10 januari, 2018 15:58

Som konsumenter skulle vi aldrig acceptera att betala dyra pengar för undermålig kvalitet, om bra kvalitet var vad vi lovades. Vi skulle aldrig köpa en bil som sas ha hög prestanda, bara för att komma hem och se att vi köpt ett vrak omlackerat till Porsche. Vi skulle inte acceptera att vi på den dyra lyxrestaurangen serverades potatisskal under silverkupan. Men det är exakt det som sker nu. Vi fortsätter betala dyrt men det vi får försämras. Dessutom ser vi hur andra får gratis, det vi måste bekosta med surt ihopslitna slantar. Sånt väcker ilska. Bitterhet. Till och med den förbjudna känslan hat. Av en slump kom jag att samtala med en medborgare i landet Sverige som anförtrodde mig sin smutsiga hemlighet: Hur hatet nu förbytts i en allt snabbare radikalisering.

Personen är akademiker, universitetslärare, en bildad själ som bor i södra Sverige. Personen befinner sig i Malmö med omnejd flera gånger i veckan. Vi har känt varandra ett tag och igår när vi möttes i samband med ett mingel fick vårt samtal en underlig vändning. Det börjar med att vi talar om situationen i Sverige. Det gamla vanliga som allt fler diskuterar, då det tränger sig på. Handgranater, mässlingsutbrott, dyr tandvård för skattebetalande svenskar men subventionerat för dem som inte bidrar till välfärdssamhället. Pratet böljar fram och tillbaka och plötsligt orkar vederbörande inte hålla masken längre. Lutar sig mot mig och säger, med lite lägre ton så inga andra ska höra:

– Vet du, jag börjar bli rädd för mig själv. Jag som är liberal, jag är humanist, en fredsälskande individ. Men nu känner jag hur hatet i mig växer. Jag som struntar i andra människors hudfärg eller vilken Gud de tror på, jag märker att jag börjar bli intolerant! Jag börjar radikaliseras förstår du, och det skrämmer mig som fan. Jag som aldrig gjort skillnad på folk och folk börjar känna avsky… Bara det här med tandvården. Jag vill ställa nån till svars för det. Min gamla mamma har inte råd att gå till tandläkaren, hon är ju inte en av dem som får hålen lagade för en femtiolapp… Jag tänker, med vilken jävla rätt? Hon har betalat skatt hela sitt liv men nu har hon ont och kan knappt äta. Jag ger henne pengar men jag har själv inte så gott ställt, dyr hyra, tonårsbarn, frånskild, ja jag har det inte jättefett. Och mamma säger inte heller alltid till, hon är så stolt, hon lider hellre än ber mig om hjälp. Vi svenskar är inget värda, så känns det. Hur ska jag bli kvitt den känslan att mitt eget land vänder mig ryggen? Jag har ju litat på Sverige. Jag har bidragit med skattepengar, jag kämpar och sliter, jag undervisar. Jag sköter mig. Ändå är det som om jag är noll värd. Min mamma är noll värd. Mina barn är noll värda.

Jag lyssnar och försöker ta in det jag hör. Med fasa inser jag att jag förstår vad personen faktiskt menar. Jag har hört det förr, men inte riktigt i samma koncentrerade form som nu. De här orden är inte inlindade, de är inte vackra. Dessvärre går de rätt in i hjärtat på ett väldigt obehagligt sätt.

– Jag är ju en frihetlig, borgerlig, ja, före detta lite vänsterflörtande själ, fortsätter min vän akademikern. Jag sysslar med klassisk bildning! Men nu märker jag hur jag börjar få primitiva känslor. Du vet, jag börjar blänga på folk. Man får inga signalement ju när det gängvåldtas, så jag tittar på de här afrikanska och arabiska killarna och tänker, är det du? Har du gjort det? Det är vidrigt. Håller jag på att bli rasist? Eller nånting ännu värre? Jag hatar att jag känner så och jag skäms för det, men hur kan jag sluta tänka de här tankarna? Jag är rädd, och rädda människor blir farliga. Och det gör mig ännu mer förbannad, att jag ska vara rädd i mitt eget land… Och att jag riskerar att bli farlig. Jag?

Ja, hur gör man för att inte vara besviken och rädd? Hur bär man sig åt för att sluta känna den där gryende bitterheten, harmen, sorgen, ilskan? Hur fortsätter man vara tolerant, tålmodig, vänlig, tillitsfull, när livet gång efter annan ger en käftsmällar? När man blir utnyttjad, förnedrad, illa behandlad? När man levererar sin del av avtalet men inte får det som utlovats tillbaka? Som konsumenter skulle vi aldrig acceptera att betala dyra pengar för undermålig kvalitet, om bra kvalitet var det vi skulle ha. Vi skulle aldrig köpa en bil som sas ha hög prestanda, bara för att komma hem och se att vi köpt ett vrak omlackerat till Porsche. Vi skulle inte acceptera att vi på den dyra lyxrestaurangen severades potatisskal under silverkupan. Men det är exakt det som sker nu. Vi fortsätter betala dyrt men det vi får försämras. Dessutom ser vi hur andra får gratis, det vi måste bekosta med surt ihopslitna slantar.

Ovanpå allt vankas nu ett förslag från Nya Moderaterna att vi ska slava tills vi blir 75…

– Jag kan ligga och se scener framför mig när jag ska somna, säger min vän. Vad jag skulle göra om någon krökte ett hårstrå på mina döttrars huvuden. Det ger mig ångest. Att jag börjat bli som en primitiv jäkla populist. Den här radikaliseringen är så jobbig att bära på. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? Det känns så ibland. Som om jag höll på att förlora förståndet. Jag orkar inte läsa om en enda jävla handgranat till. Eller om en våldtäktsman som inte blir utvisad .Men samtidigt förstår jag mer och mer vad som kan hända när människor drivs in i ett slags utanförskap i sitt eget land. Jag förstår dem som går med i konstiga sekter och gerillagrupper. Frustrationen är sinnessjuk. Jag står inte ut.

Jag har ingenting riktigt tröstande att säga. Strax kommer det några bekanta och vi byter samtalsämne. Men det jag hört sitter kvar i mig resten av kvällen, och fortfarande idag. Det är därför jag skriver om det. För att det är oroväckande och sånt som är oroväckande måste upp och pratas om, så att det inte blir ännu värre. Jag undrar hur många som känner som min vän. Hur många som går omkring och bär på den här ångesten. Radikaliserad, alltså… Vem hade kunnat tro det? En vänlig, svensk, cendréfärgad lärare som en gång röstat på liberalerna. En sann humanist som nu lider av en själ som förvrids och krymper. En förälder som älskar sina barn och som alltid trott på alla människors lika värde.

Vad personen kommer rösta på i höst har jag ingen aning om.

Jag vet bara att det inte kommer bli Stefan Löfven.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Katerina Janouch
[email protected]