26 september, 2017 15:18

Plötsligt dök den upp igen, texten från 2010 i Huffington Post, med rubriken ”Dear Government of Sweden …” signerad Michael Moore. Jag läste den i går kväll utan att direkt förstå att den var sju år gammal och tänkte att ser man på, världen har börjat vakna och riktar strålkastarna på kvinnors utsatthet här i Sverige.

En känd filmregissör engagerar sig, han kanske har tagit del av BRÅ:s senaste siffror – för första halvåret 2017 – som visar en katastrofal utveckling i fråga om sexualbrott. Antalet anmälda sexualbrott har nämligen ökat med fyra procent – och våldtäktsanmälningar har ökat med hela fjorton procent. Allt fler kvinnor utsätts med andra ord för sexuella övergrepp, och detta har en amerikansk regissör noterat, tänkte jag. Men nej. Texten är skriven som kritik av hur fallet Julian Assange hanterades av det svenska rättsväsendet.

Men ändå. Tar man bara bort Assange kunde Moores krönika faktiskt varit skriven idag. För Sverige är tyvärr ett paradis för våldtäktsmän. Det är fritt fram att våldta kvinnor, barn, flickor, pojkar, män. Det är fritt fram att förgripa sig på oskyldiga, värnlösa, svaga. Det är okej att hoppa fram i mörkret och ge sig på en intet ont anande människa, ta för sig av hennes kropp, utsätta henne för ett vedervärdigt brott som lämnar djupa sår i själen och många gånger även på och i kroppen. Bakom alla dessa rubriker, de små notiserna, kanske bara fem rader långt bak i tidningen, döljer sig chock, förtvivlan, skräck, blod, saliv, sönderrivna kläder, ansikten nertryckta i marken, hugg, slagg, avslitet hår, brutna naglar, smärta, tårar, skrik, dödsångest, gråt, vädjan, sadism, forcerade kroppsöppningar och trasiga slemhinnor, risker för smitta, hot, brutalitet, panik. Bakom dessa notiser som snabbt försvinner i mediebruset och som de flesta av oss knappt ens orkar ta in längre finns småbarn som inte vågar somna om kvällarna, som gråter och vägrar ha ljuset släckt, som blir skygga för främlingar, som får ärr både i sinnet och på huden. Här finns kvinnor som förlorar livslusten, som lever med skam och ångest, som försöker medicinera bort känslorna av panik och förtvivlan, som ser våldtäkten utspela sig om och om igen likt en fortsatt bestraffning. Bakom notiserna finns sönderslagna liv, vardagar som inte fungerar, en kropp som är en påminnelse om vad man varit med om. Notisen säger inte mycket, den visar inte upp en person som måste lappa ihop sig, ett mödosamt arbete, kanske blir man en annan, blir aldrig den man varit. Att gå ensam hem en kväll finns inte kvar, att jogga i skogen är bara att glömma, att somna med lampan släckt är otänkbart. Sjukskrivningar, isolering, social förlamning. Allt det.

Jag brukar säga att det sexuella våldet inte ska betraktas som annat våld, att vi kvinnor ska ta tillbaka våra kroppar, vi är inte skändade, vi är inte förbrukade, eller smutsiga, eller sämre än innan, om vi drabbas av en våldtäkt. Jag anser att det är min plikt som medsyster att gjuta mod och styrka i andra kvinnor, att slå fast att kroppen läker, att könet inte är något ömtåligt föremål som måste bevaras ”rent” som om det vore en klenod. För man blir inte ”förbrukad” av sexuella möten, inte heller av övergrepp. Icke desto mindre är ett överfall, en sexuell kränkning, ett djupt sår i varje person som utsätts. Ju yngre offret är, desto större känsla av utsatthet. Ta en ung tjej som ännu aldrig haft sex med någon hon är kär i, att tvingas möta en förövare som tvingar sig in i henne istället för en kärleksfull sexdebut. Något sådant bär man med sig resten av livet, hur väl man än lyckas bearbeta traumat. Oavsett hur man klarar av att hantera livet efteråt så har man varit med om något ofrivilligt, tvingande, förnedrande och många gånger väldigt smärtsamt. Det är inte underligt att sexuellt våld används som vapen i krig – man förnedrar landets kvinnor, flickor, döttrar, mödrar, man sätter in angreppet där det smärtar som mest, i folkets reproduktiva del, det kvinnliga underlivet, hela mänsklighetens vagga. Därmed blir våldtäkten inte enbart en handling som skadar individen – den kränker och förnedrar hela nationen genom attacker på varje enskild människas kropp.

Vad säger det om ett land som inte kan skydda sina flickor, kvinnor, mammor? Vad ger det för signaler om landets ryggrad och styrka? Vad säger det om rättsstaten, som inte står på offrens sida? I mina ögon har Michael Moore rätt, i det han säger att Sverige är ett paradis för våldtäktsmän. Kanske är det ingen slump att hans sju år gamla text börjat cirkulera igen. Dock borde han borde skriva en ny. Alla, inte bara Michael Moore, borde skriva om denna vedervärdiga skandal som pågår i landet Sverige. Mina utländska vänner säger till mig ”det måste börja pratas ännu mer utomlands om vad som pågår i Sverige. Bara då kan något hända”.Därför borde alla skriva. Protestera. Ropa sig hesa. Skapa en sån opinionsflod att politikerna inte kan fortsätta blunda. Vi borde göra allt vi kan för att tvinga dem att agera.

Samtidigt känns det bitvis hopplöst. Jag undrar om ens en tsunami av texter, protester, kravlistor och manifestationer hjälper. Förlamningen sitter i, våldtäktsmännen i Sverige får löjligt låga straff och många går fria. De utländska förövarna utvisas inte trots att de saknar svenska medborgarskap. 13 våldtäktsärenden per dag läggs ner och även när våldtäktsmannen är känd och har våldtagit en 12-åring på en offentlig toalett, får han gå fri, glatt flinande på gatorna. Det mördas så friskt i Sverige att våldtäkterna inte hinns med och flickor och kvinnor får därmed signalen att de är oviktiga. Som vanligt går de mördande männen före. De prioriteras. I feministiska Sverige prioriteras ständigt män. ”Sweden refuses to deal with the tragedy of rape” skriver Michael Moore. Ja, Sweden är extremt. Från landet där den svenska synden frodades på 60- och 70-talet, till landet där kvinnofriden avskaffades 2016-17.

Moore avslutar sin text med en uppmaning till regeringen: Get to work doing the job you’ve so far refused to do: Protecting the women of Sweden.

Jag säger detsamma. När tänker ni börja skydda oss?

När tänker ni ge oss Kvinnofriden tillbaka?

När införs en nolltolerans mot våldtäkter?

Vi har inte en dag att förlora.

*********

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige. 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments:

IBAN: SE5750000000052061604404

Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Den 1:a oktober föreläser jag i Göteborg. Välkommen! (Begränsat antal platser).

 

 

Katerina Janouch
[email protected]