28 april, 2017 07:18

Min mormor var den finaste mormor som funnits, en sagodam med en högtflygande och krispigt klar fantasi. Genom mormors ögon blev världen en spännande plats fylld av hemligheter för mig som barn. Mormor sa aldrig nej till lek, till hyss, till upptåg, till kärlek. Mormor hade nämligen TID, något som idag är en bristvara men som en gång för länge sen flödade ymnigt.

Hur fick hon till det? Hur klarade hon av att förvandla en handfull gräs till en överdådig måltid till dockorna, hur fick hon min dröm om Bolsjojbaletten bli verklig? Det var mormor som köpte ett par äkta tåspetsskor till mig, trots att jag inte kunde använda dem. Hon visste att jag drömde om att stå på scen och gjorde sitt bästa för att peppa mig i den riktningen (att det sen inte funkade är en annan historia).

Mormor läste och berättade, tröstade och kramade. Hon var som en sjö av värme och trygghet som fanns där och bara åsynen av henne gjorde mig glad.

Mormor log alltid. Någon gång var hon ledsen förstås, det ryska vemodet gick väl inte att helt sopa under mattan, men för det mesta glittrade hennes ögon av energi och mungiporna pekade uppåt. (Märkligt nog har jag andra minnen av min farmor, som jag också älskade väldigt mycket, men hon log nästan aldrig. Jag tror det berodde på att hon bar på en stor sorg i sitt hjärta, farfar som dog i en trafikolycka mitt i livet och lämnade henne ensam och nedbruten av förtvivlan, det är inte så lätt att le då.)

Mormor peppade och skämde bort. Små presenter och större, i mormors fickor fanns alltid något jag önskade just då. Hon hade en förmåga att hitta de där magiska sakerna som ett barn längtar efter och hon fyllde dem med liv. Hur mycket tror ni det fanns att köpa på GUM (Gosudarstvenyj Universalnij Magasin, det stora varuhuset i centrala Moskva som byggdes 1890-1893 men som framåt 60- och 70-talet mest stod tomt eftersom det saknades varor). Ändå hittade mormor någon rolig liten leksak i plast till mig.

När jag blev tonåring och mormor och morfar lyckats komma till Sverige stack hon till mig pengar i stället för barnböcker och gosedjur. Hon visste att jag älskade Vecko-Revyn och grillchips, så det var det hennes dotterdotter skulle få. Onsdagarna efter skolan var en fest, för då hade nya Vecket (tex med Vargtass på omslaget) kommit till ICA och det inhandlades för mormors pengar, liksom en tillhörande chipspåse. Njutningen att gå hem genom höghusområdet med dyrgripen i nypan, sen det underbara i att slänga sig på sängen och öppna chipsen och slå upp första sidan. Mamma och pappa fattade ingenting av den där ritualen men det gjorde minsann mormor. Och hon blinkade konspiratoriskt till mig. Hon förstod. Hon behövde inga förklaringar och hon dömde aldrig. Åh vad jag älskade det.

I mormors ögon var jag alltid mer än godkänd. Oavsett vad jag sa eller gjorde, hur jag såg ut eller bar mig åt. I mormors ögon var jag världens mest intressanta människa, behövde inte förbättras eller styras upp. När jag pratade lyssnade hon. Vi skrattade mycket också, hon hade en skön humor. Gjorde miner och älskade att fåna sig. Med humor klarar man allt, sa hon. Så länge man skrattar håller man döden borta.

Det är snart 16 år sedan mormor gick bort. En natt då kastanjeblommorna slog ut sa hon adjö och slöt för alltid sina själfulla blå ögon. I slutet var hon som en liten flicka, genomskinlig och skör, men hon slutade aldrig att le.

Och hennes motto var: Allt kommer att bli bra.

På bilden ovan: Morfar Arnost, min mamma och mormor Jekaterina ca 1948. Fotot är taget i Moskva.

 

 

Katerina Janouch
[email protected]