2 oktober, 2017 11:06

”Som föräldrar drabbas man väldigt hårt. Maktlösheten. Ilskan. Förtvivlan. Oron. Till en början förstod inte vår dotter hur drabbad hon var. Men vi såg, vi förstod hur jävla dåligt ungen mådde. De här åren har varit de värsta i mitt liv.” Det berättar Peter, vars tonåring blev drogad och våldtagen av fem äldre killar från Mellanöstern.

Det spöregnar den här morgonen i Göteborg när jag försöker hitta vägen till den plats där vi bestämt att mötas. Han har mejlat mig och berättat att hans tonårsdotter blev gängvåldtagen för några år sedan, och vill berätta sin historia. Och jag tänker medan jag kör, att det är precis som med missbrukare, att det kring brottsoffer finns så många anhöriga som hamnar i skuggan. Mammor, pappor, syskon, andra släktingar. Brottet som drabbar blir ett slags cirklar på vattenytan som sprider sig, som inte lämnar de närmaste opåverkade. Men det är sällan sånt skildras. Jag funderar på varför, är det inte tillräckligt intressant? Inte säljande nog? Eller vill vi helst bara sopa undan det, det är obekvämt, oskönt, det får det att skava inombords. Det jobbiga ska helst inte synas. Om vi försöker glömma det, gömma det, så kanske det försvinner?

Vi träffas på hans kontor. Låt oss kalla honom Peter, han vill absolut inte framträda under eget namn. Inget av det han berättar får på något sätt ledas till dottern som blev utsatt. Hon är ömtålig, skör, hennes mående kan när som helst raseras. Trots att det gått över två år sedan den fruktansvärda natten ligger minnena nära ytan. Såret har bara läkt delvis.

På skrivbordet står ett par inramade foton. En glad unge med ett brett leende tittar på oss från bilderna. En liten tjej full av livslust. Hon är tre, fyra år på bilderna.

– Hur kan denna råka ut för något så obegripligt, säger han medan han bjuder på kaffe och bullar. Hon var världens gladaste unge. Min skatt.

Han erkänner att han haft ont i magen inför vårt samtal. Att han oroat sig för att intervjun på något sätt kan skada dottern och att våldtäkten fortfarande gör alldeles för ont i honom. Sedan börjar han berätta. Om en liten tjej som hamnat snett. Som blev retad i skolan och som drog sig till ett umgänge utanför skolvärlden. Ett umgänge som föräldrarna inte hade någon vidare inblick i. Via fritidsgården fick hon nya kontakter.

– Tonåringar har sin egen värld. Vi blev ju glada när hon sa att hon börjat umgås med en ny flicka. Att hon skulle sova över hos denna kompis. Du vet, när ens barn är utanför och är mobbat blir man lättad om det dyker upp en ny vän.

Saken var den att ”den nya kompisen” i själva verket var lite äldre tjejer som umgicks med ett kriminellt killgäng som bland annat använde droger. Killar från Mellanöstern (jag utelämnar medvetet vilket land de kommer från) som ordnade ”knullfester” där tjejer drogades och utnyttjades sexuellt.

– Min dotter var bara tretton år när hon blev gängvåldtagen, berättar Peter.

Hon fick ett glas coca-cola. De andra tjejerna gick sin väg. Peters dotter blev ensam kvar i lägenheten med fem äldre killar. De hade lagt något i läsken, hon vet inte vad. Bara att de hade sex med henne, en efter en. Det varade en hel natt.

– Minnesbilderna kom efteråt, berättar Peter. Hon har beskrivit det som en mardröm. Man vill springa därifrån men kan inte röra sig. En efter en kom de.

Jag frågar inte om detaljerna. Jag ser hur jobbigt han tycker att det är att berätta. Utanför slår regnet mot fönstret, det viner, den här oktobermorgonen är allt annat än trivsam. Samtalet känns overkligt. Jag hör orden men de är svåra att ta in. En 13-åring ensam med fem äldre killar som gör vad de vill med hennes hjälplösa kropp. I lagens ögon gjorde hon inte motstånd. Åtalet las ner. Inte bara en, utan två gånger.

– Hon kom hem på morgonen och det syntes direkt att hon varit med om något, berättar Peter. Hon var oskuld innan… Ja, du förstår. Hon började berätta. Först att det bara var en kille. Sedan mindes hon mer och mer. Hon hade blivit helt utslagen. Hon såg hur den ena efter den andra våldförde sig på henne. Ingen av dem kunde särskilt bra svenska. Vi gjorde en polisanmälan samma dag, sedan åkte vi till Sahlgrenska där det framkom att hon hade skador i underlivet och blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Men man hittade inget DNA, troligen hade de använt kondom.

Familjen hamnade i kaos.

– Vår dotter fullständigt bröt ihop. Närmaste tiden var förfärlig. Och det blev värre och värre, hon fick panikångestattacker. Jag kunde få ett telefonstamtal från skolan och det var bara att åka dit och sitta med henne, trösta henne. Hon fick inte luft, hon mådde så dåligt. Jag fick stänga kontoret och lägga ner allt jobb, det var bara att ta hand om henne när hon behövde mig. Det gjorde att jag gick som på nålar, telefonen kunde ringa när som helst. Man var alltid stand by.

Peter berättar om oändliga förhör hos polisen, om hur dottern fått sitta ensam utan sin försvarsadvokat, om de klassiska förnedrande frågorna om vad hon hade på sig den aktuella kvällen. Om socialtjänsten som sökte fel på föräldrarna, som ifrågasatte deras lämplighet som mor och far. Om att han själv tappade koncepterna vid det första mötet hos polisen. Att han skrek rätt ut, olämpliga uttryck som gjorde att fokus vändes mot honom, att han blev kallad rasist.

– Jag var i kraftig obalans när jag kom till polisen första gången, jag skrek ”blattejävlar” men då vart det jag som var syndabocken. Det var plötsligt jag som var problemet. Inte killarna som våldtagit mitt barn.

– Min första reaktion var att döda dem som gjort illa henne. Min nästa reaktion var att ta ut 250.000 från banken, alla mina besparingar, och betala ett MC-gäng för att spöa upp dem. Men sen dämpar man sig. Värst var det när jag insåg att de inte kommer bli dömda för det här… Det var bara min dotters ord, de andra tjejerna nekade. De skyllde på henne, sa att hon ville upp dit och festa. Men jag vet vilka de här killarna är.

Han säger att det är svårt att beskriva känslorna inombords.

– Allt som kom efteråt… Först var jag bara vansinnigt arg. Helt besinningslöst förbannad, till att börja med. Sen kom alla de andra känslorna. Det gjordes den ena utredningen efter den andra. Vi satt i oändliga möten. Vi träffade en rad olika personer. Det kändes som om de mest hade till upgift att bocka av ett protokoll. Vår dotter fick psykologhjälp men det klickade inte alls. Hon fortsatte att gå i skolan men betygen drog rätt ner i botten. Och än värre blev det när åtalet blev nerlagt. Då fick hon ett hat mot myndigheterna också. Hon sa att hon hatade polisen, myndigheter, alla vuxna, nästan alla sina lärare. Hon blev sittande hemma, isolerade sig. Hade inga kompisar.

Själv hamnade Peter i ett vakuum.

– Jag sov dåligt, blev helt oinspirerad på mitt arbete. Du vet, jag är egen företagare och har ett sånt yrke där jag måste vara kreativ, positiv, på. Istället var jag borta hela tiden. Jag stängde igen kontoret. Ekonomin blev lidande. Nu klarade jag mig ändå eftersom jag hade besparingar att ta av. Men jag mådde fruktansvärt dåligt, blev lättretlig. Minsta grej så flög jag i taget. En överåklagare tog upp fallet på nytt, samma förhör ägde rum, en omgång till. Än en gång fick vi gå igenom allt ett år efter.

Hur kände du som papa?

– Jag kände mig dålig, jag la skulden på mig själv. Det här skulle inte få hända min dotter! Jag kände det som att det var mitt ansvar att det hände. Det kom mycket tankar, att jag jobbat för mycket, att det var därför… Jag var proppfull av skuld- och skamkänslor. Normalt sagt skulle man sagt att jag gick in i väggen, men det gjorde jag inte, jag gick ju till jobbet varje dag ändå. Men jag led inombords, jag var som en kropp utan själ. Det var massa oro också, väntan på provsvar. Innan min stackars tjej fick veta att hon inte fått hiv… samtidigt stängde hon ner, hon ville inte prata, man fick bända ord ur henne. På två år log hon inte en enda gång.

Året som följde kantades av självmordsförsök. Peter sväljer när han berättar, tittar bort.

– Hon försökte ta livet av sig två gånger. Försökte slänga sig under ett tåg, sedan under en bil. Vi fick åka till psykakuten med henne. Hon la sig bara på golvet och vägrade röra sig. Då med tåget var det en förbipasserande som lyckades fånga henne i sista stund. Hon höll på med självskadebeteende också, skar sig i armarna, något hon döljer noga numera, hon skäms för ärren. Innan detta hände var hon glad, positiv, duktig på idrott. Sen vart det tvärstopp med allting.

– Som föräldrar drabbas man väldigt hårt. Maktlösheten. Ilskan. Förtvivlan. Oron. Till en början förstod inte vår dotter hur drabbad hon var. Men vi såg, vi förstod hur jävla dåligt ungen mådde. Jag tror vi mådde illa på lite olika sätt. Hennes mamma är kanske lite tuffare än jag. Jag är mer känslig som person. Mamman är mer aktiv, hon tar tag i saker, styr och ställer hos polisen och socialen. Medan jag är mer diplomatisk. Förutom när jag varit jävulskt förbannad när jag tycker att de haft fel fokus. Som att de tittat på om vi är lämpliga som föräldrar. Jag vågar påstå att vi har gett vår dotter mycket kärlek, och även sett till att hon haft det materiellt bra. Det har inte gått nöd på henne. Hon har varit vår ögonsten.

Tiden efter våldtäkten blev dramatisk inte bara för att dottern och familjen mått dåligt. Det började också gå rykten om dottern.

– Direkt efter att hon blev våldtagen fick hon sms och telefonsamtal där det var kompisar till de här… alltså till dem som våldtog henne. De beställde en avsugning… och dessutom hotade de henne om hon gick till polisen. Jag fick veta att det var flera tjejer som blev utsatta. Att de blivit våldtagna av det här gänget. Och deras nätverk. Sen hotar de tjejerna till tystnad, hotar att döda dem om de går till polisen. Vi bytte telefonnummer, tog bort alla sociala medier. För det slutade inte. Varje gång hon fick ett sånt sms såg man på henne hur ledsen hon blev. De här två åren, jag vet inte hur mycket hon suttit och gråtit på sitt rum… Det började gå rykten om henne, att hon var en ”pundare” och ”hora”. Ingen ville sitta bredvid henne på avslutningen, hon satt ensam. Ingen hälsade på henne, ingen pratade med henne. Hon fick skulden för allt möjligt som hände i skolan. Det har gjort så ont att se.

– När du frågar hur jag som pappa har mått, jag vet inte vad jag ska säga. Jag funderar på hur jag mått. Jag har väl mått så dåligt som man kan må… I två år har jag mått skit. Det är de värsta åren i hela mitt liv, värre än när min far gick bort som ung. Det är ofattbart, ibland nyper jag mig i armen och tänker, har jag verkligen varit med om det här, och varför? Jag har jobbiga bilder i huvudet, jag ser bilder hela tiden. Nej, jag har inte sprungit till doktorn, jag är inte den typen. Men mitt liv har slutat att fungera. Jag har en dotter som mår dåligt och hon går först. Så det har påverkat mitt liv alldeles kolossalt, att hela tiden vara på tå. Varje gång telefonen ringer hoppar man högt. Vi har börjat med att säga ”allt är bra” det första vi säger till varandra, jag och min dotters mamma när vi ringer.

– Ibland har jag suttit och skrikit ”helvete” i bilen tills jag tappat rösten. När lärare ringt från skolan att hon låst in sig på toaletten och att jag måste komma.

– Varenda dag har varit ett helvete, även de dagar då ingenting hände. Jag har lärt mig att världen är ondare än jag trodde. När jag var yngre brukade jag tänka, tack gode gud att jag är född i Sverige. Men den bilden har krackelerat allt eftersom. Det måste vara bland det svåraste som finns att vara en tonårstjej idag och växa upp i en större stad. Attityderna har förändrats så mycket. Jag var ung i början av 70-talet, tider med studentrevolter och peace och love, det var förhållandevis snällt då. I dag är det fruktansvärt hårt. Hora är knappt skällsord längre, det är ord jag aldrig har använt. Jag svär, men där går min gräns. Skolungarna säger ”jävla hora” till varandra redan i fyran.

Om man tänker att man kommer från en kultur där män bestämmer allt och håller tjejerna på backen, så har man med sig det vart man än kommer i världen. Själv fick jag lära mig att en kvinna är en ömtålig blomma man ska vara rädd om. Något helt annat än den attityd som killarna som våldtog min dotter verkar leva efter.

Såret har som sagt läkt hjälpligt, men Peter väljer ändå att se framåt. Hans dotter har återhämtat sig någorlunda och det går bättre i skolan. Vännerna är fortfarande få, men där finns ett par hon har fått förtroende för. Peters relation med dottern, som blev lidande när det var som värst, har också repat sig. Far och dotter står varandra nära nu, och har planerat att resa tillsammans.

– Även om det aldrig kommer läka helt så går livet vidare. Förut tänkte jag varje dag att nu orkar jag inte längre. Men det gör jag inte längre. Nu försöker jag hitta nya drömmar, nya mål. Vi läker långsamt, även om ärren alltid kommer finnas kvar.

Läs även de andra delarna:

Svenska våldtäkter, del 1: Camilla

Svenska våldtäkter del 2: Karin, 20

Svenska våldtäkter del 3, Maja: ”De upprepar jävla fitta, jävla hora, samtidigt som de släpar mig genom tunneln”

 

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]