2 december, 2017 15:48

RONNEBY. Linda kommer mig till mötes i centrala Ronneby. En vanlig svensk kvinna i 40-års åldern. Det ljusa håret ramar in ett osminkat ansikte. Jag vill veta hur hon har det, hur det är att bo i Ronneby 2017. Linda är ensamstående mamma till en femårig dotter och kommer ursprungligen från Karlshamn. Linda bor i närheten av torget och ser mycket av oroligheterna och narkotikahandeln som pågår där. Hon skulle vilja flytta, men vet inte vart. Det blir en intervju med både henne och Saleh, kurd från Irak som driver restaurang Garlic House, där vi träffas. Detta är den andra delen av min reportageserie om Ronneby.

Linda bodde tidigare i Landskrona i många år, men flyttade därifrån 2001.

– En av anledningarna till att jag flyttade var att jag inte kände mig trygg längre, berättar hon efter att vi slagit oss ner vid bordet. Jag blev singel, och därmed mer sårbar. Jag blev antastad flera gånger och det var jobbigt. Jag jobbade på restaurang där vi hade jazzklubb i källaren, en eftermiddag kom det fyra invandrarmän och började tafsa på mig. Jag var ensam i resaurangen då, så jag skrek på kockn som var ute i köket och fick dem att gå. Det var väldigt obehagligt. En anann gång var jag på väg ut på kvällen, det kom en bil och körde efter mig. När jag gick hem stod samma kille och väntade på mig och fortsatte att förfölja mig med bilen, han ropade efter mig… Den gången hade jag tur för det kom en polis i civilbil och plockade honom. Det var flera incidenter som drabbade mig. Jag bodde inte i något vidare område, man gick inte som ensam tjej där…

– Det blev en flytt till Ronneby, jag fick jobb här. 2001 var det bättre situation här än i Landskrona, men efter några år märkte jag att det gick åt samma håll. Affärerna stängde, det var stökigt och bråkigt. Häromdagen var det en arabisk man som pekade med hela handen och sa att han skulle ta över en av affärsgatorna här intill torget…

– Jag bor precis här vid torget i Ronneby. Det är ju inget trevligt torg längre. Det är bara en massa invandrarmän, inga kvinnor. Det samlas stora grupper, stora gäng som står och hänger och skapar oro. Likadant vid Godishörnan, där står också ofta stora gäng. Då går man över till andra sidan gatan, om man måste förbi. De samlas vid fem kanske… Jag har sett narkotikahandel, det är också i hörnet där det är så mycket bråk. Någon ringer i mobilen och sen kommer någon fram och de låtsas känna varandra….De tar varandra i handen, hej hej, sedan så byter de knark mot pengar. Nu har det varit rätt mycket poliser här, både civila och radiobilar, i samband med de senaste tidens bråk.

I Ronneby finns en polisstation, men där finns ingen bemannad reception, förklarar Ronnebys kommunikationschef Anna Ekberg. Enligt henne är detta ett av problemen, som bidrar till otryggheten.

– Nu finns en powerwalkgrupp här i Ronneby för att man ska slippa gå själv, berättar Linda. Jag kan fortfarande promenera på morgonen, men inte på kvällen. Möter man nån får man hjärtat i halsgropen. Det ska inte behöva vara så.

Garlic House är en centralt belägen restaurang i hjärtat av Ronneby, på Karlskronagatan. Det är fredag och klockan är runt ett, men förutom oss är det bara jag och Linda och ytterligare två gäster i lokalen. Ägaren Saleh ser inte helt nöjd ut. Jag frågar om jag får byta några ord med honom och han nickar. Sedan tar han upp vår beställning. Dagens rätt är fläskfilé med bearnaisesås, klyftpotatis och sallad.

– Det känns fruktansvärt att ha en dotter, säger Linda. Men hon tycker att hon är en pojke, så därför vill hon bara ha killkläder just nu, så det känns bra. Hellre att hon lever sitt liv som pojk än blir misshandlad och våldtagen. Jag har dessutom bytt förskola. Den förskolan hon gick på tidigare var oorganiserad och rörig, det har kommit så mycket barn så att avdelningarna inte räckte till. Det var också stort personalombyte vilket gjorde att hon inte kände någon trygghet. På den gamla förskolan talar de nu nästan mer arabiska än svenska, för hälften av personalen är inte svenska och talar sitt eget språk med barnen. Jag anser att det inte är bra, att barni Sverige borde lära sig svenska. Det ryktas också om att det förekommer undervisning på arabiska i skolorna, men det kan ju som sagt vara ett rykte bara…

Hur ser du på din framtid i Ronneby?

Linda tar en klunk vatten och rycker på axlarna.

– Jag skulle gärna flytta, men vet inte vart, för det är så här överallt…. Nu har min dotter rotat sig, jag stannar på grund av att hon har sina vänner här. Hon trivs, hon springer runt till alla våra grannar och pratar och leker, och det är bra. Du vet, jag har bra grannar, som ensam mamma blir jag bjuden på middag mycket. Det finns många väldigt trevliga invandrare, det är inte meningen att låta negativ enbart. Mina grannar är från Syrien och Libanon och Afghanistan. Och de bjuder mig på middag, de lagar gärna mat till mig. Men de är också bekymrade. Många invandrare är bekymrade. Ja, fråga Saleh här bara.

Saleh kommer ut från köket med överbelastade tallrikar. Det är generösa portioner på Garlic House, rejäl mat för hälften av vad en dagens lunch kostar i Stockholm. Paret som sitter i andra änden av restaurangen hör vårt samtal och en av dem lägger sig i.

– Hur kommer det sig att hela Sverige tramsar med i bluffen kring de ensamkommande, undrar en av dem upprört. De är ju varken barn eller från Afghanistan…

Saleh blir stående vid vårt bord, nickar. Stämningen i en tom restaurang blir lätt familjär. Alla lär känna alla i en liten stad. Saleh berättar att han kom till Sverige på 90-talet som flykting från Irak.

– Jag är kurd. Jag kom hit av politiska skäl, du vet, krig, inte som ekonomisk flykting. Sverige var ett av de bästa länderna, kan man säga. Man visste att om man skötte sig så hade man en framtid i Sverige. Jag hade familj, barn, jag ville ha en framtid till barnen. Jag har högskoleexamen i ekonomi. Men jag fick inget sånt jobb. Så jag hamnade i restaurangbranschen. Först Malmö, sedan Karlskrona. Jag har  jobbat på många krogar där.

Restaurangen Garlic house har han drivit i fjorton år.

– 2003, när jag öppnade, var det fantastiskt lugnt och fint, berättar han. Det var inte många flyktingar, kanske 15-20, nästan alla jobbade… vi var inte många kurder i Ronneby, det var jag och en till. 2006, 2007, 2008, var det alltid mycket folk, svenskarna var alltid ute, vardagar och helger. Ibland hade jag inte plats till kunder, det var fullsatt, mycket folk i rörelse, det fanns ett diskotek som nu är thairestaurang… Men det var alltid mycket folk. Sen sakta sakta, efter 2009, det förändrades. Det kom många flyktingar till Ronneby. Svenskarna flyttade härifrån. Det blev tomma lägenheter. Flyktingar fick kontakt med varandra, de tipsade varandra… många samlas här för de känner varandra, de vill leva nära varandra. Och nu många svenskar gömmer sig hemma, de vågar inte gå ut. Det går sämre för alla. 2017 var den sämsta sommaren… förut var det alltid fullt. Nu är folk rädda. De blir hotade…

En vän till Saleh kommer in. De skakar hand, Saleh bjuder på kaffe. Sedan fortsätter han:

– De kriminella utnyttjar våra system. Svenskt system bygger på ärlighet. Men de kriminella… en sak, till exempel de tar svarta pengar för att förmedla hyreskrontakt till varandra. De säger, du vill ha en lägenhet, ge mig tjugo tusen… Vi har grupper här i Ronneby som säljer knark. De konkurrerar med varandra. De vill inte att någon tar deras kunder. Kunder är både svenskar och invandrare. Ungdomar använder mycket droger. Många från Syrien röker hasch. Skriv det! Att de från Syrien röker hasch. För det gör de. De är påtända när de bråkar… Narkotikapåverkade.

Paret längre in i restaurangen håller med. Ett samtal om politikers ansvar tar vid. Alla är överens: Linda, Saleh, Salehs vän och kvinnan och mannen som äter sin lunch här: Flatheten, fegheten och handlingsförlamningen är kommunens fel.

– Allihop måste ta ansvar i Ronneby, säger Saleh. Vi invandrare är också arga för att det blivit så här. Men svenskar… svenskar ska inte hålla tyst. De ska ta ansvar för sitt eget land och för det lilla Ronneby. De som ser vad som händer, ska förklara för polisen, ringa till kommunen. De måste komma ut och inte vara rädda. De måste börja höras.

Medan jag skriver den här texten vet jag att det pågår en manifestation mot våldet i Ronneby. Kanske är det verkligen nog nu. Invånarna tar ansvar för sitt land och för lilla Ronneby. Och initiativtagarna med Michael Hultman i spetsen tycker att det är bra att något händer. Det är på tiden.

 

Läs också första delen av Next stop Ronneby:

”Det är bråk med kroksablar, svärd och knivar”

Reportageserien kommer att avslutas med en intervju med den Ronnebybaserade läkaren Anne-Marie Karlsson. 

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

Katerina Janouch
[email protected]