28 april, 2017 06:32

Åh detta eviga medberoende, vart man än går hör man ordet, i alla möjliga sammanhang. Medberoende. Med i beroendet. Som en trogen kompanjon, en lotsfisk, en följeslagare som dansar med i en galen varulvsvals. Medberoende blir man ofta som anhörig eller närstående till en beroendepersonlighet, eller till någon vars liv är väldigt upptaget av ett negativt eller destruktivt beteende. Det kan vara missbruk av alkohol, droger, spel, sex, mat eller träning, men det kan också röra sig om psykisk eller annan svår sjukdom. Alternativt är man uppväxt i en dysfunktionell familj och får med sig medberoendet redan med modersmjölken, ett så kallat vuxet barn.

    Kanske är detta också en av de vanligaste kvinnofällorna, fostras vi inte rätt in i ett anhörigskap, alla vi duktiga flickor? För nog premieras egenskaper som vårdande och omhändertagande, mjuk och följsam, hjälpsam och moderlig, bland oss kvinnor. Föga lär vi oss från barnsben att vi ska vara tuffa och säga ifrån, att vi ska gå vår väg när vi stöter på svårigheter.

Jag säger inte att vi kvinnor ska bli känslokalla monster, men visst ligger det fint inbakat i kvinnorollen att det är vackert att bry sig? Och att det är genom att man bryr sig, som man får kärlek. Genom att acceptera slipper man bråk, genom att vara till lags blir man populär, genom att anpassa sig underlättas livet. Var inte krävande lilla vän, för då kan du bli ensam. Och ensamhet är det fulaste av allt, ensam är bortvald, oälskad, oönskad. Vilken fasa.

Män däremot, de behöver inte alls dessa lektioner i hur man blir omtyckt. (Ensam man är tvärtom både tjusig och åtråvärd, en lonely cowboy som tar sin häst och struntar i medmänniskorna runtom, kanske lider han i djupet av sitt hjärta men den smärtan gör honom i så fall bara mer attraktiv.) Män är sig själva nog, kan gå genom livet utan att snegla ängsligt åt sidan.

Om missbrukaren är man, är den medberoende – anhöriga! – oftast en kvinna. Tolvstegsmöten för alkoholister domineras av män, i lokalen bredvid, där de anhöriga sitter, är majoriteten kvinnor. Det är vuxna döttrar till sina föräldrar, som kämpat hårt för att bli älskade (genom att prestera sig blå) och det är hustrur till periodare. De som stannar kvar, som inte bryter sig ur. Männen, som aldrig lärt sig vårda med samma passion, de går, tar sin hatt och sin väska, säger tack för kaffet, lämnar sin kvinna raskt om hennes kärleksaffär med flaskan överskuggat den med honom.

    Men vi kvinnor är dåliga på att sätta ner foten. Vi stannar kvar och lider, medberoende, kontrollerande, sönderstressade, ofta skiljer vi oss efter alltför lång tid, då kanske livet redan rusat förbi och lämnat efter sig små bitterrynkor runt munnen och en dröm som kraschlandat bland urdruckna glas och överfyllda askfat.

Lever man nära en person vars beteende präglas av antingen svårigheter eller missbruk hamnar man lätt i en beroendeställning, eller i en ställning där man tar överdriven omsorg om vederbörande. Ett medberoende som utvecklas präglas starkt av att man tar på sig den andres känslor, att man försöker kontrollera den andre, att hela ens liv börjar kretsa kring den andre. Man försöker hjälpa, stötta, ta hand om, man försöker styra och sedan dominera, man försöker bestämma, och samtidigt är man allt mer stressad och med en gnagande växande oro i kroppen. Till slut avgörs hela ens mående av hur den andra personen mår, av dennes handlingar och dagsform, och man tappar mer och mer kontakten med verkligheten. Man blir inte ett stöd, istället blir man en börda, inte bara för sig själv, men också, paradoxalt nog, åt missbrukaren, vars missbruk faktiskt kan förvärras genom den anhörigas kontrollbehov, offerposition och ständiga ängslan och möjliggörande.

    Resultatet för den medberoende kan leda till att hon blir sjuk på riktigt, får huvudvärk, hjärtproblem, depressioner, förutom att hon är arg, oresonlig, bitter, nedstämd och kanske aggressiv. Framför allt kan man fyllas av ett hat till sig själv och börja bete sig destruktivt.

”Det är inte lätt att finna lyckan inom oss själva, och det är inte möjligt att finna den någon annanstans” är ett citat av Agnes Repplier, som inleder Melodie Beatties handbok ”Bli fri från ditt medberoende”.  Det är ett väldigt bra citat, som dock sällan förstås av den som är medberoende. Som medberoende söker man kontroll utanför sig själv, tänker att bara någon gjorde si eller så, skulle allt kännas bättre och man skulle må bra. Men livet ser inte ut så och det är en bedräglig känsla genom vilken man lurar sig själv.

Ett medberoende man sällan talar om är medberoendet man kan utveckla till det egna jaget, medberoendet till sig själv.  Är det ens möjligt? Ja, faktiskt är det så.

Medberoendet måste nämligen inte enbart handla om att man lever sitt liv genom en annan människas missbruk och försöker kontrollera och styra andra genom känslor och handlingar.

Medberoendet kan även i viss mån även handla om att man är överdrivet upptagen av sig själv, sitt mående och allt det som sker i det egna känslolivet, något man försöker kontrollera hårt men ständigt misslyckas med (precis som när man försöker kontrollera en missbrukare). Det blir ett förhållningssätt där man ställer sig utanför sig själv och tappar kontrollen över det egna känslolivet. Man accepterar beteenden hos sig själv som egentligen inte är acceptabla, av rädsla för hur man själv kommer att reagera. Det är ett slags oärlighet, kanske brist på mod, att faktiskt inte kunna se sig själv i ögonen och ta in hur man beter sig och vilka konsekvenser ens handlande får.

    Att vara medberoende till sig själv är att både förneka och möjliggöra negativa mönster i sitt eget liv. Du faller lätt offer för negativa känslor som får styra dig, trots att dessa kanske inte är verklighetsbaserade. Att inte lyssna på vänner, att bygga upp fantasivärldar, och att samtidigt inte våga lyssna på sin egen magkänsla. På ett sätt går det att likna egenmedberoendet med medberoendet till andra – man är överdrivet hänsynsfull mot sitt eget beteende, där man istället borde vara brutalt ärlig, även om sanningen gör ont.

”Allmänmedberoende” – även utan en missbrukare vid din sida

Det finns ännu en ”gren” av medberoendet, ett slags allmänmedberoende, som ibland uppvisas av till exempel vuxna barn, personer som växt upp i missbruksmiljöer, men också i familjer som präglats av andra dysfunktioner. Det duktiga barnet har då tagit på sig uppgiften att ordna trevnad åt sin omgivning, och den egenskapen följer med ut i livet. Som vuxen är man hänsynstagande, servil och orolig. Allmänmedberoendet kan yttra sig i osäkerhet och oro för att inte omgivningen ska må bra, en ständig stress för att göra alla nöjda, ett självpåtaget martyrskap där man bränner ut sig i sin vilja att vara alla till lags. Känner du igen dig, kvinna? Men även män kan lida av denna egenskap, som blir en dubbel börda – män ska ju inte visa denna typ av känslor, det ingår inte i vår kultur. Man känner in hur andra är, tar på sig andras missnöje, passar upp och försöker fixa och dona. Det blir ett omvärldscurlande som faktiskt ingen mår bra av.

En ytterligare variant av allänmedberoendet är föräldramedberoendet, där ängsliga föräldrar ivrigt söker sina barns gillande och kärlek och därför går vilse i överdrivna omsorger, vilket i slutänden ger ett bortskämt och missnöjt barn.

Så blir du fri från ditt medberoende

Det går att ta sig ur medberoendet, även om det kan förefalla svårt. Man är ofta så fast i de gamla hjulspåren att det kan tyckas omöjligt med en kursändring. Rädslan och oron kan vara stor. Man är van vid det gamla, det nya förefaller hotfullt. Det gamla mönstret är också bekvämt, en trygghet, även om den gör livet dysfunktionellt.

Många medberoendepersoner lider av låg självkänsla, ett mått av självförakt, kanske till och med självhat. Det är som om det egna jaget inte duger, inte är värt något.

Men alla kan bli fria – och du kan få ett bra liv utan att leva genom någon annan.

* Du är central i ditt liv. Viktigaste steget ur medberoendet är att stå på egna ben, och må bra i dig själv oavsett hur din nära missbrukare mår, huruvida hen är nykter eller inte, oavsett hens känslolägen eller humör. Det är frigörelse – att du blir central i ditt liv. Ingen annan.

* 12-stegs-program. De flesta 12-stegsgemenskaper för beroende har också grupper för anhöriga, där likasinnade personer möts och berättar om sina erfarenheter. Genom att identifiera sig med andra blir du starkare, då du ser att dina problem inte är unika. Det blir lättare att släppa taget, genom att inspireras av andra som redan lyckats frigöra sig ur medbereondefällan. Är du medberoende till dig själv kan du med hjälp av de tolv stegen lättare identifiera hur du tar överdrivna hänsyn till dig själv, också om du fastnar i negativa tankemönster och destruktiva ageranden.

* En process som tar tid. Att bli fri från medberoendet är en process som inte kan stressas på, det är många tankar som behöver mogna och insikter som behöver komma till dig.

* Individuell terapi. Kanske behöver du stöd i egen terapi. Reda ut barndomens känslor, minnas vad som format dig.

* Läs mer om medberoendet. Den utmärkta boken ”Bli fri från ditt medberoende” av Melodie Beattie, är utmärkt litteratur (och gäller naturligtvis både den som är medberoende till andra och till sig själv).

* Skriv dagbok. Genom att pränta ner tankar och känslor lär du känna dig själv bättre. Var hundra procent ärlig när du skriver din dagbok, ös ur dig även sådana känslor och tankar som kanske känns besvärliga och tunga. Läs sedan vad du skrivit. Och försök att se ett mönster.

* Minnen av dig själv. Vem är du? Vad brukade du tycka om? Arbeta aktivt med att återupptäcka den du en gång var. Är du ett barn som kommer från en missbrukande familj, och har varit medberoende sedan du var liten, har du flera nivåer av medberoende att arbeta med. Även här kan du behöva hjälp på flera olika plan, mest för att lära dig att du är viktig, värd att bli älskad, och att det som hänt i din ursprungsfamilj inte är ditt fel eller har med dig at göra. Du släpper skulden, och låter sorgen komma fram, så att den kan skölja bort det gamla och ge plats åt ett nytt liv.

* 1 år av läkning. Man brukar säga att det tar runt ett år att bli fri från medberoendet. Att man under detta år inte ska fatta några drastiska beslut eller vidta några radikala åtgärder. Ett års arbete med dig själv bör du ge dig – till exempel om du lever med en beroendeperson och kämpar för att bli frisk. Ett år i ”medberoende-nykterhet”, för att hitta din inre balans. Först sedan är du redo att agera åt ena eller andra hållet.

 

 

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]