17 juni, 2017 12:30

Det har kommit många reaktioner på mina texter om sexuellt våld och kvinnors nya otrygghet. Vissa har reagerat negativt på min text om att natten inte längre är min och ifrågasatt varför jag pekat ut en grupp utländska män som den som skrämt mig. Andra har upprepat mantrat att våldtäkter alltid förekommit, att mäns våld mot kvinnor inte är något nytt. Därför skriver jag nu en text med utgångspunkt i detta.

Efter ett samtal med en kvinna som själv blivit våldtagen för en rad år sedan, av en bekant man i sitt eget hem, klarnade bilden. Hon ondgjorde sig över att jag uppmanar kvinnor att försvara sig, menar att hon inte hade kunnat göra något för att förhindra den våldtäkt hon blev utsatt för. Detta är givetvis sant, det förändrar dock inte det faktum att kvinnor måste börja kalkylera med större risker numera när de vistas utomhus, i princip alla tider på dygnet. Våldtäkter hemma med bekanta män är en sak. De nya utomhusvåldtäkterna är något helt annat. Det får bli utgångspunkt för denna betraktelse och analys, som jag kallar ”Våldtäkt förr och nu”. Jag hoppas att den i viss mån kan belysa vad vi står inför i Sverige idag, och jag hoppas även den ska bidra till ett mindre känsloladdat tonläge i debatten. Till syvende och sidst handlar det om att till varje pris skydda flickor och kvinnor (och numera även pojkar och män) och undvika fler fall av traumatiserande sexuellt våld.

Jag skulle vilja dela upp det sexuella våldet i Sverige av i dag i två grupper: Det jag kallar ”Old school” och det jag kallar ”New school”. Förkortat OS och NS. Båda utgår från ett manligt perspektiv och en syn på kvinnan som underlägsen varelse som mannen har den självklara makten över och rätten till, men sedan går vägarna åt skilda håll. Det är här feministrörelserna blandar samman begreppen och blandar bort korten. Och det är oerhört olyckligt för flickor och kvinnor.

I korthet:

OS-våldtäkterna har alltid förekommit i Sverige, och i övriga västvärlden, så mycket är sant. Övergrepp, trakasserier, mäns nedlåtande syn på kvinnors kroppar, sexualitet och integritet, chefers och kollegors utnyttjande av makt på arbetsplatser, våld i nära relationer, gråzoner där tjatsex lett till samlag mot kvinnors vilja (ej kriminellt men nog så jobbigt), ja hela spektrat av att kvinnor ständigt tvingats förhålla sig till mäns sexuella behov och utspel är väl känt och dokumenterat och ingenting jag förnekar. Eftersom Sverige tills för några decennier sedan varit ett rätt homogent samhälle med mestadels vita personer så är det också mestadels vita män som stått för allt det ovanstående, det är inget konstigt med det, liksom att de drabbade varit vita kvinnor.

Däremot har det sällan sanktionerats av samhället som något gott. Arbetet för ökad jämställdhet och kvinnors rättigheter har istället lett till att mäns övergrepp fördömts och förts upp till ytan. Trots att respektlösheten inte på något sätt helt utrotats har signalerna ändå gått fram. Svenska mödrar har knappast gett sig ut på stan för att jaga tjejer med korta kjolar, inte heller har de bett sina söner kasta ner familjens döttrar från balkongerna när döttrarna velat hångla före äktenskapet. Svenska släkter har inte satt i system att vakta sina kvinnors heder och kontrollera att tjejerna är oskulder före äktenskapet. Svenska familjer har inte bett farmor skära bort lilltjejens klitoris med ett rostigt rakblad. Sverige har under hela 1900-talet och framåt varit ett mer eller mindre sekulärt samhälle där kvinnor mer eller mindre tagit sin frihet för given, låt vara att de ändå ibland råkat ut för en hel del sexuella övergrepp utförda av vita, svenska män.

NS-våldtäkter är något helt annat, och något jag i mina artiklar velat lyfta upp då det handlar om hur tillvaron förändrats främst under de senaste åren. Jag talar om hur våldtäkternas art förändrats de senaste åren, hur en helt ny våldtäktskultur kommit till Sverige i takt med att vi fått ett överskott av unga män, ofta traumatiserade av krig, flykt, utanförskap och ensamhet. Till skillnad från tex Brottsförebyggande rådet som inte vill göra någon ny statistisk om kriminalitet och ursprung så har jag ingen önskan om att mörka fakta kring att de som främst utför just överfallsvåldtäkter utomhus, och i grupp, är utländska män, främst från Mellanöstern och Afrika. Gruppvåldtäkterna mot pojkar, vad jag förstår, begås av till 100% utländska män, främst från Afghanistan (15 ensamkommande flyktingpojkar i fem olika rättsfall har dömts under ett års tid, detta är något helt nytt som vi tidigare inte haft i Sverige över huvud taget, New School så det stänker om det). Att det rör sig om utländska förövare visar med andra domar och protokoll kring dessa brott, det vittnar poliser och socialarbetare om, det berättar kvinnorna som drabbats även om dessa fakta många gånger utelämnas när tidningarna skriver. Det absurda är att det till och med är en normalinsikt när ”inga signalement” ges, att det då handlar om en utländsk man. De svenska våldtäktsmännens signalement ges ju gärna, som i fallet med Hagamannen i Umeå, som beskrevs i detalj utifrån vittnesmål, något som kunde leda till att han också senare greps och lagfördes. De utländska förövarna pixlas däremot, även om de fastnar på övervakningskameror, även om goda signalement finns. Nästan som om media försöker skydda dem. Som i fallet med den uppmärksammade Facebook-våldtäkten i Uppsala, som fallet med joggaren i Vallentuna, som serievåldtäktsmannen i Stockholm, som många andra individer som skadat flickor, kvinnor, barn… Jag antar att det handlar om att medier själva står handfallna inför vågen av den nya vågen av sexuella övergrepp. Att man är rädd att underblåsa rasism, misstänksamhet och främlingsfientlighet. Istället väjer man att spä på misstron mot sin egen rapportering, samtidigt som allmänhetens ilska och vanmakt växer och många flickor och kvinnor fortfarande inte medvetandegörs om vilka risker som finns.

NS-våldtäkterna bottnar främst i en syn på kvinnor som är fullständigt oacceptabel i Sverige och i vår sekulära demokrati. Det handlar om att kvinnans sexualitet är bäraren av familjers heder, att kvinnan är underordnad mannen, att en kvinna med ”fel” religion är lovligt byte, att kvinnor med utmanande kläder är horor, att den kvinnliga sexualiteten måste stävjas och att hennes kön är smutsigt. Det handlar inte bara om dessa mäns syn på kvinnor, utan i hög grad även kvinnor själva som vaktar på sina döttrar, som kräver åtgärder, som hetsar sina söner och släktingar att straffa en kvinna som går sin egen väg och vägrar underordna sig. Dessa system står i direkt krock med de svenska värderingarna, med den svenska synen på kvinnan som fri, och med en självklar rätt till sin njutning, kropp, sexualitet, val av partners och val av livsstil. Det är ingen hemlighet att denna syn råder i många av värdens mindre utvecklade länder. Därför är det förvånande att samtalet kring problematiken inte äger rum under mer avslappnade former. Om jag som kvinna åker till ett land där kvinnors säkerhet och livsstil inte ser ut som den där jag är van vid hemifrån Sverige, anpassar jag mig självklart för att inte utsätta mig för onödiga risker. Precis som att jag tar på mig cykelhjälm när jag cyklar. Ingen ifrågasätter mitt beteende. Tvärtom skulle jag bara framstå som ointelligent och dumdristig om jag inte tog seden dit jag kom.

Problemet är bara att nu har det kvinnofientliga, enligt oss förlegade, och aggressiva kommit hem till mig, rotat sig i det land där jag kunnat njuta av min frihet, där jag tidigare känt mig trygg. Jag kan absolut känna mig otrygg om jag möter en grupp överfriskade fotbollshuliganer, eller några andra etniskt svenska män på en enslig stig i skogen, men mina tankar går inte direkt till att dessa ska vilja gruppvåldta mig och straffa mig för att jag har mage att visa bar hud. Däremot associerar jag detta när jag ser män som jag upplever kommer från till exempel Nordafrika. Just för att dessa är överrepresenterade i statistiken, det är dessa som kladdat på tjejer på festivaler, har våldtagit under sadistiska former, tycker att kvinnor som jag med min korta klänning och fritt hängande hår är en hora som gott kan penetreras och misshandlas av flera män samtidigt. Som straff. Som nöje. Som en självklarhet. Bara för att det går. För att jag är provocerande? För att jag är kåt? För att jag ändå redan haft sex?

Nej, inte alla utländska män. Nej, inte alltid.

Men däremot strukturerna, kulturen, de rättsfall som finns. De kvinnor, flickor som drabbats. Det räcker för mig. Mitt liv och min kropp är mig för dyrbart för att jag ska använda mig själv som ett verktyg i ett osäkert socialt experiment. Jag har ingen lust att utmana ödet.

Det är därför som jag skriver det här. Det är därför jag varnar. För att Old school numera kompletteras av New School. För att vi är så ovana vid New School, för att det är mer, sker oftare, är mycket mer oförutsägbart. För att verkligheten nu raskt ändras till det sämre för oss kvinnor. Låt oss säga så här, den mångkulturella synen på sex är inte gynnsam för oss. De många frustrerade männen innebär en risk. De bryr sig inte om hur vi känner, om våra fina visioner, ideal, handhjärtan och genusteorier.

Och lika lite som det är normalt med handgranater i fredstid, är det normalt att sexuellt våld används som ett maktmedel mot flickor och kvinnor i en tid som inte är en krigstid.

Vi är helt ovana vid det, och därför väljer många att förneka fakta, det är bekvämare, bekvämare att anklaga dem som påtalar problemet för rasism, bekvämare att skälla ner budbärarna. Det är därför som så kallade feminister och vänstern (främst dessa!) försöker relativisera, tillrättalägga, whataboutisera, släta över. Det är därför man försöker dra allt sexuellt våld över en kam, det är därför man anklagar alla män.

Jag förstår er rädsla. Jag förstår er ovilja att ta upp problemen i ljuset. Men jag är ledsen, vi måste. Allt annat gör oss alla en oerhörd otjänst. Det är inga enkla frågor, värdegrundsstriderna gör ont och skapar dålig stämning, men tro mig, att inte prata om det här och att låtsas som om verkligheten alltid sett ut så här, det är att göra stämningen ännu sämre, det är att skapa hat på riktigt, ett hat ingen av oss vill ha.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se