28 april, 2017 06:19

Låt oss tala lite om den skadliga stressen, som pressar och dödar oss moderna storstadsmänniskor.

Stressen som vi fastnar i och inte kommer ur. Den som krossar oss och gör oss till vrak. Och när det händer står vi där förvånade, chockade. ”Kunde det hända mig?” Hur gick det till?

Jag har ingen förmåga att sätta gränser och blir entusiastisk för både stort och smått. Livet är bara ett enda och det är så mycket jag vill hinna med! Utforska och se, bejaka och smaka. Jag fylls av idéer och bubblar sönder av projekt och idéer. Jag älskar mitt jobb och jag älskar familjen och träning och naturen och socialt liv. Jag älskar att resa och läsa och snart också sy (om jag köper den där symaskinen nån gång). Jag älskar att stå på höga klackar åtta timmar i sträck på bokmässan och att resa runt i Sverige och föreläsa om missbruk (vrida ut o in på mig själv, varenda känsla ska upp på bordet, varenda skitig erfarenhet, jodå) och berätta om mitt skrivande och mina böcker, helst skulle jag besöka varenda bibbla i detta land men det är faktiskt mer slitigt än vad man tror fast det är roligt och givande och nu är tydligen min kropp rätt så slut av stress. Då kan det bli tok med bland annat hjärtat.

Jag intervjuade en läkaren som forskar om kvinnors hjärtan och hon berättade att allt fler fullt friska, unga kvinnor får problem trots att de har friska kärl. Detta är vanligare bland kvinnor än bland män. Hjärtat bara snörper ihop sig i kramp och pang bom, man får en hjärtinfarkt. Eller en stroke. Blodet klumpar ihop sig och proppen går i hjärnan och man kan dö. Mycket av detta beror på den ohälsosamma stressen. Långvarig stress skadar kroppen illa. Vi sover sämre, blir deppiga, håglösa, irriterade, utbrända. Ohälsosamma relationer skapar också stress (tex ohälsosamma förhållanden) och att man tar på sig för stor arbetsbörda, att man känner att man inte har kontroll på det man gör, att man aldrig räcker till, i alla fall i sin uppfattning om hur tillvaron ska se ut. ”Det är de duktiga omhändertagande kvinnorna som tänker på andra som drabbas” sa en kvinna som fick stroke som 41-åring. ”Vi vill vara till lags. Vi tycker allt är roligt men en kan det ta stopp på ett brutalt sätt”.

 

Jag själv försöker dra i handbromsen innan mitt fordon skenar iväg totalt. Hjärtklappningen och tunnelseendet får jag försöka mota i grind med avslappning och VILA. Och nej du måste inte träna flera timmar om dagen!

Vad sägs om att rensa i almanackan? Städa bort alla måsten. Tacka nej.

 

Jag vill skriva detta för att ni andra, som ännu har en bit kvar i ert livsmaraton, ska stanna upp och varva ner INNAN ni sitter där på sjukhus och gråter av utmattning och ångest. För att så många kvinnor pressar sig omänskligt hårt, vill leva upp till omöjliga förväntningar (främst de egna), vill hålla fasader, vill vara snygga lyckade duktiga smala med snyggt inredda hem aktiva barn harmoniska förhållanden hembakt bröd och jag vet inte vad. Alla vi högpresterande idioter, vad håller vi på med? Jag vill både örfila oss och krama oss samtidigt, trösta och säga, hördu gumman, är det kärlek du suktar efter? Vem jämför du dig med? Är det värt att ligga sömnlös med hjärtat som galopperar i halsgropen?

 

Högpresterande kvinnor får ofta betala med sin hälsa för en fullständigt sinnessjuk livsstil. Stressen förstör både hjärtat och resten av kroppen om man inte stannar upp. Så det är vad jag tycker du ska göra lite oftare. Stanna upp. Lyssna. Försöka förstå. Och slappna av, du hinner ändå.