23 november, 2017 08:31

Jag är chockad över att ett land som Sverige, där feminismen och jämställdheten varit en ledstjärna, verkar ha odlat fram generationer av fullständigt skräckslagna kvinnor som tigande accepterat händer på bröst och i skrev, sliriga kommentarer och en gråzon av olämpliga beteenden från män. Bildade, starka kvinnor i alla möjliga branscher, har bara låtit det pågå, med andra kvinnors – och mäns – goda minne? Är det samma rädsla som gör att feminismen i Sverige är starkt nationalistisk och bara fokuserar på ”vita män” och helt lämnar andra utsatta grupper åt sitt öde? Är det därför hela landet nu koncentrerar sig på att kollektivt fördöma gränslöst kladdande på firmafester och struntar i att det i Sverige mördas flickor för att de gått på dejt med fel kille, att vi har brutala gängvåldtäkter samt utbrett hedersvåld? Var är uppropet för det grova sexuella våldets offer?

I samband med Transportstyrelseskandalen i somras lovade Stefan Löfven vid presskonferensen den 24 juli att skyddet för visselblåsare skulle stärkas. Jag kommer ihåg att jag kände en svag gnutta hopp. Vad bra, tänkte jag, då kanske folk vågar öppna munnen och påtala oegentligheter. Både mindre – till exempel missförhållanden på en arbetsplats – eller större, som det faktum att Sverige missköts på en rad olika sätt. Visselblåsare av alla de slag borde respekteras, erbjudas stöd, skydd och upprättelse i de fall de blivit illa åtgångna. För det sker ju. Jag själv säger gärna ifrån högt och tydligt när jag anser att landet far vind för våg, med inkompetenta politiker och makthavare vid rodret. Jag väljer att ställa mig upp och protestera, jag skriver och talar om det i offentligheten, med priset av att jag kallas nedsättande, kränkande ord, får motta förolämpningar och förlorar uppdrag. Det finns en ful kultur av häxjakter och drev mot dem som reagerar och säger sanningen i Sverige, eftersom det är en underförstådd åsikt att man ska inordna sig i ledet och hålla tyst. Nu senast är det Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling som avgår efter att han blivit hårt åtgången då han ifrågasatte skattepolitiken. Ja, vadfanfårjag, kan man fråga sig? Till exempel poliser som eskorterar joggare i Oskarshamn, eftersom folk inte längre vågar motionera i mörkret. Samtidigt som 13 våldtäktsanmälningar läggs ner varje dag i brist på resurser.

För tystnadskulturen, fegheten och konflikträdslan sitter så djupt i den svenska mentaliteten att man hellre blundar och tittar bort än tar itu med sånt som skaver. Metoo är ett tydligt exempel på det. Det krävs tydligen tusen och åter tusen som ställer sig upp för att våga säga ifrån om sexuella övergrepp på arbetsplatser, något som borde vara en självklarhet. Som om EN kvinnas röst inte vore nog! Som om det inte går att tro att det verkligen är sant när bara en enda person säger ifrån.

Jag ska säga vad jag tycker om detta. Det är inget annat än genant. Att människor inte klarar av att vara vuxna nog att på egen hand kräva att saker ställs till rätta. Att något så essentiellt som civilkurage verkar ha dött ut i Sverige. Att man ständigt måste omge sig med stora grupper för att ta minsta strid.Vad sänder det för signaler till våra barn? Till våra medmänniskor? Det är därför som vi kommit dit där vi är. För att ingen protesterar i tid. För att man faktiskt låter sig våldtas gång på gång, och efteråt ler snällt och backar ut ur rummet. Kanske tänker man att duktiga flickor får löneförhöjning?

Om någon överordnad man gjorde ett olämpligt närmande mot mig, skulle jag slå ut hans tänder och sparka honom i skrevet. Jag blev också uppvaktad av en kvällstidningschef på fyllan när jag var mycket ung, han var äldre och mäktig, jag bad honom dra åt helvete. Jodå, en mäktig författare och förlagsägare har också varit gubbgrisig mot mig, men det har jag som stark kvinna kunnat hantera, däremot så reagerade jag när samma man försökte hämnas på mitt avståndstagande genom att göra ner mig från sin stora mediala plattform och skrev om det, helt utan att förvänta mig att någon annan skulle flankera mig. Jag hade inga problem att ensam dra ner hans byxor. Jag struntar i om det stängde några dörrar för mig, de dörrarna vill jag ändå inte ha öppna för mig. Jag struntar i hans eventuella ”makt”. Men jag ser nu kvinnor säga att de månade om sin karriär, att de var rädda om sina jobb och därför lät äckliga män hållas, jag fattar inte detta, inte alls, jag lärde mig tidigt att det aldrig fungerar att jamsa med och hålla tyst, att hoppas på fördelar om man är ”snäll”, att detta aldrig lönar sig i längden. Än sen om man förlorar ett jobb på grund av någon skitstövel, då får det vara så, för det är inget jobb man ändå vill ha, om man måste få skitstöveln på köpet! Hur tänker man om man är beredd att acceptera en äcklig gubbe inom ramen för sin karriär, om man vill leva under hot, om man gör sig till livegen för någon man som utövar maktmissbruk mot en?

Jag är chockad över att ett land som Sverige, där feminismen och jämställdheten varit en ledstjärna, verkar ha odlat fram generationer av fullständigt skräckslagna kvinnor som tigande accepterat händer på bröst och i skrev, sliriga kommentarer och en gråzon av olämpliga beteenden från män. Bildade, starka kvinnor i alla möjliga branscher, har bara låtit det pågå, med andra kvinnors – och mäns – goda minne? Missförstå mig inte, jag tycker att det är utmärkt att man sätter ner foten, att kvinnor stöttar varandra och går ihop, men jag förstår ändå inte varför många kloka kvinnor, till exempel chefer, inte velat städa ur byken för länge sen? Och varför krävs det tusentals för att någon ska våga ta bladet från munnen?

Sverige stoltserar med att vara ett land med en feministisk regering, och ändå tycks svineriet pågå högt upp i även i politiska kretsar, bland alla skikt och i landets högsta eliter. Respektlöshet, gränslöshet, sexuella övergrepp av alla de slag och andra oprofessionella beteenden har fått pågå år efter år, överallt, och stillatigande accepterats och därmed normaliserats. Nu brister fördämningarna och det smutsiga vattnet väller ut och tar med sig allt, det blir urskillningslöst, rena struntsaker blandas med verkliga brott som borde blivit rättssaker, det är ett sammelsurium av högt och lågt som nu väller ut likt var ur ett infekterat sår. Men känslan av befrielse är inte reservationslös, den lämnar så många frågor och en unken eftersmak. Jag ser ingen som ifrågasätter tystnaden, upprätthållandet av osunda strukturer, medberoendet till de dysfunktionella. För det är inget annat än just djupt dysfunktionellt, det som nu blottläggs av alla dessa upprop inom Metoo. Inte minst det faktum att man helt bortser från grovt sexuellt våld, hederskultur, förtryckta invandrarkvinnor och flickor och gängvåldtäkter som till över 90% utförs av utländska gärningsmän. När kommer ett #Metoo för alla dessa, till exempel för könsstympade flickor som med Sveriges goda minne forslades ut ur landet under sommarlovet och fick halva underlivet bortskuret? När kommer ett upprop för alla dessa anonyma offer, som själva inte har någon röst i dagens feministiska Sverige?

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

Katerina Janouch
[email protected]