28 april, 2017 07:41

“Somligas hjärtan är naknare, skörare, mjukare. Man går med dem öppet, tillitsfullt, som om man nästan bad om att bli sårad. Förstår du det, min vän? Kan du se skillnaden?”

Det heter heartbroken. Broken heart syndrome är faktiskt en verklig medicinsk åkomma. Studier visar att människor som genomgår ett stort känslomässigt trauma ökar riskerna för hjärtinfarkt det närmaste dygnet. Man kan få hjärtinfarkt med helt friska och rena kärl. Hjärtat får en sorgchock och resultatet blir syrebrist, samma som vid “äkta” hjärtinfarkt. Det gör ont. Fysiskt. Sorgen svider och förlamar, hindrar andningen och tankarna. Värker.

Möjligen blir hjärtat skörare med åren. Mitt är det i alla fall. Jag tillhör dem som har ett “mjukt” hjärta, jag är en känslig själ. Jag går in i sånt som kan komma att smärta med öppna ögon, naiv kanske, alltid med gott mod, tänker att det löser sig, för jag är optimist, jag tänker att jag ska bidra med god kraft. Jag tänker att livet är oändligt och okuvligt. Och jag ger av mig själv, jag bjuder in, jag har kärlek i mig som jag kan dela med mig av. Jag är en snäll jävel som bryr mig. (Men nej, jag litar inte på alla, det är östeuropén i mig som är skeptisk, som har hundraårig tradition av lögn och lurendrejeri inpräntat i blodet och i reptilhjärnan, för jag vet att trots att jag själv är snäll så finns där andra med ett lömskare mörker.)

Och ändå. Jag har inga minuter att slösa bort. Jag har inte ens sekunder. Jag kan inte vänta på en finare bättre morgondag. Mitt hjärta är så tillitsfullt, det lär sig aldrig hur man bygger de där murarna av skydd. Jag kan gå all in och älska och ge och slösa och ana att det inte kommer sluta bra men ändå så vill jag tro.

Jag undrar hur man härdas, förhärdas? Hur det kommer sig att somliga hjärtan har ett mer ogenomträngligt skal? Är man född sån? Eller är det ett medvetet val, att välja att inte bli berörd, att inte utsätta sig. Att skygga undan. Att vända ryggen. Ett slags klokhet kanske, undvika isen där den är som tunnast, för därunder lurar det svarta vattnet, så kallt och bitande, som bedövar och dödar.

Själv går jag ut på isen, har alltid gjort, tänker att den bär. Den har hunnit frysa på, jag väger inte så mycket, mina steg är snabba lätta, jag hinner över till andra sidan. Hjärtat dunkar i halsgropen och fryser och kanske är det en sorgesång över allas vårt öde. För vi hör ihop. Är sammanlänkade genom en osynlig kedja som skär genom tid och evighet. Det som finns i dig finns också i mig. Men bara vissa kan se. För det är hjärtat som ser, inte alltid ögonen.

Vad vill jag säga? Kanske att jag inte tror på det hårda hjärtat när allt kommer omkring. För bakom fasaden, bakom masken, bakom den hårda betongen finns ändå det lena, det oskyddade, det röda.

Det som slår.

Katerina Janouch
[email protected]