15 september, 2017 09:29

Än värre än politikernas förlamning är den spela-död-reflex som ser ut att ha drabbat oss alla som kollektiv. Vi knyter händerna i fickorna, vi delar länkar, vi blir tokiga inombords när vi läser att 12-åringar får ostraffat våldtas på toaletter och trots att gärningsmannen pekats ut får han gå fri medan ett barn drömmer mardrömmer om nätterna för att hennes kropp skändats. Jag vet att vi är starka tillsammans, men så länge vi inte agerar kommer vi och att fortsätta våldtas. Moder Sveas frozen fright gör det så lätt för förövarna. Alldeles för lätt.

När man talar om sexuellt våld och våldtäkter finns begreppet ”frozen fright”. Det betyder att offret fryser till is och blir oförmögen att försvara sig. Det är en normal överlevnadsreflex som uppmärksammats i senaste årens forskning, när man försökt ta reda på varför inte fler offer för sexuellt våld gör aktivt motstånd. På svenska kan man kalla det ”spela död-reflex”. När denna reflex slår till minskar pulsen, blodtrycket sjunker och kvinnan kan inte längre varken röra sig eller ropa på hjälp.

Jag har funderat mycket på begreppet frozen fright på sista tiden. På att det känns som om hela vårt samhälle drabbats av en massförlamning, en kollektiv spela-död-reflex. Att vi är handfallna, lamslagna, kanske i chock. Förmår vi inte längre ens försöka göra motstånd? Vi kan börja med att titta på våra politiker, som är så fega, lata eller inkapabla att de mest väljer att inte agera medan landet går sönder. Nyss hade Alliansen en chans att fälla den rödgröna regeringen, men jag gissar att frozen fright slog till. Man avstod. Man valde att spela död, kanske av rädsla för skador? Att dessa inte längre utgör en opposition är tydligt.

Det är också oerhört bekymmersamt att landets stasminister inte står upp som en landsfader för att ena en nation i stress när oron hos enskilda medborgare gör att de ligger sömnlösa om nätterna och otryggheten brer ut sig. Stefan Löfven verkar också spela död, han är fryst, handlingsförlamad, paralyserad. Han kanske tror att det onda försvinner om han blundar? Men hur gårt han än håller för både ögon och öron kan han väl inte undgå att se och höra att i princip samtliga delar av offentliga sektorn ropar på hjälp. Polis, vård, barnomsorg, skola, socialtjänst, de delar av Sverige vi varit stolta över, fungerar inte som de ska. Människor far illa och detta speglas på tillit och samarbetsviljan. Många ropar förtvivlat om att samhällskontraktet är förverkat. Rättssäkerheten är satt ur spel, våldsmonopolet är brutet. Staten roffar åt sig skattepenar men ger inte tillbaka det den lovat sina medborgare. Den vårdar oss inte, den skyddar inte, den visar inget ansvar.

Men än värre än politikernas förlamning är den frozen fright som ser ut att ha drabbat oss alla som kollektiv. Vi knyter händerna i fickorna, vi delar länkar, vi blir tokiga inombords när vi läser att 12-åringar får ostraffat våldtas på toaletter och trots att gärningsmannen pekats ut får han gå omkring och skratta medan ett barn drömmer mardrömmer om nätterna för att hennes kropp skändats. En liten tjej som är våldtagen dubbelt, dels av ett äckel till kriminell mansperson som är gränslös på det vidrigaste sätt, men än värre av ett samhälle som inte förmår skydda henne, som genom sin flathet berättar för henne att hennes kropp och själ är noll värt.

Vi blir förtvivlade och pratar på lunchen om det vedervärdiga i att tio, tjugo män kan våldta en enda maktlös kvinna, men sen går vi och tränar eller shoppar eller umgås med kollegor och skjuter det otäcka åt sidan, det var någon annan, någon annanstans, en namnlös medmänniska i en källare i ett utanförskapsområde, men vi lider av frozen fright och kan inte agera, vi förnekar att samhället förfaller och vi hoppas någon annan ska höja sin röst. För det är alltid någon annan, det är alltid andra. Andra som drabbas, andra som ska agera. Är det vår överlevnadsreflex som slår till, att pulsen minskar och blodtrycket sjunker? Vi kan inte längre röra oss eller ropa på hjälp. Moder Svea är drabbad av frozen fright, vi rör oss som förr, vi går på gatorna, vi fikar och skrattar, men inombords skaver det. Det skaver något så förjävligt.

Ja, det är normalt att spela död. Det är helt normalt att de där mekanismerna slår till när vi hotas. Men paradoxalt nog kan de även bidra till att vi faktiskt inte klarar oss. Att vi går under. Båten sjunker medan vi låtsas som att allt är som det ska.

Jag försöker kämpa emot det här, käpa emot spela-död-reflexen. jag tränar rollspel, jag föreställer mig vad som kan hända, och hur jag inte ska spela död. Men hur spelar man rollspel i samhällsdebatten, hur kan man få Moder Svea att fatta mod och resa sig, hur kan man mobilisera folket att faktiskt på allvar säga ifrån? Jag vet att vi är starka tillsammans, men så länge vi inte agerar kommer vi och att fortsätta våldtas. Vår förlamning gör det så lätt för förövarna. Alldeles för lätt.

Polis med vapen i händerna på T-Centralen häromkvällen. Vapnen syns ej tydligt på bild.

*******

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Katerina Janouch
[email protected]