25 april, 2017 10:43

Kanske har du hört begreppet som ibland kommer upp när man talar om föräldraskap. ”Tuff kärlek”. Man använder det ofta när ens vuxna barn hamnar i svårigheter, till exempel missbruk eller kriminalitet. Kanske har du då funderat över vad detta egentligen innebär. Att man inte älskar sitt barn med hela sitt hjärta? Att man inte kan vara snäll? Att man inte riktigt visar vad man känner? Jag ska försöka förklara. För det är verkligen tufft, många gånger. Både att älska och att vara gränssättande. Både att kunna ge mängder av kärlek, men att även se kärlek i de gånger man faktiskt säger nej, tack och backar undan från den man tycker så förtvivlat mycket om.

Det finns en jättebra berättelse om tuff kärlek, har hört den på engelska. Om en ung man som begår brott, tar droger och som åker i fängelse. Hans föräldrar står vid hans sida, men tar sina händer från honom. Så länge han inte tänker ta ansvar kommer de inte finnas där och stötta honom i hans brottsliga beteende… De bryter kontakten. Trots att de älskar honom. Eller snarare FÖR att de älskar honom. Att finnas där och springa hans ärenden gör honom ingen nytta, så därför backar de undan. I den mest kritiska situationen backar de undan och låter honom ta ansvar. De backar undan i kärlek, men med en hård kram som avsked. Och ett löfte om att de finns där – när han väljer att få ordning på sitt liv.

Låter det självklart? Tyvärr är det inte det för många. Föräldrar blandar gärna ihop omtanke och kärlek med möjliggörande och medberoende till sina barn. En rädsla för att ställa krav och släppa taget. Det råder en brist på tillit till barnets egen förmåga att reda ut sitt liv. Det finns en rädsla där också, rädsla för vad som kan hända om man försvinner. Kontrollbehovet som många föräldrar känner är starkt. Möjligen har barnets problematik också blivit ett slags egen hobby, hur tokigt det än kan låta. Man har gjort sig själv till den viktigaste personen i barnens liv, men på felaktiga grunder. Därför fortsätter man att lägga sig i och hindrar därmed sitt barn att ställa sig på egna ben.

Så lätt det är att gå vilse i föräldraskapet, att irra loss i labyrinten som lurigt nog kan leda in i blinda gångar och rätt in i väggen. Vi vill ungarna så väl, så väl, att vi ibland i ren välvilja faktiskt gör dem en otjänst. Ändå är det många som ryggar tillbaka för begreppet ”tuff kärlek”. Menar att kärleken aldrig bör vara tuff, bara snäll, kravlös och tillitsfull. Jag vill hävda att det inte stämmer, tvärtom. Kärlek ska man absolut ge i stora doser – men kärleken får aldrig bli en känsla att gömma sig bakom när man faktiskt inte riktigt orkar vara vuxen och ta ansvar för svåra situationer.

Och sådana uppstår. Tro mig. Det börjar redan när det lilla barnet är ett par år gammalt och får för sig att kräva allt det pekar på. Fortsätter i uppväxten, vidare in i tonåren. I dag förväxlar vi gärna ett gott föräldraskap med att vara totala slavar åt våra barn. Minsta ogillande och vi får skuld och ifrågasätter oss själva och våra förmågor. När vi egentligen bör se på hela situationen som att det är vårt ansvar att vägleda barnen med en fast och bestämd hand, där också en rad obekväma svar och gränssättande ingår. Att vara en bra förälder innebär inte att man skyddar sina barn från alla livets svårigheter och försöker lösa deras problem åt dem.

Tuff kärlek behövs. Kanske är tuff kärlek den enda sanna kärleken. Både gentemot andra, men också mot sig själv. Att våga se sina egna fel och brister, att våga stå upp och erkänna när man gjort fel – men att vi dagens slut ändå sluta fred, tända ett ljus i mörkret.

DEN TUFFA KÄRLEKENS GYLLENE REGLER (som ibland kan vara svåra att följa)

* Var tydlig.

Våga säg vad du ser, vad du tycker, vad du känner. Vi människor är så rädda för att inte bli älskade – av våra barn, våra partners, våra vänner – att vi förställer oss och försöker vara till lags. Men är det verkligen att ge kärlek, att inte våga säga vad man verkligen har i sitt hjärta? Att vara modig nog att stötta genom att låta en individ ta sitt eget ansvar kan vara det svåraste av allt.

* Våga vara obekväm. Ofta söker omgivningen vår bekräftelse och gillande, även i fråga om sådant som egentligen inte är särskilt positivt. Att då säga ifrån och kanske bli osams är inte den lättaste, enklaste vägen. Men är det verkligen kärleksfullt att bara jamsa med? Nej, det är bättre att faktiskt visa äkta omtanke, även om den tillfälligt svider, än att vara en mesig jasägare.

* Läs på om möjliggörande. Många av oss blir möjliggörare till våra medmänniskor, genom att vi sopar banan för dem och tillåter dåliga beteenden, till och med underlättar dem eller applåderar dem. Men den möjliggörande rollen är förrädisk, den förstör mer på sikt än den räddar i ett kort perspektiv.

* Låt bli att hota. Är du också en av dem som hotar om vad du tänker göra om inte det negativa beteendet upphör? Låt bli det. Hota inte, om du inte tänker fullfölja det du hotar om. Alla hot är annars verkningslösa och du gör er båda en otjänst. Det slutar med att respekten urholkas och du blir svag.

Ta pulsen på din rädsla. Vad är det värsta som kan hända om du sätter gränserna? Vad är det absolut värsta du kan tänka dig att ditt barn gör? En narkoman som tar en överdos och dör, en alkoholist som till följd av för mycket drickande råkar ut för en olycka. Självmord. Att ditt barn ska må väldigt dåligt och skada sig själv eller andra. Eller, att han eller hon bryter kontakten med dig. Detta brukar vara listan över saker alla föräldrar fruktar mest. Det är därför vi inte sätter de gränser vi borde. Det är rädslan som hindrar oss. Rädslan för att vi på något sätt skulle bli medskyldiga om vårt barn råkade illa ut. Och rädslan är absolut befogad, för det kan hända tragedier och hemska saker när ett barns livsstil spårar ur. Däremot är det aldrig ditt fel som förälder om du gjort allt som stått i din makt och varit tydlig med att du erbjuder hjälp – om ditt barn respekterar reglerna och är villig att ta emot hjälpen du erbjuder. I annat fall kanske du måste ta ett steg tillbaka.

* Våga gå. Att ge sig av, att faktiskt inte höra av sig, att fysiskt försvinna – kanske är det något av det värsta du kan föreställa dig. Att släppa taget om den personen som skadar dig och som inte tar emot din hjälp på rätt sätt, kanske bara utnyttjar dig. Men ofta är det just detta som är effektivt. Att inte finnas kvar kan vara den största kärlekshandlingen i tuff kärlek – det enda konkreta som hjälper i längden.

Tuff kärlek i tonåren

Tonårsbarn kan vara riktigt knepiga, och det är inte alltid lätt att praktisera tuff kärlek heller, eftersom tonåren är en känslig period och tonåringen, trots att hen verkar nästan vuxen, fortfarande är omogen och väldigt beroende av sina föräldrar.  Här gäller det att prata, prata, prata och finnas där – men inte gå med på vad som helst. Våga vara obekväm, våga vara vuxen, även om du får mothugg och hat. Många gånger är dessa de svåraste striderna och många föräldrar är beredda att anpassa sig, allt för att inte tonåringens gillande ska försvinna. Men stå på dig! Du får mer respekt om du vågar vara exakt den vuxna person de innerst inne önskar att du var – trots att de inte visar det på ytan. Det är din mognad och styrka som är deras trygghet.

Tuff kärlek i kärleksrelationen

Så mycket vi accepterar och går med på för kärleks skull. Vi förlåter och slår knut på oss själva för att vara till lags. Vi slätar över och står ut, möjliggör och tolererar. Både när relationen är av en mer ”normal” art, men framför allt när till exempel alkoholmissbruk eller andra former av dysfunktioner är inblandade. Medberoendet gör oss svaga och omedvetna om våra egna behov. Och rädslan för ensamhet och för att man inte ska bli älskad överskuggar allt. Till och med det faktum att vi far illa i förhållandet.

Tuff kärlek innebär en kärleksfull frigörelse från det som inte är sunt. Ett avstånd och att man tar hand om sig själv. Framför allt, att man inte accepterar sådant som innebär att man begår våld mot sig själv. Ibland måste man våga gå, stänga dörren bakom sig, för att kunna bygga upp något nytt. Och om den stänga dörren förblir stängd? Då kanske det finns en mening med det också, då har dysfunktionen inte fått segra i ditt liv i alla fall.

Tuff kärlek i vänskap

Ibland kan det vara väldigt svårt att ge tuff kärlek till vänner som man ser har problem, men som ändå står en bit bort. Jag får ofta frågor med detta tema, om vänner man gärna vill hjälpa men inte vågar vara ärlig mot. Man lyssnar och man stöttar och ofta stjäl det ens egen energi. Men istället för att göra något åt saken och vara ärlig, så kanske man beklagar sig för en annan vän. Man sätter helt enkelt igång och skvallrar. Vilket naturligtvis inte hjälper den vän som verkligen skulle behöva ett ärligt och kärleksfullt stöd.

Kanske betyder den tuffa kärleken du ger din vän, att er vänskap inte håller. Kanske går den sönder för gott, om den inte tål sanningen. Men om den överlever, så har vänskapen stärkts. Vad bättre är, du har visat att du verkligen är en vän att lita på. Och vad du ger, får du också tillbaka.

Katerina Janouch
[email protected]