5 december, 2017 20:27

I samband med min artikelserie om Ronneby efterlyste jag läsarröster. Flera Ronnebybor hörde av sig med sina egna vittnesmål och erfarenheter. De flesta bekräftade den bilden jag beskrev i mina reportage, alla utom en brevskrivare som inte alls höll med om att situationen i Ronneby var besvärlig. Här följer ett långt mejl som beskriver en före detta Ronnebybos bild av sin gamla hemstad.

”Jag är uppvuxen i Ronneby, på det omtalade Hjorthöjden. Kom dit som sexåring från en lugn gata och tillvaro i villa. Redan då fanns många invandrare där, många från Sydamerika, men även från Indien och andra länder. Vi hade inga motsättningar då som jag minns det, vi barn var ofta på flyktingförläggningen, spelade pingis, umgicks och trivdes ihop trots olika språk. I min klass var säkert en tredjedel av annan nationalitet, Indien, Spanien, Uruguay, Chile, Finland, Danmark mfl… Det funkade hur bra som helst och var berikande. På Hjorthöjden blev man hembjuden till olika nationaliteter och jag anser att det berikade min uppväxt och syn på människor. På Hjorthöjden fanns redan då även en stor grupp med ”problem” av olika karaktär. Missbruk, fattigdom mm. Det fanns även en klick ”stökiga” och våldsamma ungdomar. ( svenskar) Så allt var inte frid och fröjd då heller.

Sen under 90-talet skulle jag vilka påstå att förändringen började… Nu kom nya folkslag, allt från iranier, irakier, somalier och sen strömmen från Balkanländerna… Nu började de som kom strida mot varandra, en ny typ av våld och beteende började synas. Jag bodde själv på en bottenvåning med altan, dörren gick inte längre ha öppen då mammor skickade in sina barn för att gå igenom kökslådor mm, de tog även barncyklar och annat på altanen… Att försöka säga ifrån var fruktlöst… Mammorna vände bara bort blicken så man fick så varsamt man kunde lyfta ut barn efter barn och låsa dörren.  Jag flyttade från Ronneby -94. Men under åren som kom hörde man den ena historien efter den andra. Jag ville gärna tro att det var överdrifter och okunskap. Men folk lät arga, uppgivna och sen rädda.

För 7-8 år sedan var jag på besök igen, jag hade precis anlänt och står i en kö, en man av annan härkomst går fram och spottar på mig… Gissa om jag blev förvånad… Jag vänder mig till de andra i kön frågandes, men, vad hände… Jag fick till svar, du är i Ronneby nu, så här är det… Jag börjar ” rannsaka” mig själv, var jag lättklädd, nix, lång kjol och blus, hade jag mitt kors på, nix,inte det heller… Jag hade varit i stan i 5 minuter…

Senare i veckan var jag ute och gick med min äldre syster, jag var på väg att ta vår vanliga genväg, den vi gått en livstid, men hon tvärnitar och tittar frågande på mig och säger att där kan man inte gå längre. Jag tror hon skojar, överdriver… Men det blev ingen genväg. Nån minut senare har vi ett litet pojkgäng i ryggen, små pojkar i mina ögon, de är fräcka i mun, hotfulla och rent ut sagt odrägliga… Min impuls är ju naturligtvis att vända mig om och läxa upp dem (de var ju bara barn) men när jag försöker hindrar min syster mig bestämt och säger att det är farligt att stöta sig med dem… Jag tror verkligen att hon skämtar, men hennes ögon säger något annat… Det nu jag verkligen börjar förstå att nått har hänt i min lilla by, något som tagit sig under huden på folk… Sen hör jag den ena historien efter den andra, ser och märker en tydlig förändring i attityder och beteenden…

När jag möter gamla klasskamrater, vänner, familj, bra människor, goda och kloka på så många sätt… Men nu med ett förakt, rädsla, uppgivenhet och ilska…Klart man ställer sig frågan, vad var det som hände och varför och är det verkligen rimligt… Jag har själv bott i Sigtuna, Märsta, Bredäng och Jordbro. Jag har aldrig blivit respektlöst bemött av invandrare där, så vad är skillnaden och varför?

Jag kan bara stämma in i det du får berättat för dig… Jag vistades i Ronneby två månader i somras. Jag försökte sätta mig på torget vid flera tillfällen men fick inte vara ifred, nån till och med hotfull då jag vänligt men bestämt sa att jag ej var intresserad av manligt sällskap . Min son (också han på besök) fick en kniv mot halsen vid Munktrappan vid torget. Det är bråk och tjafs och grupperingar. När jag gått mina vanliga ”stråk” i min gamla stad så har det varit med en underlig känsla i kroppen, man är på sin vakt helt enkelt och det känns så märkligt alltihop. Jag såg tre små pojkar ( nyanlända) i ett bråk på en liten gata, två slog den tredje. I vanliga fall skulle jag gått in och brutit direkt, men nu tittade jag först omkring mig, såg en kvinna i slöja och en man, båda invandrare, jag väntade för att se om nån av dem skulle ingripa först, men när detta inte skedde gick jag mellan och stoppade bråket ( men med en klump i magen) gjorde jag fel, fick jag som svensk och kvinna gå emellan… Märklig känsla… Jag  är van att röra mig i Stockholm och andra betydligt större städer, van att ta mig fram i förorter av olika slag, men det här är något annat…

Jag ser även en annan uppdelning och den är mellan ”fattig” och ”rik” i staden, så jag misstänker att det ligger mer under ytan än vad som är uppenbart.  Det har uppståt tydliga klyftor på olika plan skulle jag vilja påstå. Jag vet att många i Ronneby menar att det beror på att de nyanlända är muslimer… Jag har trotsigt gått emot de jag pratat med när det gäller det, men börjar ändå undra… Vilken är den gemensamma nämnaren? Är det arbetslösheten, är det andra förändringar i Ronneby, är det verkligen bara invandringen…. Varför har det gått så illa just här och varför? Något som är påtagligt är att Ronnebyborna och de nyanlända knappt ser åt varandra, man vänder bort blickar, hälsar inte, man låtsas liksom inte om varandra. Jag ser aldrig längre folk jag känner på stan.  Något är allvarligt fel och borde belysas, analyseras på olika plan… För även om jag trodde alla överdrev så är problemet på riktigt och en tickande bomb… Hur kan en ort som tagit emot flyktingar från olika håll i världen under så lång tid och det har fungerat, hamna i det som är nu?

Det här är skrivet i all hast, ville bara ge ännu en synvinkel, från en av dem som bodde på orten och sen kom tillbaka, som en plötslig främling… Lycka till med det du gör, jag ber att det ska göra skillnad. Lätt att små orter glöms bort, Ronnebyborna är inte värda det sveket.

De tidigare delarna i serien:

Del 1:

Next stop Ronneby: ”Det är bråk med kroksablar, svärd och knivar”

Del 2:

Next stop Ronneby: ”På min dotters gamla förskola talar de nu nästan mer arabiska än svenska”

Del 3:

Next stop Ronneby, läkarens larm: ”Vi håller på att få tillbaka sjukdomar som varit utrotade i Sverige”

 

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Katerina Janouch
[email protected]