1 juli, 2017 08:10

Det är ett ständigt prat om alla människors lika värde – men detta synsätt är inte alls lika ofta applicerat när det kommer till värderingar och kultur. Hur kommer det sig att vi inte är lika måna om att hävda alla värderingars och kulturers lika värde? Vem tjänar på att vissa kulturella särdrag och värderingar nonchaleras eller till och med förnekas existera? En misstanke smyger sig in: Kan det bero på att det är tillåtet att diskriminera och håna det som är svenskt?

 

För mig som är född i ett annat land och en annan kultur är diskussionen om huruvida det ens finns svenskhet och svenska värderingar mycket besynnerlig. Naturligtvis finns det enligt mig både svenska värderingar och sådant som är ”typiskt svenskt”. Landet Sverige med dess specifika historia, litteratur, arkitektur, konst, politik, idéarv, mat, tradition och folkliv är givetvis något mycket speciellt och fascinerande. Detta upplever också de flesta som besöker eller flyttar till Sverige. Det spelar ingen roll vad man tillsätter, det finns alltid något kvar i botten och försvinner inte med mer än att vi asfalterar hela landet från Ystad till Haparanda och deporterar varenda lintott. Kanske skulle svenskheten inte utplånas ens genom sådan radikal åtgärd.

Sverige som jag känner det är en rekorderlig blandning av självbevarelsedrift, sunt bondförnuft, lite Bibeln, lite Luther, lite vikingaheder, lite något annat. Någonting ditåt. Överallt finns undantag och tillägg som för mig ändå bekräftar vissa kännetecken. Somliga tycker att Sverige är temperamentslöst, fegt och tråkigt. Andra föredrar lugnet, att man inte brusar upp, att man lyssnar på båda sidorna och låter bli att döma innan rätten sagt sitt. Självklart är allt detta grovt förenklat och jag har säkert glömt massor, men någonting ditåt. En del är klichéer, men en del är också något många, speciellt vi som kommer från andra länder och som har rotat oss i Sverige, starkt känner är speciellt för Sverige.

Men är inte vurmen för det klassiskt svenska konservativ och rent nationalistisk? Osund, inskränkt och ängslig? Kritikerna menar att det är så, och pekar på att sverigevänligeten – som dock funkar utmärkt att blotta vid landets idrottsevenemang! – är en fara för våra själar. Vyerna beskärs, anden kvävs och perspektiven stryps. Vi blir enfaldigt oupplysta stackare, utan intryck från den sköna vida världen. Ja, begreppet nationalism och nationalromantik tillhör en terminologi som är laddad och kan användas i illvilliga syften, men egentligen spelar retoriken ingen roll, för det är som det är. Det svenska finns där, allt handlar om vad vi gör av det. Det svenska försvinner inte för att vi säger det. Om det nu skulle vara så att det inte finns några specifika svenska värderingar, så är ju faktiskt detta också en värdering. Utomlands saknas ofta just denna värdering, att det saknas svenska värderingar. Huruvida vi accepterar, tycker om, eller besväras, vill låtsas som om det svenska bara är påhitt, finns det här och är inpräntat i det kollektivt undermedvetna, precis som det förhåller sig med kulturer i andra länder. Att det är så svårt att säga vad det är som är specifikt gör det så klart till en het potatis i politiska sammanhang, men också fantastiskt spännande och intressant att fundera över.

Gränserna kan givetvis vara flytande, men någonstans finns rötterna, ursprunget. För min del är det delvis i Tjeckien och delvis i Ryssland och Ukraina… Mina barn är hälften svenskar men de är inte helsvenskar, och jag själv kommer aldrig att bli etniskt svensk, hur mycket jag än slår knut på mig själv och hur mycket jag än älskar Sverige och är dess medborgare. Med tiden har jag också försonats med detta, och ser fördelar snarare än nackdelar med detta. Jag har rödbetssoppa och det svarta ryska brödet med mig i modersmjölken, liksom berättelserna om förfader Tjeck och en förkärlek för surkål som en del av min personlighet. Men jag bär också på mycket som jag har fått under mina år i Sverige. Förenklat, absolut, och jag är förtjust i lax och höga stolta tallar i den svenska skärgården minst lika mycket som jag njuter av den bördiga tjeckiska landsbygden, men fortfarande blir jag inte en Anna Svensson hur hårt jag än kämpar och hur mycket surströmming jag än äter. För mig handlar det dock om en rikedom. Jag känner mig hemma i flera länder, och det är en enorm frihet att kunna växla mellan olika traditioner och mentaliteter. Men det kan också uppstå en destruktiv vilsenhet om man aldrig låter människor förstå vilken värld/samhälle de har kommit till, och var deras rötter faktiskt finns.

Jag funderar vidare på den där underliga skamkänslan som vissa i Sverige bär på och genom vilken de tar avstånd från allt som då kan kallas svenskt. Som om det är mindre värt, som om det är dåligt, meningslöst, oviktigt. Man vill gärna klanka ner på svenska traditioner och sedvänjor, förlöjliga dem och få dem att framstå som fåniga och irrelevanta. I mina ögon är det konstigt när man samtidigt uppvisar den största respekten för andra kulturers traditioner och sedvänjor, lyfter dem, anser att vi ska fira dem här i Sverige, kanske till och med på bekostnad på sådant som faktiskt är traditionellt svenskt. Vem bestämmer att en tradition är viktigare än en annan? Vilka intressen ligger bakom sådant? Hur kommer det sig att vi här i Sverige inte är måna om vår egen svensk kultur, våra traditioners och förstås värderingars lika värde, när vi tycker att detta synsätt är odiskutabelt när det handlar om individer? Hur kommer det sig att det har blivit fult att vara Sverigevän? Fundera på det en stund. Personligen kan jag tycka nästan lite synd om det en gång stolta och självklara landet Sverige vars blågula fana med självklar rätt vajade över bördiga åkrar, vidsträckta fält och röda stugor. Folkdräkterna åkte på helt utan att de betraktades som hot mot någon annan individs kulturella eller nationella identitet. Sverige var en kultur som alla andra. Svenskarna åt sin sill, gick i kyrkan och var stolta över Carl von Linné och Alfred Nobel. Sveriges rykte flög jorden runt, det vackra landet högt uppe i norr, Skandinaviens stolta mittenfåra där vattnet smakade friskt, skogen stod grön och grann och sommarnätterna var ljusa och vackra och folket var vänligt, om än möjligen emellanåt en smula stelt.

Jag ömmar för det svenska och vill gärna hylla det, precis som jag respekterar traditioner, kultur och värderingar i andra länder. Vår kultur är inte mindre värd för att den är svensk. Och de svenska värderingarna är definitivt värda att stå upp för. Att förneka deras existens och att de betyder mycket för många är faktiskt ett övergrepp på människors inre liv.

********

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

Katerina Janouch
[email protected]