19 december, 2017 13:32

Varje år blir 10 000-30 000 personer långtidssjukskrivna på grund av kränkningar. Utfrysning är den vanligaste formen av mobbning. Nästan en person per dag begår självmord på grund av mobbning på arbetsplatser. Det är ungefär lika många som dör i trafiken och det är många fler än de som dör av terrorattacker. Ändå uppmärksammas detta så lite. Hur kan det komma sig att en så relativt vanlig dödsorsak inte får större medieutrymme? Dessutom är det ett ekonomiskt problem eftersom arbetsplatsmobbning kostar samhället över 40 miljarder om året. Det skriver i dag Gunnar Johansson, professor i hälsovetenskap, som själv drabbats av utfrysning, anonyma anklagelser och svek av överordnade.

Jag är med i Organisationen Mot Mobbning (OMM) och får många samtal från drabbade. Tillsammans med eldsjälar i OMM har vi tagit emot ungefär tusen telefonsamtal från drabbade och vi hör i princip samma historia från alla. De låter ungefär som min historia, varför jag i korta drag ska berätta den för att illustrera dessa likalydande berättelser.

Jag anställdes för att föra in nytt blod i organisationen när högskolan ville göra en satsning på hälsa och livsstil, där ett viktigt mål var att få forskarrättigheter i hälsa och livsstil, och en ansökan om forskarrättigheter skulle skrivas. Viktigt var att börja samarbeta mellan olika forskargrupper. Men det var som att gå i gyttja. Ingen ville ha en förändring. Alla ville göra som de gjort tidigare. Jag möttes av hårt motstånd när det gällde att göra förändringar. De som anställde mig för att göra förändringarna stödde mig i början, men vände mig sedan ryggen när motstånd uppstod. De stora problemen började med att jag inte ville ställa upp på att man ljög i ansökan om forskarrättigheter. I ett medarbetarsamtal med min chef frågade han hur jag upplevde att sitta i ledningsgruppen och då berättade jag om lögnen i ansökan om forskarrättigheter som jag inte ville ställa upp på. Min chef ställde sig på de andras sida och det var där mina problem började. Jag blev ensam. Jag blev sakta utfryst genom att få anonyma anklagelser, mejl som inte besvarades och märkliga arbetsuppgifter. Trots frågor fick jag aldrig någon förklaring till de anonyma anklagelserna, de obesvarade mejlen och de märkliga arbetsuppgifterna. Det var ingen som försvarade mig. Inte facket. Inte skyddsombudet. Inte HR-personalen. Inte cheferna på högskolan. Inte företagshälsovården. Inte högskolestyrelsen. Inte Oredlighetsnämnden. Inte rektor. Jag upplevde inget stöd från något håll och ingen sa det direkt, men budskapet var: Vi vill inte ha någon visselblåsare här och den som inte är lojal mot ledningen ska straffas. Det slutade med att jag blev utköpt. Efter utköpet skrev man illa om mig på sin hemsida (som jag inte fick bemöta). Man tog ifrån mig min forskning som jag tagit med till Högskolan i Halmstad. Allt skulle tas ifrån mig, främst heder och ära. Arbets- och miljömedicin i Linköping utförde en oberoende utredning som konstaterade att jag var utsatt för mobbning. Den utredningen kastades i papperskorgen. Inga av de rekommendationer till Högskolan i Halmstad som den oberoende utredningen kom fram till genomfördes. Istället gjorde man en egen internutredning där man kom fram till att ingen mobbning förekommit och inga fel begåtts. Allt detta resulterade i att jag blev sjuk, fick en depression med självmordstankar och problem med hjärtat. Jag fick förmaksflimmer och har nu genomfört 29 elkonverteringar på ungefär två år.

Det finns mängder av historier, artiklar och böcker av och om de som blivit mobbade, som i princip liknar min historia. Men jag har aldrig sett eller hört liknande historier, artiklar och böcker av och om de som mobbar. De som kontaktar oss som mobbningsoffer kan ange en stor mängd mobbare på sina arbetsplatser och hur illa de blivit behandlade. Våra kontakter med de som utpekas som mobbare tyder på att det inte finns några mobbare. ”Mobbarna” tycker att de gör rätt. Dock, när mobbningshistorier kommer ut i media gör sig ofta ”mobbarna” oanträffbara och känner sig mycket orättvist behandlade. I mitt fall så skrev en mängd chefer på min arbetsplats, varav en del jag aldrig har träffat, en insändare i Hallandsposten och menade att de är utsatta för en mediakampanj när min historia publicerades i tidningen.

När det gäller mobbning börjar det ofta med någon liten sak som sedan växer och får ofantliga proportioner. J Fridenberg skriver i ”The Anatomy of an Academic Mobbing”. Florida Atlantic University. 2008: ”Man tar inte reda på fakta utan går på andras version av ”sanningen”. Mobbning börjar ofta med skvaller och rykten.”. M-F Hirigoyen skriver hur fortsättningen kan se ut i ”Vardagens osynliga våld”. Natur och Kultur, 2003: ” Olyckligtvis tar kollegor i en situation av förtryck väldigt ofta avstånd från den trakasserade av rädsla för repressalier, och för övrigt brukar andra inte reagera när en plågoande ger sig på någon, de föredrar att uppträda diskret.”. Det är vanligt att de mobbade eller visselblåsarna blir utfrysta ur arbetsgemenskapen och blir behandlade som pestsmittade.

För att förklara ovanstående och vad som kan göras åt situationen vill jag citera Katarina Gospic som har skrivit en hel del om hur hjärnan fungerar i olika situationer. Först vill jag citera henne i en intervju i DN 2016-03-04. ”Men vad är det som gör att folk inte kan bete sig? – Jag skulle säga att den största orsaken är att det inte finns någon konsekvens. Vi människor är ögontjänare och vill bli accepterade av vår sociala grupp, vilken den än är. På nätet kan vi gömma oss bakom våra datorskärmar och då tar hästen över. Om jag hotade dig här på fiket och sa något jättefult skulle du undra vad jag höll på med men bakom skärmen finns ingen konsekvens. Det är bara att låta hästen skena.”. Sedan vill jag citera henne och Stefan Falk i boken Neuroledarskap. Natur och Kultur, Stockholm 2015. ”Kulturen och de sociala normer som råder inom en organisation är icke att förakta. När vi följer normerna inom vår sociala grupp triggas striatum och vi får en belöningssignal. På så vis uppmuntrar hjärnan oss att hålla med gruppen. Om vi går emot vår grupp, uteblir belöningssignalen och vi riskerar dessutom att få blickar och kommentarer från kollegor. Därför föredrar vi att följa med strömmen eftersom det alternativet är associerat med mest belöning. Med det sagt är det således mycket viktigt att man explicit inom företaget /organisationen diskuterar vilka sociala normer som ska råda eftersom dessa kommer att spridas, vare sig man är medveten om dem eller inte.”. Katarina Gospic trycker alltså ganska hårt på hjärnans belöningssystem för hur vi agerar i olika situationer ”Vi vill alltid välja det alternativ som ger mest belöning och ger minst bestraffning och obehag.” Den danske filosofen Martinus har kommit fram till samma slutsats som Katarina Gospic som belyses i följande citat från boken Bisättning, kapitel 119.: ”De går hellre fel väg tillsammans med flocken, än de går rätt väg ensamma”.

Andra författare, såsom E Åhfelt Dimitriadis i DN 2015-11-19 tar upp den bristande lagstiftningen inom området ”trakasserier på arbetsplatsen” vilket gör att man kan bete sig nästan hur som helst utan att bryta mot någon lag: ”En av tio är utsatt för kränkande särbehandling på sin arbetsplats. Sverige har inga fungerande lagar kring detta vilket gör att förövarna i stort sett alltid går fria medan offret bryts ner och slås ut från arbetsmarknaden. Det behövs en starkare lagstiftning kring detta gigantiska arbetsmiljöproblem. I andra länder finns konkreta straffsanktioner, i Sverige går mobbarna i stort sett alltid fria.” Även Ulla Andrén i artikeln ”Sverige behöver en nationell plan mot korruption” i DN-Debatt 2017-11-03 skriver om bristande lagstiftning för att förklara problemen: ”Riskanalys, ett tydligt regelverk och kontroll av att detta följs behövs för ett effektivt antikorruptionsarbete. Men framför allt behövs öppenhet och en organisationskultur som tydligt tar avstånd från korrupt beteende och slår larm om oegentligheter. Visselblåsarna ska vara hjältar och belönas. Sanktioner ska drabba de som ägnar sig åt korruption och inte de som slår larm, vilket ofta är fallet.” Hon menar vidare att om man verkligen anmäler mobbning/trakasserier på arbetsplatsen blir den mobbades första erfarenhet av rättsapparaten inte sällan att mobbarna går fria, efter ofta en otillfredsställande/ bristfällig utredning. Signalerna till mobbarna blir att de kan fortsätta med sina aktiviteter och skratta offren och rättsstaten i ansiktet. Signalen till mobbningsoffret blir att samhället inte finns där bakom hen och att rättsstaten inte är till för vederbörande.

Som läget är nu ska den mobbade anmäla mobbningen till sin arbetsgivare, som dock ofta är inblandade i mobbningen. Det blir i realiteten så att den mobbade ska gå till de som utfört mobbningen och be om att mobbningen utreds. Det utförs en internutredning där resultaten vanligtvis blir att inga fel begåtts och att ingen mobbning förekommit. Arbetsgivare, fack och skyddsombud brukar vara överens. Det är inte förenligt med en rättsstat och allmänna rättsprinciper att en part både är part i målet och domare samtidigt. Det behövs en oberoende instans som tar upp enskilda ärenden där båda parter har samma status. Drabbade som vänder sig till Arbetsmiljöverket (AV) får vad de upplever som en käftsmäll när de får höra att de inte tänker göra någonting utan blir hänvisade till mobbarna för att reda ut ärendet. Ingen av oss inom OMM har träffat eller hört talas om att någon har fått hjälp av AV. Det vi hör är att AV försvårar för de drabbade och kanske till och med göra dessa sjuka eller sjukare. Efter att ha blivit hårt åtgångna på sina arbetsplatser under flera års tid blir de drabbade ofta svårt sjuka med depressioner, fysiska åkommor och ett förstört självförtroende. Arbetsmiljöverket (AV) och Arbetsmiljöcentrum (AMC, som ännu inte startat) bör därför göras om så att de får nya uppdrag så att de får ta upp enskilda fall. På så sätt skulle de kunna hjälpa människor att återfå sin hälsa och sitt arbete. Lösningen är alltså att komma bort från nuvarande förhållande att arbetsgivaren både är part i målet och domare samtidigt och att den drabbade står ensam. Det är som en myggas kamp mot en elefant. Det har också visat sig att parter som ska vara oberoende eller stå på den mobbades sida inte gör det i praktiken såsom fack, skyddsombud, företagshälsovård. Styrelser för högskolor, universitet, företag m.m. agerar inte mot mobbning och ifrågasätter inte hur organisationen sköter mobbningsärenden; lojaliteten är större mot person än mot sak. Även instanser som ska vara oberoende såsom etikprövningsnämnder, Justitieombudsmannen har visat sig stå på arbetsgivarens sida och använder ofta samma strategier, såsom att inte svara på frågor. Den mobbade står ofta ensam. Beroendeförhållanden, jäv, maktstrukturer, lojalitetsband måste beaktas vid utredningar av mobbning på arbetsplatsen. Vi måste få ett rättsväsende och rättsprinciper där vi har lagar som inte tillåter att trakasserier på arbetsplatsen sker och en rättsapparat som agerar om övertramp ändå sker.

Sammanfattningsvis: Våra politiker måste stifta lagar som gör det möjligt att mobbning kan beivras och vi måste få ett rättsväsende som ser till att dessa lagar efterlevs och om lagarna inte efterlevs så ska det bli klart definierade konsekvenser när dessa överträds. Då har vi möjlighet att komma till rätta med detta stora och dyra samhällsproblem som orsakar stort mänskligt lidande och död.

Gunnar Johansson, professor i hälsovetenskap

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

Katerina Janouch
[email protected]