3 november, 2017 14:28

Det finns anledning att än en gång ifrågasätta SVT:s neutralitet och opartiska hållning i sin rapportering om företeelser på nätet. Det är ytterst problematiskt när såväl journalister, redaktör samt chefer är med i ett slutet åsiktsnätverk, nämligen det allestädes närvarande #Jagärhär, som aktivt bidragit till att motarbeta en sund och öppen debatt samt orsakat enskilda individer stor skada då nätverkets medlemmar aktivt agerar så att privatpersoner förlorat uppdrag, arbete samt socialt anseende.

Igår publicerades ett reportage med rubriken ”6000 uthängda av hatsajt kallas demokratiterrorister” på SVT. Texten handlar om sajten Propagandacentralen, en Facebookgrupp som gärna använder sig av grovt språk och påhopp på enskilda individer och som är starkt kritisk till Sverigedemokrater. 

Man har intervjuat mannen bakom gruppen (han arbetar som gymnsielärare), men valde att utelämna att gruppen ofta ägnar sig åt hatretorik. Inte heller kontaktades de webbsidor som av SVT kallas ”hatsajter”, nämligen Politikfakta och Gangrapesweden, för en kommentar. Propagandacentralens frontfigur fick således stå oemotsagd, endast ackompanjerad av några anonyma röster.

 

Det läsaren inte informerades om var att journalisten Ann Edliden fram till i dag var medlem i nätverket #Jagärhär som omnäms i positiva ordalag i artikeln och framställs som ett offer för ”uthängningen”. Därmed är textförfattaren varken saklig eller nutral. När Edliden medlemskap uppmärksammades av sajten Politikfakta om vilken det påstods en rad felaktiga uppgifter, valde Edliden att snabbt lämna #Jagärhär.

 

Edliden arbetar som webbredaktör på SVT Nyheter. Frågan är hur opartisk och neutral en reporter på SVT kan vara, då dennas chefer har samma politiska åsikter och tydligt tar ställning genom medlemskap i en sluten grupp på Facebook? Två andra medarbetare på SVT, kommunikationsansvarig Hanna Larsson, samt enhetschef för sociala medier Susanna Stubberöd, är också medlemmar i #Jagärhär. Larsson sedan start i november 2016, Stubberöd sedan mars 2017. # Jagärhärs grundare Mina Dennert är som tidigare beskrivits, gift med Magnus Dennert som också han arbetar på SVT. Magnus Dennert i sin tur är administratör och en av de tyngsta makthavarna i #Jagärhär.

Om Ann Edliden gått med i jagärhär för att ägna sig åt research inför sin text om Propagandacentralen, borde hon varit tydlig med att klargöra det i sin artikel. Likaså bör SVT vara tydliga med att deras egna medarbetare och chefer är med i ett nätverk, som ägnar sig åt att försöka påverka människors politiska åsikter. Enligt vad jag kan se strider det nämligen mot SVT:s egen policy för programledare och medarbetare.

Här är SVT:s egen beskrivning av vad denna policy går ut på:

Policy för programledare och medarbetare

 

Policy för programledare och medarbetare

SVT har en särställning som ett public servicebolag i allmänhetens tjänst. Det innebär bland annat att publiken, och alla de som kan komma att granskas, måste kunna lita på att SVT och de som företräder SVT är oberoende och står fria från politiska, ekonomiska, kommersiella och andra intressen.

För att skydda såväl SVT:s som den enskilde medarbetarens publicistiska integritet och trovärdighet finns i SVT:s medarbetarpolicy riktlinjer som utgår från de regler som styr SVT:s verksamhet.

Policyn svarar inte på alla konkreta frågor som kan uppstå. Bedömningar måste göras från fall till fall.

Även för programmedarbetare som är visstidsanställda eller kontrakterade genom annat bolag är innehållet i denna policy tillämpligt, beroende på i vilken utsträckning vederbörande uppfattas som en företrädare för SVT (se vidare under rubriken Företrädare).

Detta är intressant, och mycket viktigt. Dock finns otaliga exempel på när dessa riktlinjer faktiskt inte följs:

Oberoende och Opartiskhet

I SVT:s sändningstillstånd står att sändningsverksamheten ska utövas opartiskt och sakligt. Det gör att en SVT-medarbetares agerande eller offentliga ställningstagande i kontroversiella politiska och andra frågor kan påverka vilka arbetsuppgifter medarbetaren kan ha.

Principen är att man ska undvika att bevaka något som man offentligt tagit ställning för eller emot. En medarbetare ska inte heller på annat sätt utnyttja sin ställning och låta privata åsikter styra programmen.

I vilken utsträckning offentliga ställningstaganden påverkar ens arbete beror på i vilken grad man kan sägas företräda SVT. (Se vidare under rubriken Företrädare).

Värt att notera är nedanstående:

Om ett uppdrag rör något där medarbetaren offentligt framfört sin åsikt eller av andra skäl kan uppfattas vara partisk, ska medarbetaren informera sin chef. Detta gäller också om medarbetaren har förtroendeuppdrag, ekonomiska eller andra intressen i någon specifik fråga eller verksamhet.

Men om chefen också tar ställning? Om chefen är partisk, finns det då någon som helst chans att chefen kommer förhålla sig neutral i den aktuella frågeställningen?

Svaret på detta kan vi bara spekulera i.

Anledningen till att jag uppmärksammar dessa i mina ögon osunda och problematiska åsiktsrelationer är följande:

Vi som har erfarenhet av hur åsiktsstyrning fungerar i totalitära regimer, är väl förtrogna med varningssignalerna. Dessa syns nu tydligt i det tidigare demokratiska Sverige, där man kunde ta yttrandefriheten för givet.

Jag ska förklara hur det fungerar i en diktatur, så att du ska förstå: Det hela går ut på att bara vissa åsikter, som stöttar makten, ska vara tillåtna. Man bygger en åsiktskorridor så kraftfull att de som på något sätt avviker, snart finner sig stå utanför. Men det räcker inte att bara frysa ut och stänga ute. Arbetet måste göras så noggrant att man förgör den, som betraktas som fiende, helst genom att kriminalisera åsikter som inte sällar sig till hyllningskören. Eftersom avvikande (läs: kritiska) åsikter kan vara ett hot mot makten, gäller det att till varje pris misstänkliggöra, smutskasta och helst tysta dem. Och det gör man genom att skapa en bild och en berättelse om att de som framför de ”felaktiga” (läs: kritiska) åsikterna är onda, sjuka, farliga, omstörtande eller galna.

Så arbetade man i Sovjetunionen, DDR, Tjeckoslovakien och Ungern efter ockupationen, så arbetade man i Kina, i Kambodja, i Rumänien, Albanien, Polen… Så arbetar man i dag i till exempel Nordkorea, Turkiet, Saudi-Arabien och Pakistan.

Till sin hjälp har regimen vitala delar av samhället: Strategiska myndigheter, militär, polis samt inte minst massmedierna men även kulturvärlden. Man är väl medveten om att det skrivna ordet är en maktfaktor – alltså gäller det att till varje pris kontrollera och strypa uttryck som på något sätt kan uppvigla eller skapa en spricka i fasaden hos den totalitära staten. Det gäller att tysta de ord som på något sätt kan hota diktaturen.

Det som inte fanns på 60- och 70-talet var sociala medier. Min dissidentmorfar och pappa hade inte Facebook, Twitter, Instagram eller en egen blogg. De hade inga mobiltelefoner eller mejl. Så de fick mötas ansikte mot ansikte, de fick skriva brev på papper, och de fick tillverka handgjorda böcker med subversiv litteratur som smugglades till läsare under stora personliga risker. Meddelanden om sakers tillstånd vidarebefordrades till omvärlden via utländska vänner så att uppgifterna nådde ut, och ibland sändes sådana vittnesmål på Radio Free Europe. Men priset för den enskilda individen kunde vara högt, åkte man fast kunde man få långa fängelsestraff. Att få sparken från jobbet var det minsta som kunde drabba en, de flesta dissidenterna var redan arbetslösa på grund av att de hade avvikande, felaktiga (läs: kritiska) åsikter som var emot den sittande regimen.

Idag är vi halvvägs i mål i Sverige. Personer smutskastas redan i public service, alltså statligt kontrollerad media, som vi alla snart kommer tvingas finansiera genom skattsedeln. Personer mister arbete, uppdrag och social ställning. Personer granskas och hängs ut på grund av sina åsikter. SVT:s Kulturnyheterna har till exempel publicerat en lögnaktig genomgång av mina uttalanden i tjeckisk teve, och detta är bara ett exempel. Uthängningen av sjuksköterskan Fredrik Antonsson och hans Facebooksida ”Rädda vården” – som av SVT kallades ”Skrämselsidan”, trots att SVT själva publicerat många av de artiklar som ”Rädda vården” återgav – var en annan sådan åsiktskontrollerande och misstänkliggörande åtgärd av en kritisk individ som hade mage att ifrågasätta politikernas misslyckande. SVT följer således inte sina egna regler om krav på neutralitet. Men det är sådant som sker i en stat där maktens tolkningsföreträde av samhällsbilden börjat vackla. Desperationen tar sig allt fulare uttryck. Det är viktigt att vara medveten om detta i valrörelsen 2018.

EDIT: Medan jag slutför texten kommer det till min kännedom att Hanna Larsson under eftermiddagen den 3 november lämnat nätverket #Jagärhär. Larsson har dock varit medlem sedan november 2016, således finns skäl att misstänka att hon knappast varit neutral och opartisk i sitt arbete som kommunikationsansvarig på SVT.

*********

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

Katerina Janouch
[email protected]