4 juni, 2017 11:24

Jag tackade nej till middagen jag skulle gå på igår kväll, faktiskt bara för att jag var helt slut. Jag funderade på texten jag skulle skriva om min hjärnblödningsdrabbade mamma och min gamla pappa, som plötsligt befinner sig i fritt fall, men fann inte riktigt kraft. Klockan blev över elva, jag låg på sängen, slöläste en bok, kollade Twitter. Och där dök det upp, ett fragmentariskt meddelande från en privatperson i London. Något var på gång. Blåljus, oro, skottlossning, vittnesmål om knivar, kroppar på marken. En skåpbil som plöjt in i människor. Bilder vi tyvärr vant oss vid de senaste åren. En ”möjlig” terrorattack sa de tidiga rapporterna, fast vi redan visste att ordet ”möjlig” bara är ett spel för gallerierna.

Vi har ju faktiskt blivit varnade, att det är nu, vid muslimernas fastemånad Ramadan, som det kan komma att ske flera terrordåd, och att just fredagarna och lördagarna är de dagar som är mest riskabla av allt. Lördag kväll, ljummet i luften, flanerande människor på London bridge, på marknaden intill, turister, fotgängare, smått överförfriskade pubgäster. Västvärlden som jag känner den, samhället jag är född och uppväxt i, det liv jag alltid tagit för givet.

Ett religiöst krig, ett anfall från dem som avskyr oss och vill se oss dö en plågsam död, har känts som hysteriska påhitt. Som en överdriven tolkning av Nostradamus profetior. Så overkligt för oss som går och bokar tid i tvättstugan, äter en lunch på kondiset i kvarteret där vi bor, tar en bekymmerslös promenad i parken. Syrenerna blommar som de alltid gör så här års, ungdomar sitter på filtar, äter en pizza ur kartongen, pratar, skrattar, planerar sin sommar.

Ändå finns hotet precis runt hörnet. Jag tänkte tanken när jag gick Drottninggatan häromdagen, tittade på de lugna stenlejonen, läste av omgivningen, beräknade flyktvägen. Samma tanke när jag steg in på restaurangen, funderade på hur snabbt de två dörrvakterna skulle skjutas ihjäl, vad som skulle hända om de middagsätande gästerna blev utsatta för kulspruteeld. Om man slängde sig under bordet, skulle man klara sig då? Hur länge dröjer det, innan dörrvakter får ha skarpladdade vapen? Igår hörde jag en våldsam smäll när jag just parkerat bilen vid Mosebacke. Jag blev helt iskall, började skaka i hela kroppen. Fick panik. Människor stannade upp, såg på varandra. Vad var det som pågick? Men det var tydligen bara ett avgasrör som brakade ihop. Ändå går man med nerverna på utsidan. Redan där är man en förlorare, de jävlarna har stulit mitt lugn, min ogrumlade glädje.

Senare på kvällen drog jag en lättnadens suck att Stockholm maraton fick förlöpa utan elände. Det är så jag funkar numera. Är tacksam för att event och kvällar slutar lyckligt.

Jag råkar väl vara före min tid och det är både en förbannelse och en välsignelse. I januari pratade jag om vapen i min tjeckiska intervju, att jag inte känner mig trygg, att folk lär sig skjuta (vilket de gör, även om detta förstås inte är officiellt). Då möttes jag av en skur förfärade reaktioner, jag hamnade i blåsväder, fick höra att jag var knäpp, att man inte fick säga så.

Det tog 8 minuter för de brittiska poliserna att skjuta ihjäl terroristerna igår kväll. Ska vi, civilbefolkningen, inte få försvara oss mot en fiende som vill utplåna oss? Ska vi stillatigande se på medan det fientliga gerillakriget mördar Europas medborgare? Hemskt ledsen, men när angreppet är ett faktum finns inget utrymme kvar för finstämda ord, handhjärtan och lugnande retorik om att hatet inte ska få vinna. Jag vägrar acceptera att jag ska behöva dö i mitt eget land i så kallad fredstid, att mina barn ska mördas, att allt det jag älskat ska stjälas ifrån mig. Jag vägrar ge mig utan kamp.

Det är både jobbigt och farligt att vara en sanningssägare, jobbigt att se sånt som andra vill blunda för. Många undrar nu hur många fler terrordåd vi ska behöva uppleva i vårt älskade land innan något konkret händer. Eller blir det nya konserter, blomsterhav och hashtaggar med ”pray for”?

I pray for my enemies, I pray the go to hell, är den enda bönen jag just nu har i mitt huvud.

Våra politiker lägger inte många strån i kors. Istället får vi höra att vi ska vänja oss, att detta inte går att skydda sig mot. Att terror är priset vi måste betala.

Detta är ingen försonlig text. Men hur kan man vara försonlig när ens värld är under attack? Hur kan man vara försonlig i krig, i slakt, i våld och övergrepp? Ett samhälle som inte kan skydda sina barn är förlorat, var det någon som skrev.

Och när man inte har något mer att förlora finns risk att man tar saken i egna händer.

Det är hit ni fört oss, ni ansvarslösa politiker som tillåtit radikala islamister få fäste i ett fredligt land. Det är er ansvarslöshet och feghet som skapat destabiliseringen och rädslan, oron och hatet. Det är ni som är skyldiga till polariseringen, till att även oskyldiga människor betraktas med misstänksamhet.

”Västvärldens politiker gör det alldeles för lätt för islamisterna”, sa Ayaan Hirsi Ali när jag intervjuade henne för några veckor sedan. ”Vad väst behöver veta är att islam är en dominerande doktrin”.

Hallå alla fredsskadade politiker med skygglappar, ni hade kunnat lyssna på dem som verkligen visste vad som höll på att hända, det är inte så att inga tecken funnits. Terrorn är inte sprungen ur intet, utan är en medveten strategi. Det så kallade heliga kriget mot oss, människor i väst, sker nu på vår egen bakgård.

Hur tycker ni att vi ska förhålla oss? Hur ska vi gå vidare? Hur ska vi leva?

Ska vi gå obeväpnade likt lamm till slakt?

Eller tänker ni börja försöka skydda oss, ni som lever på våra skattepengar, ni som fått förtroendet att styra landet?

 

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se