nöja mig med att varje vanlig dag i ett land i fredstid ska innebära att jag måste kalkylera med att jag kanske ser mina barn för sista gången, när vi säger ett enkelt hejdå utanför en skola, en shoppinggalleria eller en krog.

Var är de konkreta åtgärderna för att stoppa ondskan? Var är politiker som enade beslutar sig för att säga att det räcker nu? Krävs det en revolution så tänker i alla fall inte jag sitta hemma tyst med min ångestklump i magen.

När våra barns liv står på spel finns det inte längre något att förlora.

Det är dags för politisk handling. För snabb, konkret plan om att säkerställa tryggheten i vårt land. Utvisa eller lagför dem som vill oss ont, som sympatiserar med mördarideologin som vill avrätta barn och oliktänkande. Kontrollera vilka som kommer till Sverige. Slå tydligt fast att våra lagar och är de som gäller. Stoppa utflödet av skattemedel till terror. Låt inte kvinnoförtryck, hat och ondska fortsätta så sina frön här.

Annars lär vi tyvärr få slipa om plogbillar till svärd och vingårdsknivar till lansar.

Katerina Janouch
[email protected]