23 juni, 2017 22:46

Att googla ”skickades hem efter stroke” är horribel läsning, som jag inte vill rekommendera dig om du inte har mycket starka nerver. När man läser alla artiklar om människor med allvarliga symtom som behandlats helt groteskt av vården och som många gånger avlidit på grund av att de inte fått den vård de skulle ha, börjar man på allvar undra vad det är som pågår i den humanitära stormakten Sverige. Ingen skonas. Inte bara gamla trotjänare lämnas utan hjälp, även unga personer, till och med barn lämnas att dö när de drabbats av till exempel hjärnblödning.

Som 17-åriga Bajda som skickades hem med Alvedon och beskedet att hon drabbats av ett virus. Två dagar senare avled hon. Slarvet/oengagemanget/tids- och resursbristen? eller jag vet inte vad, släckte ett ungt liv fullkomligt i onödan. Bakgrunden till att jag uppmärksammar detta är förstås för att jag själv drabbats av stroke i familjen. Hade inte min mamma fått hjärnblödning den 4 maj i år så hade jag troligen fortsatt i ovisshet. Nu öppnades en fullständigt mardrömslik värld för mig, en insikt om att det långtifrån är säkert att en individ som drabbas av detta livshotande tillstånd kommer att räddas av vården – och om så sker, är det ytterst nyckfullt hur uppföljningen blir.

Park i anslutning till sjukhuset i Beroun.

Som ni redan vet blev vår familj tvungen att fatta beslutet att skicka mamma till ett rehabiliteringssjukhus i Tjeckien för att hon inte skulle gå under. Här i Sverige fungerade akutsjukvården för mammas del utmärkt, ambulansen kom väldigt snabbt och mamma fick komma till Danderyds sjukhus där hon snabbt blev röntgad och hjärnblödningen konstaterades. I efterhand har jag förstått att detta inte heller går att ta för givet. När det handlar om stroke är det avgörande hur snabbt man får vård, ju fortare desto större chanser till överlevnad och livskvalitet, om man har tur (det vill säga, beroende på hur stroken tagit). 

Något som också är avgörande för strokepatienter har jag lärt mig, är hurdan vård man får efter att man drabbas. För att ha en möjlighet att komma tillbaka till livet krävs hårt jobb och träning. Något sådant erbjöds inte mamma i Sverige. Första tiden var hon visserligen väldigt svag, men även där och då hade man kunnat arbetat med henne på ett mycket mer avancerat sätt, har jag förstått.

Till rehabiliteringssjukhuset som ligger utanför Prag blev hon transporterad med ambulanstransport, något som vår familj själva fått finansiera. Kostnaden för en sådan transport inklusive tre personal varav en sköterska blev 35.000 svenska kronor. De körde mamma nonstop i 18 timmar, hon var då sängliggande. Resan hade gått väldigt bra och så snart mamma anlände till sjukhuset fick hon möta inte mindre än två läkarteam som tog sig an henne. Hon undersöktes från topp till tå och fick ett individuellt träningsprogram som går ut på att hon får sjukgymnastik två gånger dagligen plus en massa annat, som massage etc. Resultatet är att hon börjat röra den vänstra sidan av kroppen som varit helt förlamad. Det är väldigt stor skillnad när jag som anhörig ringer till sjukhuset där, jag kopplas omgående till ansvarig läkare som redogör för mammas framsteg och hur det går. I dagarna har mamma till och med fått ställa sig upp, visserligen med hjälp av en slags rollator och de två sjukgymnasterna som arbetar med henne, men det är ett gott steg framåt.

Nu har jag inget att jämföra med, hur mamma skulle ha varit om hon var kvar på hemmet i Sverige, men så mycket vet jag i alla fall att hon inte fått den träning som hon får i Tjeckien. Hur sedan just hennes individuella hälsotillstånd kommer att utveckla sig om kan ingen riktigt sia om. Som en bekant sa, medan han pekade upp i himlen: ”Bara Gud vet”.

”Bara Gud vet…”

På midsommaraftons morgon åker jag och min äldsta son till Tjeckien för att hälsa på mina föräldrar. Planet går klockan sex och vi landar i Prag före åtta. Tar en taxi till mina föräldrars lägenhet och vilar en liten stund, innan det blir dags att bege sig till mina föräldrar.

Vy från ankomsten till Prag.

Sjukhuset ligger i Beroun, en liten stad ca tre mil utanför Prag och vi får skjuts av en god vän. Sommarlandskapet runtomkring fick mig att tänka på min barndoms somrar, då vi åkte till landet och jag alltid satt bredvid pappa i framsätet (mamma där bak, jag var ett envist barn). Vyerna är så vackra, Tjeckien är verkligen fint.

På vägen till Beroun ligger det berömda slottet Karlstejn. Mycket sevärt om man är i trakterna!

Beroun är väldigt lugnt och i det närmaste folktomt, och den sista biten åker vi genom en prydlig allé. Framme vid grindarna finns en vakt som efter kontroll släpper igenom oss. Vi parkerar intill den byggnad där mamma och pappa ligger och går sedan in i den toppmoderna korridoren. Mamma ligger längst bort och jag känner mig lite orolig för hur hon kommer att vara och se ut. Vilka framsteg har hon egentligen gjort? Vår kontakt har varit ganska sporadisk sedan hon kom hit, vi pratar i telefon ibland men det blir korta samtal. Och pappa är lite virrig och kan inte riktigt förklara hur det går.

Allén upp till rehabiliteringssjukhuset.

Mamma ligger i sängen som vi är vana att se henne och pappa sitter på en stol bredvid. Mamma äter lunch, pappa vill inte ha mat säger han, han mår inget vidare. Han har också ett rum på sjukhuset, men det ligger i en annan av byggnaderna, dock tar han sig till mamma dagligen. De är båda glada att se oss förstås. Men pappa har blivit sjuk och har feber och mår inget vidare. Ny oro, denna gång för honom… Vi kramas och pratar och får höra om sjukgymnasterna som kommer flera gånger per dag och som fått igång rörligheten i mammas förlamade vänstra ben. Den vänstra handen är dock fortfarande helt orörlig. Mammas huvud är klart långa stunder, men till och från förstår hon inte var hon är eller vad som händer. Man får ha tålamod och förklara men ändå är jag inte helt säker på att hon förstår…

Entré till byggnad E. Många patienter ser ut som personen med kryckorna, de flesta här får lära sig att gå på nytt.

Jag pratar med en av sköterskorna efteråt och hon säger att det är ganska oförändrat med mamma, men att sådana här saker tar tid. Att man måste vara envis och inte ge upp, att det är ett enormt arbete för att komma tillbaka till ett mer eller mindre normalt liv efter en stroke. Det är vanligt med depressioner och humörförändringar och att den strokedrabbade blir annorlunda. Jag stålsätter mig och får bara gilla läget. Det hade kunnat vara värre.

Vy från sjukhusområdet. Sjukhuset är delvis privat och hör till dem bäst utrustade och modernaste i Tjeckien. Det är vida känt även internationellt för sina goda resultat i fråga om rehabilitering för dem som drabbats av till exempel stroke eller andra skador som på olika sätt påverkar rörligheten och förmågan att gå.

Sjukhuset är verkligen modernt och personalen är jättefin. Det är gott om läkare sjukgymnaster. Mest är det äldre patienter, men jag ser även yngre. Det finns en stor pool, gym och park med redskap för träning. Jag och sonen går ut en stund och testar utegymmet. Trots att sjukhuset är väldigt fräscht och modernt får man ändå en tryckande känsla därinne. ”I vår familj är vi inte så bra på att vara sjuka” konstaterar sonen sakligt.

Pappa har gått och lagt sig för att vila. Senare på eftermiddag har febern stigit. Läkarna bestämmer att han ska skickas till ett sjukhus i Prag.Fortsättning följer.

Utsikt från pappas rum. 

**************************

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122. Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. >3

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]