27 september, 2017 16:37

Maja skakar i hela kroppen medan vi går genom tunneln i Midsommarkransen, bara några hundra meter från hennes bostad. Hon går aldrig mer ensam den här vägen, har bara gått här tre-fyra gånger de senaste två åren, då alltid med sin sambo. Det var genom den här tunneln de två irakiska männen släpade henne för att våldta henne, en regnig natt i november 2015.

Maja, 52, har jobbat som svenskalärare i 25 år, som klasslärare på mellanstadiet, men även med svenska som andraspråk för invandrarbarn, i en skola utanför Stockholm. Sedan 2006 är hon dock sjukskriven efter en trafikolycka. Hon har sambo och en vuxen son.

Våldtäkten blev en liten notis i lokaltidningen. Några korta rader om kvinna som överfallits av två främmande män. Men bakom de korta raderna finns ett liv som förändrats i grunden. Ett liv som numera präglas av ångest och malande tankar, rädsla och osäkerhet.

– Som det ösregnade den kvällen… Min sambo gick hem vid kanske tio, elva, det var karaoke-kväll och sånt tycker han är så tråkigt och han var trött. Jag däremot gillar när de sjunger, i alla fall om det är någon som faktiskt kan sjunga lite. Puben ligger 300 meter från där vi bor, och de stänger klockan ett. Så jag stannade kvar själv. Sen klädde jag på mig ytterkläderna, klockan var väl kvart i ett… Jag gick på trottoaren, vägen hemåt. På den motsatta trottoaren dyker det plötsligt upp två invandrarkillar. De kommer över till min sida och frågar efter vägen. ”Vet du var Elektravägen i Västberga ligger”? Jag pekade mot gångtunneln under E4:an. ”Visa oss, visa oss”, svarar de. Nej, säger jag och ska fortsätta gå. Som det regnade, man såg ut som en dränkt katt… Jag hinner inte ta många steg förrän det blir svart. De kastar sig på mig, tar tag i mig på varsinn sida, så här – Maja visar genom att hårt gripa tag i min arm – de lyfter mig i mina armar. Sen släpar de mig genom tunneln….”Visa oss, visa oss, jävla fitta, jävla hora!” Deras ord ekar fortfarande i mina öron.

– De kan ha varit mellan 20-25, så svårt att säga åldern… De pratade arabiska med varandra, så jag hörde att de kom från Irak. Det visste jag direkt eftersom jag har jobbat med invandrarbarn.

– Där tunneln tar slut är det liksom en grässlänt, det går trappor upp till gatorna till Västberga, fortsätter Maja.

– De kastar omkull mig på den lilla grässluttnigen där tunneln tar slut. De säger åt mig att hålla käften. Jag tittar upp och får regn i ögonen. Den ena sitter på min vänstra sida. Han håller för min mun. Han sätter sig sen bakom mitt huvud, han sätter sig med benen på mina armar. Medan den andra särar på mina ben…Jag har klänning på mig. Han sliter sönder mina svarta nylonstrumpor som jag har under min klänning, det är ju inte sommar längre, så det är inte så tunna nylonstrumpor, lite mer leggingaktiga… de är lite tjockare. Han sliter dem mitt itu. (Här visar Maja hur, med händerna, samtidigt som hon gör ett ritsch-ljud). Jag har stövlar på mig, med klack, det är mitt enda försvar. Jag försöker sparka hejvilt, mot honom, på honom. Men det hjälpte inte, han sliter mina trosor åt sidan, sen kör han upp två fingrar i mitt underliv. Det gör så fruktansvärt ont.

Maja hejdar sig, tårarna kommer, hon gråter medan hon fortsätter att berätta.

– Jag känner blodsmak i munnen. Jag önskar jag kunde se en snara ovanför mig så jag kunde hänga mig när det var klart… Han knäpper upp sina byxor och den som håller för min mun skrattar och säger något på arabiska. Sen försöker han komma in i mig, men det går inte så bra, han klarar det inte, han försöker… Då får jag in en spark. Han bara skriker. Det är min räddning. De avbryter, de ropar något till varandra. Sen släpper de mig och springer mot Västberga industriområde-hållet.

– Där ligger jag med sönderrivna kläder och det regnar och är kallt och jag skriker och skriker. Jag letar efter min handväska, den har jag kvar. Så jag får upp den och ringer 112 och bara skriker ännu mer, i panik. Jag får prata med en operatör och får fram att jag blivit våldtagen och när de frågar var säger jag bara  ”tunneln, tunneln”… polisstationen ligger bara en minut härifrån men det känns som en evighet innan polisen kommer. Sen var de där. Tre bilar. De tillkallade hundpatrull. Hundarna nosade iväg mot Västberga. Men det regnade så mycket så hundarna fick inget spår. Den polismannen som var först på plats var helt fantastisk. Jag trodde jag skulle bryta ihop när jag såg en man, men han tog verkligen hand om mig, han hämtade en filt, jag var ju naken, blodig i underlivet…. de tillkallade ambulans. Den polismannen följde med til SöS. Vi åkte upp till AVK, (Avdelning för Våldtagna Kvinnor,min anm) där läkare, kurator och sjuksköterska väntade. Jag fick sitta i ett rum med polisen, han som var först på plats, jag ville inte släppa honom, han var liksom den enda jag litade på just då… Polisen kontaktade min sambo, sedan åkte de och hämtade honom och körde honom upp till mig på avdelningen. Jag försökte ge så bra signalement som möjligt. Men du vet, regnet, och tårar. Och kolsvart var det. Det var ju i november.

Vi har gått och satt oss och dricker kaffe. Maja skakade så mycket medan vi gick där i tunneln. Jag höll henne under armen. Vi gav varandra en kram sedan. Trots att septembersolen är mjuk och snäll är det lätt att känna novemberkylan från den ödesdigra kvällen. Maja fortsätter:

– När läkaren ville undersöka mig, fick jag panik. Det var svårt att undersöka mig för jag spände mig så mycket. De skulle ta prover, HIV… Det konstaterades rivsår i mitt underliv. Jag skakade och skakade, jag frös och frös. Jag fick lämna ifrån mig det mesta jag hade haft på mig. Polisen hade bett min sambo ta med andra kläder, de ville ha mina kläder som bevismaterial, för DNA. Mina trosor… de tog allt utom stövlarna. Vi satt ganska länge, polisen och jag, och pratade. Han var så förstående! Samtidigt var han så arg. Det var så kort bit krogen… så nära hem. Tankarna malde. Jag önskade att jag hade gått hem tillsammans med min sambo. Kunde jag ha gjort något annorlunda?Jag kommer alltid undra… Förövarna hittades aldrig. Det låg ett boende för unga män i närheten, en förläggning placerad i hotellet som syns från E4:an, man ser det när man åker söderut. Efter Telias stora röda tegelhus. Men där hade man inga kameror. Och bensinmackens kameror nådde inte utanför deras område… så det gav inget. Inga spår, inga bevis. De går fria.

Maja erbjöds kuratorsamtal via AVK, något hon tackade ja till. Dock blev samtalen något av en besvikelse.

– De gav inte mycket, jag tyckte jag kunde fått mer stöd. Kuratorn frågade, hur kom det sig att du gick den vägen? Det är ju vår lokala pub, vi brukar gå dit… hennes ord ekar i mitt huvud fortfarande, ”hur kom det sig att du gick den vägen?”. Det blev totalt tio samtal, därefter tyckte hon att jag verkade må bra.Jag skulle få kallelse efter ett halvår, för nya blodprover, för att kolla HIV. Sen… fick jag klara mig själv. Via min husläkare fick jag sedan en remiss till öppen psykiatrisk mttagning, eftersom jag gick i självmordstankar och även gjorde ett självmordsförsök. Jag orkade inte mer. Så jag svalde en massa tabletter… sömntabletter och Stesolid. Innan våldtäkten mådde jag ok! Efteråt ville jag inte leva mer. Det var tungt. Varje dag var en plåga. Jag kunde inte ha sex med min sambo. Kände mig smutsig och äcklig, att ingen ville ha mig…Jag vet inte hur många gånger jag tvättade mig i underlivet med tvål, skurade tills det gjorde ont. Jag ville bara bli kvitt känslan av smuts. Sen var det väntan, sex månader, innan jag fick svar på HIV-testerna. Lyckligtvis hade jag inte blivit smittad.

Det heter att en blixt aldrig slår ner två gånger på samma ställe. Tyvärr gällde det inte i Majas fall. I oktober 2016 råkade hon illa ut ännu en gång, på nästan samma plats, i Midsommarkransen. Denna gång fick hon skador i huvudet. Hon visar ärren i pannan.

Som två ljusa spår löper de från hårfästet, en synlig påminnelse om den där relativt tidiga oktoberkvällen. Precis som i november 2015 var hon inte långt från hemmet. Två främmande män kom emot henne och innan hon hann reagera hade hon fällts till marken. En av dem försökte dra av henne byxorna. Misshandeln avbröts av en bil som kom körande och stannade. Invandrarmän även denna gång, en med luva, en med bak- och framvänd keps. Deras ålder har Maja svårt att ange, men tror de kan ha varit något äldre.

– Polisen tror det är ligor som är ute efter att förnedra kvinnor. De rånade mig inte, jag hade min handväska kvar. Men de utsatte mig och jag blev chockad. Så nu får jag inte gå ut ensam för min sambo.Jag fick nyligen höra av en bekant här ute att hans fru blivit förföljd av fyra killar, eller män, när hon var på väg hem från jobbet vid Telefonplan. Hon är väl ett par år äldre än jag… numera åker han och hämtar henne när hon ska hem från jobbet. Hon vågar inte gå själv.

Maja har polisanmält båda överfallen.Men samtidigt har hon inga förhoppningar om att förövarna ska bli fast.

– Polisen säger, vi står maktlösa. Vi har så få resurser. Så våldtäkterna hamnar på hög…Jag tänker, jag har anmält båda händelserna. Men hur många är det som låter bli att anmäla? Som inte vågar? Mörkertalet måste vara enormt.

Skulle du känna igen förövarna, om du mötte dem?

Maja nickar.

– Ja. De två första. Deras ansikten sitter kvar på näthinnan.

Hur mår du idag?

– Nu nämar sig hösten,det ger mig panik… Jag går inte längre ut ensam när det blir mörkt. Inte ens hundra meter till Konsum som jag kan se från vårt fönster. Jag får skicka min sambo om det är något vi behöver handla. Jag går bara inte ut. Jag är frihetsberövad. Begränsad. Du vet, jag är sjukpensionär, vad ska jag göra? Jag kan inte längre röra mig ute som jag vill. Jag lider av myrkrypningar i benen, restless legs, och hade verkligen behövt gå ut och gå när det är som värst… istället måste jag vandra runt runt i lägenheten. Så nu kan jag inte ens gå ut och behandla min sjukdom…nattsömnen är inte heller vad den borde vara.Jag drömmer mardrömmar på nätterna. Jag kan vakna och börja slå på min sambo. Jag vaknar och är rädd. Som att jag är mitt uppe i det igen. Min sambo är fantastisk, han är så mån om mig. Han säger att han utan problem skulle ta ihjäl våldtäktsmännen och ta sitt straff. ”Jag gör det”, säger han. ”Tänk om du hade dött… på grund av dem som förgripit sig på dig.”. Hade du dött hade jag jagat dem än idag, om jag så skulle cykla ner till Irak för att hitta dem”, säger han. Min son är orolig för mig, jag hör det i hans röst när han ringer. Samtidigt är han trygg för att jag har min sambo. Man undrar vad ett liv är värt. Jag fick ett skadestånd av försäkringsbolaget, via hemförsäkringen, det räknades som ett överfall. Men ett försök till våldtäkt, då får man ingen ersättning.Jag vände mig till Brottsoffermyndigheten i Umeå och ansökte om ersättning för det andra överfallet. Jag fick då en mindre ersättning för ärren och även för överfallet.

Vi pratar ännu en stund. Bland annat om att dela med sig av svåra erfarenheter. Det är därför som Maja berättar. För att hon hoppas att det hon varit med om kanske kan göra nytta. Jag frågar hur hon ser på framtiden. Hon säger att hon skulle vilja skriva, kanske blir det en bok… Och så funderar hon på hur hon skulle kunna vara till nytta för andra drabbade.

– Man läser ju dagligen om nya våldtäkter, säger hon. Vi är så många. Kanske skulle jag kunna bidra, lyssna, stötta, trösta, finnas. Jag skulle vilja göra något för flickor och kvinnor som drabbats.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

 

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]