5 juli, 2017 13:52

Den svenska sommaren och jag har inte alltid dragit jämnt, ska erkännas. Det har varit en bitvis skavande relation där jag till och med varit arg och besviken, känt mig lurad och nästintill bedragen. Jag har klagat på vädret och fyllts av frustration över att inte kunna sola och bada. Kylan har provocerat mig, traditionerna har stört.

Som tonåring flydde jag iväg på tågluff och stekte mig på stränderna runt Juan Les Pins och Cannes, reste till de grekiska öarna och strosade runt i Paris när jag lyckades skrapa ihop pengar på mitt sommarjobb i glasskiosken. Sommaren kom med krav på strandkropp redan då, och snygg solbränna, och helst också en lycklig förälskelse. Årstiden var helt enkelt fylld av krav. Så mycket som måste pressas in i de där korta månaderna mellan mörka kalla månader av plikt.

Känslan av svek tilltog när jag blev mamma. Man ville ju ge ungarna somrar att minnas, inte halvmesyrer fyllda av tristess och ångest. Därav kanske paniken över att de fick tillbringa långa dagar i en kvav sommarstuga, rastlösa, gnälliga och sura, och iförda galonkläder sedan utkastade i trädgården där de fick leka med hink och spade i de djupa vattenpölarna som det ihärdiga regnet skapat. Stackars små, med blå läppar, hackande tänder och gåshud över hela kroppen då de tappert deltog i simskolan där det fientligt grå vattnet såg ut att vara i princip nollgradigt. Jo, de lärde sig simma och tog sina magistrar och blev riktigt skickliga vattendjur allesamman tack vare de där veckorna i simskolan, sommar efter sommar, men någon vidare fröjd var det sannerligen inte alla de dagar då vädret vände oss ryggen.

Ibland flydde vi utomlands, några intensiva veckor här och där på familjevänliga turistorter, då ungarna brände sig i gassande sol och sov illa i obekväma hotellsängar. Sen var det äktenskapets berg- och dalbana förstås, som ofta resulterade i långa promenader med väninnan då vi beklagade oss över frånvarande män på försmådda kvinnors vis. Om sommaren kom kärlekens skavanker osvikligen fram och la sig som tunga regnmoln över tillvaron. Det har grälats och suckats och anklagats en hel del, kanske förstärktes aggressionerna av vetskapen om att den svenska sommaren är så förtvivlat kort och knappt har man hunnit klippa gräset och känt backtimjanens doft förrän det vänder och vi börjar gå mot dystra november.

Kanske krävdes att jag fyllde femtio för att jag skulle landa i den svenska sommaren och till fullo började njuta av den. Som en relation med en partner som är långtifrån perfekt men som ändå är good enough, och faktiskt till och med fantastisk emellanåt. Som ett gammalt äktenskap där man med ömhet betraktar livskamratens lustigheter och ovanor och mest av allt känner ett inre lugn över att han finns där vid ens sida. Som en hastigt uppflammande passion emellanåt, en häftig nyförälskelse, yrseln som uppstår när man ser in i en själsfrändes ögon. Så känns också sommaren numera, som en ljuvlig omfamning. Ett mikrokosmos av ögonblick, när man dyker ner i det svala bräckta vattnet, när man ser pionernas tunga huvuden böja sig mot det gnistrande gröna gräset, när man hör asparnas mjuka sus i eftermiddagsbrisen. En kopp kaffe i solstolen, en promenad i skymningen, smaken av nyplockade nyss mogna smultron som de numera nästan vuxna barnen nostalgiskt trätt på strå.

Plötsligt har vi verkligen försonats, sommaren och jag, och jag struntar i om det är badväder eller åska, om det är grått, mulet, till och med kyligt. Sommaren är som en smekning, en omfamning, en ynnest, en fröjd. Det är händelsefattigt och stilla och rentav sömnigt, men så ljuvligt. Tingen är slitna och inte särskilt snygga, gräsklipparen fungerar knappt och trädgården är rebelliskt vildvuxen, men jag känner mest en ödmjuk tacksamhet över allt som finns här, som omger mig, som doftar och kvittrar och prasslar och blommar.

Vem behöver nån överspänd strand på rivieran? Vem orkar ta sig till Grekland när så mycket underbart finn här i en bortglömd avkrok av världen? Jag njuter av bristen på dramatik. Jag njuter av att ha klippt kontakten med den stora världen. Jag rotar i jorden och lyssnar på göken vars sorgsna läte ekar någonstans i skogen. Jag går i gamla paltor och är tacksam för varje skiftning i det blå, varje solstråle på näsan, varje stund här på den vackra nordiska jorden.

Svenska sommaren, jag är besegrad. Du är mig så kär.

**************

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swisch på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

Katerina Janouch
[email protected]