12 augusti, 2017 09:53

Det värsta med lögner är att de underminerar förtroendet även för dem som faktiskt talar sanning. Detsamma gäller när lagar och regler upphör att gälla för vissa grupper. Det göder inte bara misstron mot rättsstaten, utan även mot personer som till exempel slipper utvisning genom att undanhålla sig den, trots att lagen säger att de ska lämna landet. För varför är lag och ordning viktig, om inte alla omfattas av den? I slutändan är det dessutom vi skattebetalare som står för notan för de påhittade sagor som i Sverige får passera som verklighet, skriver författaren Eva-Lisa Dezmin i dagens gästkrönika på Katerina Magasin.

 

När jag skrivit en bok har jag hittat på en historia. Det är helt okej eftersom jag skriver skönlitterärt, alltså ingen facklitteratur eller självbiografier. Visst väver jag in aktuell samhällskritik och visst lånar jag från verkligheten ibland (det gör alla författare till sådana verk), men jag skulle aldrig hävda att historien jag skrivit är sann. Både jag och läsaren är således medvetna om att berättelsen är påhittad, det är en överenskommelse som ingår i det s k läsarkontraktet.
Det olustiga är att i Sverige har samhällskontraktet börjat fungera på ett likartat sätt, med den skillnaden att ”läsaren” inte i förväg är informerad om vad som är fiktion och vad som är fakta.
Här är det helt i sin ordning att ljuga om varifrån man kommer eller hur gammal man är. Givetvis inte för den som är född här, men för den som söker sig hit och som i förväg vet att här ifrågasätts ingenting. Om jag t ex är terrorist och åker till Sverige, är det ingen som bemödar sig med att ta reda på varför jag saknar id-handlingar. Om jag egentligen inte har skyddsskäl, men diktar ihop en historia som säger att jag har det, grävs det sällan vidare i det. Om jag säger att jag är 17 år när jag i själva verket är 27, ställer sig ingen frågande till det. Uppenbara rövarhistorier får plötsligt passera som en sanning, precis som i vilken saga som helst, medan sanningssägare som faktiskt försöker ta sig in i samhället och bidra, utvisas med jämna mellanrum, eller stämplas som tokiga rasister när de försöker påtala hur verkligheten faktiskt ser ut.
De uppdiktade verken kostar dessutom samhället enorma summor varje år. Det är i slutändan skattebetalarna som står för notan. Inte bara för de som ljugit sig in i landet och vad dessa eventuellt ställer till med här, utan även för deras anhöriga som ofta snart kommer efter. Medborgarna betalar alltså inte bara för sagan de läser idag, utan även för uppföljaren innan de ens hunnit läsa den.
Ja, jag vet att det finns läsare av Sverigesagan som fortfarande tror att den är sann, men lyckligtvis börjar fler och fler inse att det är skönlitteratur som många gånger konsumeras och inte en faktabok.
Någon som minns historien om Liza Marklunds bok ”Gömda”? Den hon skrev tillsammans med pseudonymen Maria Eriksson, 1995. Den hävdades också vara sann, varför majoriteten av läsarna trodde att det var en verklighetsskildring. Den dikten passerade som fakta ganska länge.
När Monica Antonsson 2008 kom ut med boken ”Mia – Sanningen om Gömda”, agerade journalisterna på liknande sätt som de gör kring migrationsfrågorna och flyktingpolitiken idag. De åsidosatte och viftade bort påståendena i Antonssons bok, men underskattade den kraft som internet och bloggarna hade. Det blev en stor debatt och Marklund fick till slut krypa till korset och beklaga att läsare uppfattat boken som sann, detta eftersom förlaget slarvat med genrebeteckningen. Det resulterade i att Bibliotekstjänst fick ändra klassificeringarna av både ”Gömda” och uppföljaren ”Asyl” från fackböcker till skönlitteratur. Asyl är f ö berättelsen om hur ”Mia” söker asyl i USA för att undkomma en förföljelse som således förmodligen aldrig ägt rum.
Vet ni vad det värsta med lögner som punkterats är? Att de tenderar att underminera förtroendet, även för de som faktiskt talar sanning. Det är därför det är så oerhört viktigt att skilja det sanna från det som är uppdiktat, annars drabbas alla i en viss grupp eller ett visst yrke av misstänksamhet från omgivningen och döms därmed på förhand. Detsamma gäller när lagar och regler upphör att gälla för vissa grupper. Det göder inte bara misstron mot rättsstaten, utan även mot personer som slipper t ex utvisning genom att undanhålla sig den, trots att lagen säger att de ska lämna landet. För varför är lag och ordning viktig, om inte alla omfattas av den?
Det är hög tid att bena ut vad som är sant och vad som är en saga, görs inte det kan ni vara ganska säkra på att nästa generation kommer att läsa boken: ”Förtidspension – Därför åldras vi allt snabbare”. Samt: ”Flykting – Femtio nyanser av tolkningsföreträden”. Det kommer i sin tur att elda på tvivlet ytterligare, varför skepsisen växer ännu mer kring människor från andra länder och såväl deras avsikter som orsaker att komma hit. Detta även om de faktiskt har riktiga asylskäl, eller varit sanningsenliga om sin ålder och varifrån de kommer.
Är det verkligen så vi vill ha det? Vore det inte bättre om vi kräver av politiker och journalister att en gång för alla sluta slarva med genrebeteckningen och klassificera vad som är fakta och vad som är fiktion? Speciellt som de flesta av oss kan se hur illa text och bild rimmar med varandra i flera fall. Det kommer att gagna både människor med riktiga skyddsbehov och medborgare som levt här länge.
Det är hög tid att flytta Sverigesagan från fackavdelningen till den skönlitterära dito, för det är där den hör hemma. I annat fall kan både jag och alla andra som skriver fiktiva verk, göra en ”Marklund” och hävda att det är fakta vi skrivit. För i det här landet tycks ändå sanningen vara av underordnad betydelse.

 

Eva-Lisa Dezmin, 46, är författare och bor med sin man och två hundar i Lycksele. Hon är även delägare i det nystartade förlaget DareMe Publishing.

(Det här är en debattartikel innehållande opinionsmaterial, publicerad på Katerina Magasin. Åsikterna i artikeln står skribenten för.)

 

********

Jag efterlyser just nu särskilt poliser, vårdpersonal och socialtjänst för intervjuer. Även personer i chefspositioner. Anonymitet garanteras.

 Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

Katerina Janouch
[email protected]