25 juni, 2017 21:00

Man bär sin gamla hemstad i sig, det spelar ingen roll hur länge man levat någon annanstans. De där gatorna från barndomen etsar sig fast och kroppen minns.

Man minns kvällarna då man låg och sov i baksätet på den gamla Opeln, eller om det var Renaulten, senare den röda polska Fiaten, och när bilen stannade med ett ryck så lyfte pappa upp en och bar en alla trapporna upp till lägenheten. Jag låtsades jämt att jag sov för att jag skulle slippa gå själv, och för att jag älskade lägga ansiktet mot pappas varma lite skäggstickiga kind. Om trygghet kunde konserveras i en liten ask skulle jag spara den där känslan av pappas armar runt mig och ta fram den vid tillfälle…

Vi gick från centrum över Vinohrady och Francouzka, en lång gata som binder ihop Namesto Miru (Fredstorget) med Vrsovice, en trevlig promenad i en mycket mindre turistig del av Prag. Och jag kom ihåg ännu mer, hur vi åkte hit till teatern och såg dockteatern om Hurvinek och Spejbl, de två favoriterna som numera känns lite lustiga men som var min barndoms Pettson och Findus typ…

Hurvinek & Spejbl!

Hemstaden, de där grå gatorna och alla de olika husen. Prag med sina tinnar, torn och yviga arkitektur med lika delar art deco, sekelskiftesromantik och stramare femtio, sextio och fult sjuttiotal.

Hemma är också min farmors gata i Vrsovice, den gamla våningen med högt i tak där pappa och faster växte upp och där farfar hade sin läkarpraktik. Här har min faster Eva bott hela sitt liv. Född 1935 i en annan del av Prag – Smichov – och uppväxt här, genom andra världskriget, efterkrigstiden, 50-talet, Pragvåren och sedan Sovjetockupationen, hela vägen in i 80-talet och fram till sammetsrevolutionen 1989, och sedan framåt, framåt, nittiotal och milleniumskifte och alla år som kom fram till idag 2017. 82 år på samma adress, min kära gamla faster vars minne är något skralt men humöret fortfarande rätt gott.

Här i Vrsovice firade vi nästan alla jular och jag var ofta hos farmor som blev kvar efter att farfar blev ihjälkörd 1965. Det är delvis därför jag hatar rattfyllon så mycket, för det var en berusad lastbilsförare som tog min farfars liv alldeles för tidigt. Farfars läkarpraktik styckades av men farmor blev kvar, liksom faster, som hade gift sig men bodde kvar hemma med sin man och min kusin Tomas. Det var tur kanske för farmor blev aldrig mer sig lik efter farfars död, de var varandras människor, hon klarade sig inte utan honom och blev allt mer ledsen och gick in i sin sorg och dog i förtid, bara 76 år gammal. Och faster blev kvar… Skilde sig men sedan har hennes exman flyttat hem igen så nu bor de ihop igen i samma gamla våning fast de inte längre är tillsammans, men bostadssituationen i Prag är inte heller enkel och för dessa två gamla konstnärer är det praktiskt att göra varandra sällskap, har inte analyserat det så mycket.

Huset är så vackert och jag älskade konstnären och hans musa så mycket. Detta var pappas gamla rum.

I rummet bredvid bodde sedan farmor tills hon dog. Jag tillbringade många timmar hos henne, rummet var stort som ett universum och jag kommer ihåg att jag alltid upptäckte något nytt och hemlighetsfullt. Det stora svarta skåpet var som en saga och farmor hade ett piano och massor av pelargoner i stora krukor bakom de vita spetsgardinerna, samt ett vitrinskåp med böcker bredvid sin säng med den snidade gaveln. Allt det är borta nu och rummet är lite skräpigt, min kusin bodde där innan han gifte sig och flyttade ut och nu går han mest in där och tjuvröker.

Här är fasters rum nu! Det här är ett hörnrum och har alltid varit väldigt lockande för mig… kanske för att faster hade sitt sovrum där redan då när jag var barn och vi fick inte gå in hur som helst.

Farfar till vänster, med sina två syskon, i början av 1900-talet.

I parken som ligger nedanför huset lekte min pappa som barn, det var där han lärde sig att gå och att cykla. Jag och Tomas tog vid många år senare, parken är fortfarande lummig och liksom vänlig… Och på söndagarna är här fullt med ungar och familjer som kan spela på pianot som står i det fria eller klättra på ställningarna.

Så till slut ännu fler tjusiga hus. Det går inte att se sig mätt på dem, Prag är som en konstinstallation, man kan vandra runt här utan att tröttna. Åk hit, du kommer inte att ångra dig.

Spana in apan på fasaden här nedanför! Den är faktiskt något alldeles extra.

 

 

 

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122. Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. >3

Katerina Janouch
[email protected]