28 april, 2017 07:20

Finns det något hållbart recept för ett långt lyckligt äktenskap? Kan man på något sätt konservera kärleken så den räcker “för alltid”? Du vet, den där känslan som fick dig att sväva där i början, då hjärtat (alltid hjärtat!) darrade av oro och förväntan och värme och samtidigt kyla, en rädsla för att han inte skulle känna likadant, och sen ändå, mötet, då du gick in i hans armar och lät dig omslutas, fram till stunden då du och jag blev “vi”, en del av varandras liv.

Nyförälskelsen är så flyktig och därför så ljuv och underbar, en skönhet med ett stråk av smärta i, för den är så obeständig. Du vet. Den där tiden då hela sinnet är uppfyllt av en annan människa, minsta nyans i rösten, ögonfransarnas lätta fladder, leendet som får mungipan att krökas, hur håret lockar sig i nacken, svettdropparna, händerna, fingertopparna, hudens värme som smälte samman med din, två separata universum som möts på resa genom livet och flätas in i varandra på det mest sagolika vis. Andningen. Alltid andningen, luften som varit inne i din älskades kropp och som återvänder ut. Kyssar, vad vore de utan de där oändliga minuterna då man lapar i sig kärlekens doft, den fuktiga regnskogsimma som smakar himmel? Och du studerar det där älskade ansiktet, varenda fin linje, du tröttnar inte hur många gånger du än ser det, ögonen drar ner dig i sitt djup, färgerna skiftar och förefaller nya varje gång, som om det var första gången du såg dem. Det är de älskandes språk, fascinationen inför upprepningen, längtan efter närhet, aldrig tillräcklig.

Sen kommer livet. Vardagen med överfulla soppåsar och influensor och sönderammade bröstvårtor och sömnbrist och stunderna då man drack sig berusad på varandras heta andedräkt är lika långt borta som visionen av sommar en kulen februaridag.

I tider av uppbrott, brist på lust, irritation, rastlöshet, kicksökande, otålighet, ombytlighet är det nog inte så lätt att få till ett livslångt äktenskap (vill man ens?). Vi byter partners lika snabbt som underkläder, bara poff, ut med mannen, ut med kvinnan, och in med ny man, ny kvinna. Så ska nog allt ordna sig! För det är aldrig mig det är fel på utan det är den andra, den där skavande tärande irriterande personen som skrymmer utsikten i vardagsrummet likt en luggsliten gammal fåtölj. Jag vet, jag köper en ny soffa istället, en fin och i fräsch färg, för jag behöver något uppiggande! Något nytt! Någon som borstar tänderna på ett lite annorlunda vis, nån som kliar sig i rumpan istället för i skägget, någon som sover på höger sida istället för på vänster. Jag byter ut, väljer om, går vidare, släpper taget. Vi andas inte längre genom varandra, våra händers värme har slutat fortplanta sig in i våra blodomlopp. I stället är rösterna hårda och orden som kommer ur munnen påminner om piskrapp.

Mina föräldrar har varit äkta makar sedan 14/2 1963 och jag brukar uppmärksamma detta att de stått ut och älskat varandra verkligen i nöd och lust. Jag frågade om recept på varaktighet och det finns bara ett enda ord egentligen: RESPEKT.

Respekt inför dig själv. Respekt inför din partner. Respekt, respekt, respekt!

Och lite eget utrymme ovanpå det.

Då löser det sig. Då kan man leva sida vid sida.

Tänk på det när du kysser din nya kärlek, när du sjunker in i din nyfunna kärestas famn. Tänk på det, kom ihåg det, även när nyhetens behag blir en vana. Respektera varandra. Älska varandra. Se varandra. Så kan det bli bra.

 

 

Katerina Janouch
[email protected]