9 juni, 2017 13:24

Kom inte och hävda att det alltid varit så här. Mitt förakt för er som relativiserar vår nya verklighet är avgrundsdjup. Kom inte och låtsas att överskottet av rastlösa, ibland kriminella unga män i våra tidigare sömniga små samhällen och större städer inte ändrat vår verklighet. Nej, natten är inte längre min.

 

Nej, natten är inte längre min. Den tillhör inte längre mig som kvinna. Den tillhör inte heller min dotter. Numera är de svenska ljusa sommarnätterna jaktmarker för dem som ser lättklädda kvinnor som lovligt byte, eftertraktat villebråd att fälla och lägra som det passar.

Rubrikerna är inte nådiga. Minderårig våldtagen i Umeå, flera våldtäkter och övergrepp i Uppsala, i Stockholm, i Göteborg. Föräldrar i Vallentuna varnas för en joggare som ger sig på småtjejer. En 20-årig kvinna blev överfallen under en joggingrunda.

Jag orkar inte ens gå igenom alla artiklar, de duggar tätt och ger mig huvudvärk och ångest. Är våra liv och kroppar ingenting värda?

Härom eftermiddagen tog jag en promenad i sommarsvackra, skirt gröna Stockholm. Jag brukar ofta gå långa sträckor, längs vattnet, på klipporna, där det är möjligt. Luften är skön och åsynen av öppet vatten lugnande. Men det var länge sedan jag gick utan sällskap efter mörkrets inbrott. Numera går jag bara då det är ljust, och försöker hålla mig där det passerar andra fotgängare. Dagsljuset känns som ett skydd, en garanti.

Den här eftermiddagen blev dock annorlunda. Jag hade kommit in under en bro, inte en människa syntes till. Då ser jag dem. Sex stycken unga män, klädda i luvtröjor, jeans, troligen av afghanskt ursprung, de har en orolig aura kring sig. De kommer emot mig på grusvägen, jag ser dem innan de hinner se mig. Hjärtat åker upp i halsgropen. Ja, jag blir rädd, jag gillar inte att se dem mitt bland grönskan, för mig som ensam kvinna skapar de en känsla av hot med en gång. Adrenalinet kickar in. Jag scannar snabbt av omgivningen. Kalkylerar. Ska jag fortsätta rakt fram och möta dem? Ingen annan syns till och ovanför oss brusar trafiken på Essingeleden. Om de skulle få för sig något finns här ingen som kan hjälpa mig, och även om någon ensam tant med hund kom gående skulle hon knappast bussa pudeln på dessa storväxta gossar. Nej, jag tar inte risken. Snabbt kilar jag åt sidan, skyndar på stegen. Jag vet att jag är chanslös om denna grupp män skulle få för sig något, och ett experimenterande med mig själv som insats har jag ingen lust med. Tänk om de är uttråkade? Påtända? Kanske både och? Eller bara vill ha min mobil?

Jag smiter iväg och ser dem passera en bit nedanför mig. När de är utom synhåll andas jag ut. Mest vill jag komma hem nu. Kanske borde jag inte promenera omkring här längre? Mina nerver pallar inte riktigt känslan av att vad som helst faktiskt kan hända.

Det är så många händelser som aldrig blir anmälda och därför inte syns i statistiken. Till exempel en väninna som blev attackerad på tunnelbanan, ett gäng killar som gick genom vagnen och angrep passagerarna och till slut var de framme vid henne och började slita i hennes jacka, men hon lyckades i sista sekund hoppa ur vagnen och dörrarna gick igen. Nej, hon gick inte till polisen. Och en annan tjej, jagad av en bil med fyra män i. En ung tjej. I ett fint villaområde. För att inte tala om alla tonåringar som rånats och misshandlats. Jag har massor med liknande vittnesmål.

Min egen dotter får inte längre åka tunnelbana ensam efter klockan 18 på kvällen. Helst inte dagtid heller.

Kom inte och hävda att det alltid varit så här. Jag har själv tillbringat åtskilliga timmar i till exempel Resecentrum i Uppsala och intervjuat poliser och väktare. En av vakterna hade blivit attackerad av en stor grupp afghanska män. Jag har själv sett dessa gäng driva omkring, och kan säga att det inte gör mig direkt lugn. Människor vågar inte gå ner i garaget under shoppinggalleriet ensamma. Allra minst kvinnor. Vissa ställen i Stockholms city besöker jag ogärna nattetid, inte ens i bil. Vid centralen till exempel utspelar sig scener som för tankarna till filmen ”Flykten från New York”. Grupper av utländska män hänger, röker, gör upp affärer.

Nyligen försökte en maskerad förövare stjäla en taxi vid rödljuset vid Skanstull, mitt på ljusa dagen. Jag låser min bil så fort jag sätter mig bakom ratten. Det har jag gjort ett bra tag nu. Mitt Stockholm går inte att känna igen. Inte mitt Sverige heller.

Kom inte och hävda att det alltid varit så. Mina barn har fått åka tunnelbana från att de varit 11-12 år, men nu är jag orolig för mina söner med. Unga män drabbas av våld och överfall, även de drabbas av sexuella övergrepp. Det har varit tyst om sexuellt våld mot pojkar och män men även denna typ av våldtäkter ökar, vad jag förstår. Kom inte och hävda att en vanlig kille riskerade att bli våldtagen när han gick ut för att festa med sina vänner säg på 80- och 90-talet… Han riskerade definitivt inte att bli skjuten. Kom inte och hävda att tonåringar måste räkna med möjligheten att bli våldtagna om de går på konsert eller festival. ”Vi blev varnade för områden där de här killarna var”, sa min dotter förra året efter We are Stockholm. ”De försökte dra in tjejerna på toaletter. Vi skyddade varandra”.

Redan nu kommer uppgifter om att övergreppen mot flickor på Liseberg och Gröna Lund ökar. Trygghetsvärdar har anställts. Men deras ögon kan inte finnas överallt.

Kom inte och hävda att natten är min. För det är den inte. Jag skippar de vackra ljusa sommarnätterna, har inte lust att gå ut, har inte lust att känna mig hotad. Det är enklare att stanna hemma, att slippa känna sig rädd.

Kom inte och hävda att det alltid varit så här, mitt förakt för er som relativiserar vår nya verklighet är avgrundsdjup. Kom inte och låtsas att överskottet av rastlösa, ibland kriminella unga män i våra tidigare sömniga små samhällen och större städer inte ändrat vår verklighet. Jag som kvinna är rädd, jag som mamma är orolig för mina barn, och som dotter är jag stressad för vad som kan hända min gamla pappa (mamma är sjuk och ligger på hem just nu, drabbad av stroke, så hon blir väl inte rånad). Men pappa, som är snart 86 och ser dåligt, är ute och går, han går bankärenden och handlar så gott han kan för att ta hand om sig, tidigare körde mamma bilen och de hade varandra, nu är han ensam och vistas ute ibland på egen hand och mitt hjärta brister när jag tänker på att något skulle kunna hända honom, att han skulle kunna bli drabbad av åldringsrån som numera också ökar i Sverige. Jag blir förtvivlad när jag tänker på de gamla som redan rånats, bestulits, lurats och misshandlats. Jag har inte avsky nog i min kropp för dem som begår denna typ av brott.

Kom inte och hävda att det alltid varit så här, att jag som kvinna ska känna mig uppgiven och rädd, att jag ska ligga sömnlös i skräck för att mina föräldrar ska rånas. Kom inte och säg att samhället skyddar mig, för jag vet samtidigt också, att även om jag skulle bli utsatt för ett sexuellt övergrepp så är risken stor att vårt så kallade rättssamhälle skulle svika mig. Utredningar läggs ner, poliserna blir färre, och traumavård dras in för dem som behöver det som mest.

Med andra ord står jag ensam. Bara jag kan ta hand om mig själv, skydda mig och mina barn, framför allt min minderåriga dotter, så gott jag kan. Jag har köpt färgspray, larm, och vi betalar taxiresor. För att inte tala om oron jag bär för att just mina ungar ska råka befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt, det vill säga rätt plats, i sin egen stad, men i vägen för en galen jihadist som gärna bombar sönder människor i en sjuk ideologis namn. Själv undviker jag folksamlingar där vi ”otrogna” gärna samlas och ber till min egen skyddsängel att ännu en dag i mitt liv får förlöpa utan något blodigt attentat.

Kom inte och säg att det alltid varit så. Natten har varit min en gång i tiden, men det är den inte längre. Jag byter om från högklackat till gympaskor, dem kan jag springa i om jag blir jagad, och jag försöker att inte bli alltför uppgiven när jag reflekterar över min nya verklighet.

Nej, natten är inte längre min.

Kan den någonsin bli det igen, här i Sverige?

Katerina Janouch
[email protected]