12 juli, 2017 07:00

Han arbetar som P-vakt i Malmö och berättar att han numera är beväpnad med kniv när han jobbar. En av hans kollegor höll på att bli ihjälkörd. Polisen ser mellan fingrarna på att lapplisorna beväpnar sig. Kanske utgör de till och med en resurs, de som lappar bilar? Som kan vara behjälpliga ifall det blir ”stök”…

 

Han mejlade mig för några veckor sedan och skrev att han ville berätta om sin vardag som P-vakt i Malmö. Jag frågade om jag kunde ringa upp och det kunde jag, men först ville han försäkra sig om att han fick vara anonym. Jag undrade varför och då svarade han att han kände sig otrygg med att framträda under eget namn, att det han hade att berätta skulle kunna vålla honom obehag och kanske skulle intervjun ge konsekvenser som han inte var beredd att ta. Självklart får du vara anonym, svarade jag via mejl. Såklart det hade varit bättre att du framträtt med namn och bild men jag har full förståelse för att du inte vill det.

Så jag ringde upp honom och vi pratade en lång stund. Han berättade att han hade skrivit till just mig för att jag inte var rädd för att säga som det var, att han trodde jag skulle lyssna. Han sa att han upplevde att han som enkel liten gräsrot inte var intressant för de stora tidningarna, han var ju ingen kändis man kunde göra smaskiga rubriker av. (Jag har spelat in vårt samtal så jag har det ordagrant, men jag återger det nu bara i mer litterär form. För att skydda honom).

Han är i 40-årsåldern och har jobbat som P-vakt i fyra år nu. På fritiden tränar han och håller sig i form, har även ägnat sig åt MMA. Ändå är han så pass otrygg att han numera går beväpnad med kniv när han ska lappa bilar. Han säger det liksom i förbifarten, som om det inte var något anmärkningsvärt. Det är nu jag hajar till.

Du har alltså kniv på dig när du jobbar som lapplisa? Ja, svarar han. En kollega höll på att bli överkörd. Stämningen i de så kallade utanförskapsområdena är inte trevlig. Rosengård, Holma, Kroksbäck, Bellevue, Sevedsplan, Lindängen… En somalisk kvinna frågade till och med om Sverige verkligen inte befann sig i krig, om det var sant att det var fredstid i landet.

 

Jag invänder att p-vakter inte är en särskilt populär yrkesgrupp, att ”ingen älskar en lapplisa” och han håller med, men påpekar att det finns en grupp som faktiskt gillar när p-vakterna kommer och det är kebabkioskägaren som har en massa okynnesparkerade bilar ställda runt sin kiosk, just han är tacksam för att någon kommer dit och sätter en gul lapp på framrutan… Jag framhärdar ändå, säger att problemet med att p-vakterna hotas knappast kan vara något nytt, och han håller fortfarande med i viss mån, klart folk inte är glada när de får böter. Men situationen har hårdnat, menar han. Så glider samtalet in på problemet med målvaktsbilar, om lappar som sätts på fordon som bara är en gul pappersbit, pengar som aldrig går att inkassera. Han berättar om skillnaden i hur han blir bemött. ”Svenskar säger – jaha, var det kul att sätta en lapp eller? med ironiskt tonfall – medan invandrare, främst från Mellanöstern, skriker att de ska knulla dig och knulla din morsa, stämningen blir direkt mer aggressiv”. Han berättar om hur han fått agera beskydd åt ambulanspersonalen som skulle gå till en trappuppgång för att hämta en skadad kvinna, det fanns ingen polis tillgänglig så han fick ställa upp. Han berättar om en annan kollega som köpte en teleskopbatong i Tyskland, för att ha till självförsvar, och att polisen bara tittade bort när de såg honom ha den i bältet. Som en tyst överenskommelse, att p-vakterna kan utgöra ett slags vaktgarde light. Att de måste få skydda sig, att de behöver det. Han berättar att han kan vägra utföra vissa uppdrag. Han berättar att de som kastar sten ofta är relativt små barn, så unga som sju, åtta år. Att deras föräldrar står handfallna då aga inte är tillåtet i Sverige och aga är enligt många ickesvenska kulturers syn enda sättet att lära barn lyda… Att man tappat greppet om barnen och att de löper vind för våg. Medan han berättar drar jag mig till minnes mina gamla tjeckiska barnflickor som förundrades över att vi inte fick slå barn här i Sverige, att aga var helt förbjudet, och att de då frågade oss hur vi fick ungarna att lyda om de inte fick sig en hurring då och då, eller smisk på stjärten? Jag behövde förklara pedagogiskt att man fick prata med barnen, kanske ge konsekvenser… men att slå, nej, det fanns inte på kartan. Jag minns att jag inspirerade dessa unga tjejer, de tog med sig tillbaka en känsla av att det gick att utöva föräldraskap utan fysisk bestraffning… Jag funderar på denna aspekt av integration, det svenska mjuka samhället där vi visar respekt och tolerans och in i det längsta undviker hårdare tag och våld. Och att resten av världen inte ser ut så. På det sättet är Sverige extremt, extremsnällt, extremgott, extremvänligt, extremfantastiskt i att vi älskar barnen. Men om denna krock bidrar till gränslöshet och total anarki? Hur hittar vi en väg som är framkomlig? Jag tackar för de tankar han sätter igång hos mig och gör en mental anteckning om att jag måste skriva mer om det, om barnuppfostran som en del av integrationsarbetet, att integration inte bara är jobb, språk och bostad utan kanske främst just detta. Hur vi tar hand om kommande generationer, hur vi ger alla barn likadana förutsättningar och medvetenhet om vilka rättigheter de har. Och förstås vikten av respekt.

Jag lovar att mejla över texten så att han får godkänna. Jag lovar att se till att ingen kan identifiera honom. Jag tackar för samtalet. Bara en liten pusselbit till hur Sverige ser ut idag, sommaren 2017. Ännu en bild av ett litet hörn av Sverige. Vardagshjältarna kämpar på, en dag i taget.

 

*******

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

Katerina Janouch
[email protected]