1 oktober, 2017 13:55

Det är viktigt att vi lever som vanligt. Att vi inte sprider en falsk bild av Sverige. Att vi låtsas att allt är bra. De som tycker annorlunda karaktärsmördas offentligt av ”den goda” rödgröna eliten. Som invandrare har jag nu kunnat konstatera att mina åsikter inte är välkomna såvida jag inte har ”rätt värdegrund” och ”rätt” politisk tillhörighet. Jag får gärna berikar svenskar med min kultur, så länge jag är lydig och lever precis som vanligt. Det skriver sångpedagogen Bianca Muratagic i dagens krönika på Katerina Magasin.

Jag tänker ofta på statsminster Stefan Lövfen uttalande efter terrordådet i Stockholm: ”Där viktigt nu att vi lever våra liv som vanligt som vi kan.” Det är viktigt att fortsätta leva ett vanligt liv med IS-återvändare som våra grannar, personer som får hjälp med boende, rehabilitering och ekonomi för att sedan begå nya brott, och med tusentals våldsbejakande radikala islamister utspridda över Sverige, samt med ständiga terrorhot mot vårt land hängande över oss.

Det är också viktigt att leva ett vanligt liv och inte sprida en falsk bild av Sverige.
Sverige ligger på andra plats enligt Europe Crime Index by Country 2017.
Mord, dråp, mordförsök och dråpförsök med skjutvapen har ökat med 84 procent sedan 2007, enligt SVT. Vi har våldtäktsoffer som ställs mot mordoffer eftersom polisen inte hinner utreda våldtäktsärende p.g.a. de prioriterar dödsvåldet som ökar dramatiskt i Sverige.Med 13 nedlagda våldtäktsärende per dag, gärningsmän som lyckas ta sig tillbaka till Sverige trots tidigare utvisningar, gärningsmän som ljuger om sin ålder och slipper hårda straff och utvisning för grova brott som våldtäkt mot barn, personal på ungdomshem som larmar att ”intagna ungdomar är egentligen vuxna män som i flera fall är dömda för grova brott”, var tredje kvinna som känner sig otrygg i området hon bor i och har ändrade beteendevanor, anmälda sexualbrott som har ökat med fyra procent och våldtäktsanmälningar med hela fjorton procent undrar jag om vi medborgare behandlas på ett värdigt sätt och kan fortsätter leva precis som vanligt för att vi vägra böja oss för förövare så som vi vägrar böja oss för terroristerna.

På EU:s digitala toppmöte i Tallinn som handlade om hur EU kan stoppa hatet på internet, uppgav Löfven att EU bör reglera bort hat och hot på internet. Det är inte något ovanligt eller nytt att politikernas manipulativa lek med ord distraherar den hypnotiserade folkmassan som lider av en grov verklighetsförnekelse där största problemet och hotet för demokrati är ”SD som banar väg för nazism”. Politikernas uppgift är att avleda uppmärksamhet från existerande problem genom att sätta fokus och fortsätta demonisera ett politiskt parti, vars popularitet växer i rasande fart inte minst av den anledningen. Det fria ordet, oliktänkandet och samhällskritiken stämplas som ”hot och hat” och därför måste raderas bort. Nej, jag förnekar inte det faktum att verkligt hat och hot förekommer på nätet, då jag personligen råkat ut för det. Det jag funderar över är varför vanliga medborgare och visselblåsare som vågar berätta om korruption och orättvisor de utsätts för, samt missförhållande på deras arbetsplatser, hängs ut och utsätts för åsiktspolisernas förföljelse när medierna samtidigt pixlar förövarnas ansikten och identitet på pedofiler skyddas? Detta av journalister och redaktörer som säger sig vara opartiska och står upp för alla människors lika värde? Varför vågar inte poliser gå ut med gärningsmäns signalement? Är det så man förebygger polarisering och reglerar bort hat? Som det är nu har Sverige blivit ett land där visselblåsare skräms till tystnad.

Åsiktspoliser från olika organisationer, medier och Facebookgrupper som kallar sig för ”medmänniskor” patrullerar runt på politikernas uppdrag i olika konversationstrådar. De jagar hat och hot där det inte existerar och läxar upp människor om god ton. De kallar sina motståndare som argumenterar i sak och ifrågasätter deras diktatoriska metoder för konspirativa troll som sprider lögner och piskar upp hatet. Att människor råkat bli av med sitt jobb, ekonomisk trygghet, vänner och familj p.g.a. dessa gruppers planerade påtryckningar är något de ihärdigt avfärdar, trivialiserar och förnekar. De strande politikerna är måna om att uppmuntra och dela ut priser till samma organisationer för deras mod och ihärdiga arbete mot ”näthat”, (läs kritiskt tänkande).

Som invandrare har jag nu kunnat konstatera att mina åsikter är inte välkomna såvida jag inte har ”rätt värdegrund” och ”rätt” politisk tillhörighet. Jag är en fantastisk invandrare som berikar svenskar med min kultur så länge jag är lydig och lever precis som vanligt. Men om jag råkar höja min röst samt kritisera, ifrågasätta och motsätta mig folkvaldas politik, då ändras tonen drastiskt.

Är jag objektiv? Är jag rättvis? Lyssnar jag? Läser jag noga? Det är frågor jag ställer mig själv väldigt ofta när jag diskuterar med mina motståndare. Något som gör mig lika förundrad och mållös varje gång är dubbla måttstockar, partiskhet och usel självinsikt i en diskussion med vänstereliten som är otroligt mån om åsikts-och yttrandefrihet, tolerans och alla människors lika värde när det gäller dem själva, men som står för totala motsatsen så fort någon tycker annorlunda.
Varför är det alltid så att de som är minst lyhörda och toleranta stoltserar med och sätter sin ”godhet” och ”antirasism” på piedestal? Varför gör de som förespråkar alla människors lika värde skillnad på människor och människor, hat och hat, mobbning och mobbning, hot och hot, diskriminering och diskriminering, rasism och rasism, förföljelse och förföljelse, diktatur och diktatur – och så vidare?

Dagligen ser vi journalister, författare, politiska debattörer och skribenter trotsa, kritisera och ifrågasätta etablissemanget. De är de riktiga hjältarna, de som vågar ställa sig mot makteliten. De vågar utmana dem! Men i Sverige där medias, aktivisternas och kulturelitens rödgröna hjärta slår för ”folket”, rättvisa”, ”godhet” och ”humanism” kan de som råkar ha andra åsikter om makthavare bestraffas hårt genom uthängning, karaktärsmord, rasism, diskriminering, censurering, organiserade massanmälningar och avstängning på Facebook, grupptryck, mobbning, hat och personangrepp. Då heter det minsann att den utsatte ”måste tåla” det! Man måste acceptera elitens ”satir” och mobbning, vare sig man är en känd journalist med makt eller en vanlig medborgare. Det gäller att tillrättavisa, tysta ner, sabotera för och misstänkliggöra den som har ”fel” åsikter och värdegrund. Helst bör den misshagliga personen förlora både försörjning och sitt sociala nätverk och knuffas ut i kylan.
Allt i medmänsklighetens namn.

BIANCA MURATAGIC

 Bianca Muratagic arbetar som sångpedagog, konstnärlig ledare, konsertarrangör och sångerska. Hon driver sitt eget företag, musikskolan Sångakademi Bianca i Uppsala.

(Det här är en debattartikel innehållande opinionsmaterial, publicerad på Katerina Magasin. Åsikterna i artikeln står skribenten för. )

 *******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se