1 december, 2017 21:07

RONNEBY. Jag har velat åka till Ronneby för att prata med folk ända sen jag fick ett meddelande på Facebook för kanske ett och ett halvt år sedan, från en bekymrad mamma. ”Min elvaåriga dotter blir kallad hora på stan. Hon frågade mig, mamma, vad betyder hora? Varför säger de så till mig? Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska förklara för henne. Våldet och oroligheterna har accelererat. Jag vill flytta härifrån.” Det här är första delen av reportageserien Next stop Ronneby.

En annan vän som kommer från Ronneby berättar om ett besök i hembygden i somras. Hon är en kvinna i femtioårsåldern, tuff och med skinn på näsan. Men när hon skulle gå en promenad vid sjutiden, en ljus sommarkväll, tittade hennes släktingar på henne med förfäran. ”Du kan inte gå ut nu!” Hon undrade vad som menades. Varför inte? Släktingarna skakade på huvudet. ”Kvinnor kan inte gå ut ensamma på torget”.

Jag pratar med en man i trettioårsåldern, har blivit tipsad om honom från en annan bekant. Han har småbarn och bor i Ronneby. ”Nej, min sambo skulle jag inte låta gå ut ensam nu på kvällen”, säger han.

Så jag gör slag i saken. Nu ska jag se Ronneby med egna ögon och skriva om det från ett utifrånperspektiv. Jag vet inte riktigt vad jag väntar mig. Det känns märkligt att åka iväg för att skildra en helt vanlig svensk småstad och samtidigt ha en känsla av att man är på väg till något konfliktdrabbat område i en annan del av världen. Överdriver jag? Är jag drabbad av alarmistisk masspsykos? Eller är det ännu värre än vad tidningarna rapporterar?

Blekinge möter mig med snöblandat regn och ett kompakt mörker. Vägen mellan Värnamo och Växjö slingrar genom skogar och det blir många möten med stora långtradare, som bländar av sina starka helljus vid horisonten. Jag lyssnar på LL Cool J och funderar på denna förhållandevis lilla ort som jag besökt ett par gånger för att föreläsa. Vi höll till på Ronneby Brunn då och staden verkade lika rofylld som ankorna som simmade i kanalen utanför.

Det senaste åren har Ronneby blivit berömt för sina gängbråk och sammandrabbningar. Googlar man ”rån i Ronneby” kommer det en lång radda nyhetsrubriker. Min vän som kommer fhärifrån har berättat om en sluten Facebookgrupp där man stöttar varandra och delar med sig av händelser. Den heter ”Otrygga Ronneby” och är till för de boende på orten. Där ges en osminkad bild av det som pågår. Det som vissa politiker inte vill kännas vid. ”Bråk har alltid förekommit”, heter det ibland. Självklart bestämmer jag mig därför för att prata med gruppens administratörer. Jag är intresserad av att ta reda på hur vanligt folk har det. De där rubrikerna i all ära, bråk och slagsmål och affärsinnehavare som slår igen. Gräsligt förstås, men vad händer i invånarnas vardag? Hur hanterar de sin förändrade verklighet? Vanliga människor får så sällan komma till tals, förutom om de personligen drabbas av något vedervärdigt. Jag vill höra hur de tänker, hur de anpassar sig, hur de känner sig.

Ronneby är i princip folktomt när jag anländer vid åtta på kvällen. Staden är julpyntad och gatorna blänker av regnet. Det ser trevligt och kav lugnt ut. Jag kör genom stan och parkerar sedan bilen utanför hotell Ronneby Brunn. Här märks ingenting av det rikskända stöket. I restaurangen sitter ett större sällskap (homogent svenskt) och pratar och skrattar uppsluppet medan de äter sin trerätters middag med tillhörande vin. I en anann del av restaurangen ser jag andra gäster, både yngre och äldre (fortfarande homogent vita, om man nu måste prata om hudfärg). En familj diskuterar någons födelsedag och de förestående storhelgerna. Den unga artiga personalen glider fram och tillbaka med dryck och tallrikar med mat på. Det skulle kunna vara 80-tal eller 2011, tiden tycks stå stilla i restaurangen vars kvällens special är baconlindad köttfärslimpa med gräddsås. Bland förrätterna märks Skagencanapé och till dessert bland annat hallonsorbet.

Min vän smsar: ”I Ronneby har man passerkort till skolan. De har väktare på sjukhuset. Då de äldre som bor centralt dör ges lägenheterna till nyanlända, som är de enda som har råd att bo i dem då socialen betalar. På lördag har svenskarna en manifstation på torget för att ”ta tillbaka” sin stad…”

Samtidigt som jag stämmer träff med Michael och Exon som är administratörer för ”Otrygga Ronneby”, får jag veta att en pressträff ska hållas i Stadshuset Förkärla. Texten som står att läsa på Ronneby kommuns hemsida lyder så här: ”Såväl i media som i sociala media förekommer kritik mot att Ronneby kommun tagit emot många nyanlända de senaste åren. Det hävdas att de styrande i kommunen har gjort detta av ekonomiska skäl. Ronneby kommun har emellertid inte anvisats några nyanlända under de senaste åren. Vi har däremot ansvar för att ta emot ensamkommande barn och ungdomar efter anvisning av Migrationsverket liksom för att ta emot personer med familjeanknytning till ensamkommande barn. Många personer har också valt att bosätta sig i kommunen på egen hand. För att ge en bakgrund till inflyttningen och den aktuella situationen inbjuder vi till pressträff. Medverkar gör Roger Fredriksson, kommunstyrelsen ordförande, chefen för arbetsmarknad och integrationsenheten Roland Edvinsson samt kommunikationschef Anna Ekberg. Tid: fredag den 1 december kl 10.30 Plats: Stadshuset Förkärla.

Ett lustigt sammanträffande? Eller en reaktion på att den senaste veckan varit så stökig i Ronneby, med flertalet slagsmål, oroligheter och ingripanden? Michael Hultman, en av administratörerna, misstänker att pressträffen också är ett slags bemötande på ”Otrygga Ronnebys” existens och missnöjet med det som pågår. Många har anmält sitt intresse för manifestationen på lördagen. Men politikerna är inte förtjusta i att en del av medborgarna vill ha korten på bordet. En motgrupp finns, en mer politiskt korrekt sådan, den heter ”Trygga Ronneby”. I den kämpar man för att ge sken av att problemen är allt annat än oöverstigliga. Det är uppenbart att det pågår en inre strid om vems bild av Ronneby som är den riktiga. Och att den negativa bilden oroar somliga mer än det faktum att kriminaliteten tagit över delar av staden.

Kvällen innan har jag gått igenom en del inlägg i ”Otrygga Ronneby”. Gruppen är sluten och har 2 400 medlemmar. Jag har anmält min närvaro och får en massa välkomnande kommentarer av Ronnebyborna. Det märks att önskan om förändring är stor. Många är trötta på otryggheten, våldet, kriminaliteten. Att man talar öppet om problemen betraktar medlemmarna i gruppen som en nödvändighet för att en ändring ska kunna ske.

På morgonen möter jag Michael och Exon utanför entrén till hotellet. De är två vanliga killar, byggjobbare och snickare, som tröttnat på politisk förlamning och mediernas mörkande av det som pågår. Vi sätter oss i Mickes bil och jag får en rundtur i den pittoreska staden. ”Ronneby kommun har cirka 29 600 invånare och ligger attraktivt mellan hav och skog. Vi har bra kommunikationer med bil, tåg och flyg”, kan man läsa på kommunens hemsida.

– Felet är integrationen, säger Michael. Den har aldrig fungerat, inte sen 80-talet. Men skillnaden mot 80- och 90-talet är att det inte fanns lika mycket vapen och hämndaktioner… Då var det en mot en, man pucklade på varandra och tog en pilsner efteråt. Idag ser det inte riktigt likadant ut, det kommer 40-50 man och ska ge igen. Jag får dagligen hot på chatten, säger Michael. Du vet, det är kodlås till korridorerna på Stadshuset nu efter att en nysvensk var där nere och vevade… Men sån tystas ner. Det är mycket som tystas ner. Som signalement. Det är det jag vägrar acceptera.

Kodlås är det också på Knut Hahnskolan som vi passerar. Hit till gymnasiet kom obehöriga män och tog för sig av maten, berättar Exon och Michael, innan kommunen införde passerkort. Nu är det lugnare för gymnasiets elever. Vi är på väg mot Hjorthöjden, ett av Ronnebys problemområden.

– Ingenting ska mörkas, säger Michael. Han pekar ut mot det skogsbevuxna området. Det fanns affär här innan, det var en riktig idyll. Men nu är det en klick som förstör för alla här i Ronneby. Det har också varit problem i Sporthallen med tafsande, de har till och med fått stänga Ronneby kyrka på grund av skadegörelse… och i ungdomsverksamheten är det vuxna nysvenska män som blandar sig med barnen. En blev arg och slängde pärlplattor på golvet. Andra har kommit och tagit för sig av saft och kakor och vägrat betala. Det kan tyckas vara småsaker, men allt sådant skapar oro och missnöje.

Senare passerar vi den ståtliga julgranen som står i rondellen vid infarten till centrum. Exon suckar.

– Inte vet jag vilka som gjorde det men förra året lossade man vajrarna så granen fälldes… Vi får väl se om den får stå kvar i år.

Det största problemet är ”de goda hatarna”, tycker han. Och att man tror att en mansfri festival ska lösa alla problem.

Vid Brunnsvallen syns ett tomrum intill fotbollsplanen. Där har det nyligen brunnit, får jag veta. Plötsligt en dag var omklädningsrummet borta. Det stjäls cyklar och mopeder, och bilar brinner. En äldre dam med rullator rånades i centrum klockan nio på morgonen. Under dagen får jag ett mejl från en ung kvinna som skriver att kriminaliteten även söker sig till lugnare områden, att man inte går fri någonstans. ”Anledningen att jag ger dig detta är för jag vill uppmärksamma att det har spridit sig hit. Hit till lugnet. Hit till lilla Värperyd. Jag vill att folk ska veta det. Jag vill att folk ska veta att nu spelar det ingen roll vart du bor för du är inte säker ändå.” 

Vi åker vidare, mot det som tidigare var ett område med studenthem, Parkdala. Men högskolan är nerlagd och husen där studenterna tidigare bott har blivit bostäder till nyanlända.

Varför klarar inte politikerna itu med oroligheterna, undrar jag.

Michael rycker på axlarna.

– Därför att alla är rädda för att säga öppet att det är en liten klick nysvenskar som ställer till det. Folk är rädda att bli kallade rasister. Trots att det verkligen inte handlar om alla invandrare, så är det ändå känsligt att säga det högt. Skulle en politiker gå ut med det skulle det få konsekvenser för hans karriär. Ändå vet alla vad det handlar om. Som att folk vill ha pengar för beskyddarverksamhet. Som att det är olika kriminella invandrargrupperingar som strider med varandra. Att det är bråk mellan hundratals personer med kroksablar, svärd och knivar.

Men är allt verkligen nysvenskarnas fel?

– Just den kriminella verksamheten beror som sagt på en liten klick. Och det går sedan ut över alla skötsamma invandrare.

– Det är så mycket som förfaller, konstaterar de båda två. Som till exempel ”Hvidehus”, en gammal kulturskatt som blev HVB-hem. På bara något år har den gått från ett vackert välskött hus till en bedagad träbyggnad…

Vi pratar om det kravlösa samhället,  om män som bara går och dräller, om droghandel och kriminalitet, om att vissa av de värsta inte går att utvisa. Sverige står handfallet inför dem som är statslösa, och samtidigt tungt belastade. En liten ort som Ronneby har präglats hårt av ett fåtal personers härjanden. Några av dem lever mer i periferin i dag, men andra har tillkommit.

– Människor är rädda, konstaterar Michael. Folk vågar sig inte ut efter att skymningen faller. Och det gör att centrumet urholkas. En thairestaurang som skulle öppna drog tillbaka sin etableringsanmälan. Guldsmedsaffären är på väg bort. Det finns 13 pizzerior och fyra godisaffärer. Dessa går bra minsann… Men fråga inte mig hur det går ihop.

Michael Hultman, 52, är en av administratörerna i Facebookgruppen ”Otrygga Ronneby” som uppmärksammats på senare tid.

Jag ringer upp Ronnebys kommunikationschef Anna Ekberg. Vi pratar lite om pressmötet och jag ber henne sammanfatta kort vilka åtgärder som kommunen tänker vidta för att få ordning på staden. Men eftersom jag själv befinner mig i en bil på E22:an när jag får tag på henne, ber jag henne skriva ner några tankar. Så här skriver hon i sitt mejl till mig, som svar på frågor om åtgärder mot otrygghet: ”Nedskärningarna inom polismyndigheten med minskade polisiära resurser till följd har givit utrymme för etablering av kriminella grupperingar och organiserad brottslighet i kommuner som Ronneby. De senaste två årens oroligheter i staden med upprepade gängbråk och kriminella uppgörelser har under senaste månaderna eskalerat vilket resulterat i en ohållbar situation för samhället och dess medborgare. Under förra veckan skedde dagliga uppgörelser under både dag- och kvällstid på stadens centrala torg och andra allmänna platser. Den otrygghet och rädsla som invånarna känner är påtaglig. Vid flera tillfällen har Ronneby kommun påtalat bristen av poliser i kommunen till såväl rikspolischef som regionpolischef. Under 2016 gavs ett löfte om återöppnande av den lokala polisstationen som ännu inte infriats. Dagens situation i Ronneby kommun kan liknas vid en storstadsproblematik men utan att resurserna ställs i paritet till det akuta tillståndet. I två skrivelser förra veckan krävde vi omgående besked om hur regeringen och polismyndigheten avser att agera för att prioritera samt fördela polisiära resurser till Ronneby kommun.”

Michael Hultman har sitt eget recept på hur man ska få ordning:

– Vi behöver fler poliser som har erfarenhet av den här typen av problematik, säger han. Och våra politiker måste ta folks otrygghet på större allvar – för det känns inte som om det gör det. Min vision är att vi inte tar in fler människor nu, att vi försöker ta hand om de vi har. Alla måste integreras, alla måste komma i jobb. Det går inte att män bara går runt och dräller, ska man ha bidrag måste det också ställas krav på dem som får pengar. Förra året köptes det gymkort för 96.000 för invandrade, alltså man avsatte pengar för motion och friskvård, det är för mig helt obegripligt. Sånt skapar bitterhet och avund, när man sen ser hur dessa generösa system missbrukas.

Några timmar efter att vi skiljs åt pratar jag med Michael Hultman igen. Han har då blivit intervjuad av SVT som deltagit i pressträffen i Stadshuset. Hultmans kritiska uttalanden klipptes ner till det minimala.

 

Missa inte fortsättningen i skildringen av Ronneby – de närmaste dagarna kommer jag publicera ytterligare texter i reportageserien ”Next stop Ronneby”.   

 

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

Katerina Janouch
[email protected]