28 april, 2017 06:34

”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Har du också hört den slitna klyschan, eller kanske till och med själv tänkt och sagt orden? Tryggheten, det välbekanta, men ofta också ack så mördande förutsägbara och tråkiga. Den som gör att ingen utveckling sker och tillvaron står stilla samtidigt som frustrationen växer. Man tar inte ett steg extra utanför sin invanda box, utan går omkring och idisslar på samma gamla gräs tills käkarna håller på att ramla av. Många stannar kvar i det gamla invanda. Så har vi alltid gjort och så kommer vi alltid att göra.

I botten ligger förstås vår enskilt största fiende: Rädslan. Rädsla för förändring och smärta, för det okända och ovana. Rädsla för att man själv inte ska klara av det nya, att man inte ska trivas, att man ska längta tillbaka…

Jag har själv varit där. Hur tuff jag än kan verka på ytan har jag också rädslan som min största fiende som jag måste tampas med, och som flera gånger satt krokben för mig. Till exempel yrkesmässigt.

För ett antal år sedan blev jag erbjuden en fantastisk tjänst med en lön som i dagens karga medieklimat låter som en hittepåsaga. Men jag hade redan flera andra uppdrag som rullade på, fint och tryggt och förutsägbart, och efter många överväganden tackade jag – nej… Fortfarande häpnar folk som jag berättar för. Jag undrar själv hur jag tänkte. Okej, jag hade små barn och trivdes bra där jag var, hade hyfsat betalt och en trevlig redaktion att samarbeta med och kände mig hemma, var kanske inte direkt sugen på att visa framfötterna (som den höga lönen hade krävt) men det andra jobbet hade varit en mycket större och roligare utmaning. Det dröjde sedan ändå inte länge förrän jag blev uppsagd från min trygga position, och sedan följde några osäkra år. Än i dag kan jag också spekulera i var jag hade varit nu om jag den gången nappat på erbjudandet. Och här träder ännu en klyscha in i bilden: ”Man ångrar bara sånt man inte gjorde”.

Främst ångrar man de där tillfällena när man höll tyst fast man borde ha sagt något. När man stod och var blyg i ett hörn när man egentlige skulle gått fram. Den där inviten man tackade nej till, enbart för att tillbringa resten av livet med att älta frågan ”vad hade hänt OM svaret blivit ja?”.

Jag har flera exempel. I mig bor 20-åringen som inte vågade fullfölja en flirt med en spännande kille, det blev aldrig ens en kyss, och sedan försvann han ur mitt liv och vi träffades inte fler gånger och gissa om jag ibland undrar hur det faktiskt hade känts att lägga armarna om honom och blunda och ge mig hän. I mig bor också hon som inte vågade ta sin lilla son (på den tiden jag bara hade en enda) och sätta sig på ett plan och dra till Australien (mina drömmars land) för att som nyskild småbarnsmorsa våga söka lyckan. Jag har bara ett enda liv, precis som du, men nu är jag inte 25 längre och det är inte riktigt samma sak att sätta sig på ett plan och lämna sina tonåringar hemma och bara dra. ”Hejdå, mamma har äntligen tagit ett kliv ur trygghetsträsket”. Känns inte som en helt rätt oneliner att säga just nu i livet. Eller är det fortfarande rädslan för det okända som håller mig tillbaka?

Främst är det kanske kärlek som verkligen tar fram trygghetsnarkomanerna i oss. Hellre tvåsamhet som inte riktigt funkar än bottenlös ensamhet. Hellre hålla fast i den solkiga trygga snuttefilten än att vara helt utan.

– Det är klart att jag ibland kan känna mig väldigt ensam, erkänner Maria (som egentligen heter något annat). Efter 25 års förhållande var det jag som bröt upp. Men det var nödvändigt. Vi slutade ha sex flera år tidigare, det var helt dött mellan oss. Ändå fortsatte jag hoppas på ett mirakel, att jag en morgon skulle vakna och plötsligt känna en svallvåg av kärlek till mannen som låg med ryggen mot mig i dubbelsängen. Men hur jag än sökte i mig fanns inte den rätta vi-känslan där.

– Barnens gillande eller ens acceptans ska man dock inte förvänta sig. Jag blev den som ”förstörde” och som gjorde deras pappa ledsen, eftersom det var jag som tog initiativet till separationen. Det gällde att inte ta åt sig när de anklagade mig för att vara iskall och egoistisk. För visst är det egoistiskt att vilja skaffa sig ett mer tillfredsställande liv? Våra mor- och farföräldrar fick lära sig att man skulle bita ihop och kämpa. Men jag är fortfarande ung, ska fylla 47, och jag vill inte bara att livet ska vara en kamp. Jag vill ha roligt och känna mig levande. Det tog faktiskt nästan två år innan barnen till slut förlikade sig. Det var ingen bekväm resa och jag var ledsen många gånger men nu efteråt är jag väldigt glad och stolt över mig själv för att jag vågade lyssna på min inre röst. Jag vet att många skiljer sig först när de träffar en ny partner men jag ville inte gå in i nästa relation. I dag lever jag ensam och mår bra, jag räknar inte direkt med att träffa någon man. Om det ska hända måste det vara något väldigt speciellt… Men kanske kommer jag förbli singel. Det är något oerhört kvävande med en långvarig parrelation, något som får mig att känna att jag kompromissar bort en stor del av den jag är. Och det har jag ingen lust att göra.

En som däremot inte skilt sig är Annica, som faktiskt inte är helt nöjd med sitt liv men som inte heller vågar ta steget ut i det okända.

– Jag erkänner, jag orkar helt enkelt inte, säger hon när vi möts över en kopp kaffe i centrala Stockholm. Jag är inte jättelycklig men vem är det? Lycka är överskattad. Jag är nöjd med att våra barn är trygga och vi har vårt liv tillsammans. Jag kan inte tänka mig att börja om på nytt, vara singel och träffa nya män. Jag är bara 40 men det känns ändå som om jag är lite för gammal för att stå och hänga ute på krogen. Jag gillar mitt trygghetsträsk, tack så mycket. Jag avundas inte mina väninnor som skilt sig.

Jag funderar på Annicas ord när vi skiljs åt. Att se sin situation tydligt och fatta ett aktivt beslut om att det är så man vil leva, det är också mod. Ett annat slags mod är att bryta upp, men kanske passar det ändå inte alla att försöka bryta okänd mark?

Dagen efter pratar jag med en annan kvinna, låt oss kalla henne Beata, om huruvida man kan gå omkring och vara missnöjd med sina vänner. Ett slags trygghetsträsk det också. Umgänge som inte längre roar utan mest irriterar, men som det alltid har varit så ska det förbli – eller?

– Jag har faktiskt ”gjort slut” med en vän, berättar Beata. Det var en olustig process som gjorde mig sömnlös. Vänskap ska vara skönt och kravfritt och tillföra något – men denna person mest bara stal från mig. Gjorde mig osäker och förminskade mig för att själv glänsa. Jag hade kunnat fortsätta med henne resten av mitt liv men till slut fick jag nog. Jag skrev ett brev där jag helt ärligt förklarade hur jag kände. Sedan infann sig en oerhörd lättnad. I dag ses vi inte mer och jag saknar henne inte, trots att hon faktiskt medgett en del av de fel hon gjorde.

Kanske är åldern en faktor som gör att fler och fler vågar bryta invanda mönster och utsätta sig för förändringens vindar. Efter 40 träder man in i no-bullshit-åldern, då man till fullo inser att ingen dag går i repris och att man själv måste forma sitt liv så att det blir som man vill ha det.

Förändring kan rent av vara en spännande utmaning. Vem har sagt att kriser endast måste vara av ondo? Faktiskt kan en motgång vara riktigt uppfriskande. Fundera på motsatsen – om allt bara gick som på räls, vad händelsefattigt livet skulle vara. Sedan är det kanske just du som tar ett hopp upp ur trygghetsträsket.

Strategier för att våga

Fråga dig – vad är det värsta som kan hända? Skriv gärna ner scenarior som skrämmer dig. Att leva utan närheten till en annan människa? Att bli arbetslös och pank? Att inte ha någonstans att bo? Att leva utan vänner? Eller allt det plus ytterligare något mer? Rädslan är för det mesta en fantasi som inte har något med verkligheten att göra.

Sök dig till dem som aktivt vågat förändra sina liv. Prata om hur de har känt sig, hur tiden efter förändringen var. Vi människor inspirerar varandra till stordåd – kan andra så kan du.

Var praktisk. Okej, du vill skilja dig – ta då reda på fakta som krävs. Ekonomi, vårdnad, andra vardagliga ting. Ofta är man främst rädd för förändring när man bara ser en dimma framför sig. Se till att konturerna klarnar.

Våga vara ärlig! Ifråga om till exempel vänskapsrelationer kan det vara besvärligt, men fråga dig vad du får ut av den vän som bara dränerar dig på energi och gör dig på dåligt humör… Det finns inga måsten. Har ni varit vänner i 40 år är det kanske precis just nu dags att säga farväl. Men ta ansvar för situationen, tala om hur du känner och varför du agerar som du gör. Det är aldrig schysst att gå utan en förklaring.

Kris betyder utveckling. När tillvaron stormar är det naturligt att inte känna igen sig och uppleva en vilsenhet. Men efter stormen kommer den så kallade nyorienteringsfasen, då perspektiven klarnar.

Ha inte bråttom! Processer måste få ta tid. Det är ingen idé att stressa på känslomässig återhämtning och läkning. Och det är okej att vara ledsen. Alla dina känslor är välkomna – du måste inte vara stark och duktig.

Var snäll mot dig själv. I synnerhet kvinnor ställer oerhört höga krav på sig själva att vara duktiga och klara av tillvaron så perfekt som möjligt. Stressnivåerna stiger och vissa kollapsar känslomässigt och undrar då om de verkligen fattat rätt beslut – byta jobb, skilja sig, säga ifrån till vänner eller släkt… Men trots att det kan kännas dystert emellanåt är du sakta men säkert på väg mot något bättre, mer äkta i ditt liv.

Du vågade. Var stolt över dig

Katerina Janouch
[email protected]