15 november, 2017 07:15

Detta är den andra delen av intervjun med Maria, som arbetar som handläggare på Migrationsverket. Maria beskriver en myndighet där personalen far illa och där man regelbundet tvingas begå tjänstefel och avsteg från lagen. Hon oroar sig för de grovt kriminella som strömmar in i Sverige och avslöjar att högen av permanenta uppehållstillstånd som ska återkallas bara växer och växer.

(Detalj från tavla av Daniel Youssef)

Vi hade ett långt samtal om Migrationsverket, där Maria arbetat i över två år. Till en början pratar vi mest om kaoset hösten 2015, men sedan glider samtalet in över hur det ser ut på verket idag. Maria blir tyst och eftertänksam, som om hon samlar kraft.

– Vi begår tjänstefel regelbundet… Som till exempel detta: En person med kölapp kommer och säger att han sökt asyl i Sverige för fyra år sedan… Han har bott i Stockholm och har kvar sitt LMA-kort (LMA betyder lagen om mottagande av asylsökande. LMA-kortet är ett plastkort med ett foto på personen som visar att denne är asylsökande, min anm), han har hållit sig undan och varit här illegalt då han fått avslag. I systemet ser jag att det bara är två dagar kvar tills han kan söka asyl på nytt. Han frågar om han kan göra det nu? Dessa fall är överlämnade till polisen och vår skyldighet är att ringa och be dem komma och hämta mannen. Men vi gör sällan det, för våra teamledare säger, nej polisen kommer inte, de har inte resurser för detta. Polisen hade kunnat plockat upp killen i receptionen, satt honom i förvar och utvisat honom. Detta skedde inte utan han gick och kom tillbaka efter två dagar och sökte asyl på nytt. Dessa direktiv kommer från våra högre chefer…

– Men ibland agerar jag på eget bevåg. Jag minns en afrikansk man som ville söka asyl. Jag går in i systemet och tittar, ser att han är efterlyst av polisen, ärendet är överlämnat dit, hans utvisningsbeslut har inte vunnit laga kraft och det är därför som ärendet är överlämnat dit. Den gången ringde jag dem direkt, utan att fråga min teamledare om lov. Jag bad mannen vänta, lurade honom med att jag måste hämta papper som han skulle fylla i… Polisen kom efter tre minuter och tog honom! Jag kan tänka mig att han faktiskt blev utvisad. Teamledaren sa att det var ovanligt… att polisen hade tid att komma…

– I andra fall ser jag personer som bara försvinner… jag tänker, herregud, varför samkör vi inte med Skatteverket, polisen, Försäkringskassan, varför kan inte alla myndigheter bara samarbeta med varandra? Den grova brottsligheten gynnas när en person behåller sitt personnummer, utan att ha tillstånd att vara här. Men när vi ringer Skatteverket får vi sitta i telefonkö i timmar. Det är inte effektivt.

– Vi stöter på problem hela tiden, varje dag. Och Skatteverket gör fel dagligen, som till exempel när de bedömer vigselbevis eller födelsebevis, vi bedömer dem på annat sätt, vi ser konstigheter, men Skatteverket säger att de bara går på muntligt inlämnade uppgifter… att det är svårt att veta vem som har rätt av oss…

Hon plockar upp pappret där hon skrivit ner sina tankar.

– Högen av permanenta uppehållstillstånd som ska återkallas bara växer och växer. Vi är fortfarande underbemannade. Vi har inte resurser att återkalla alla PUT (permanenta uppehållstillstånd, min anm) som borde återkallas. Systemet går ut på att man får ”pinnar” när man gör något som räknas, men återkallanden ger inga ”pinnar”, för det ser inte bra ut i våra balanser. Dessa PUT som bör återkallas läggs åt sidan och blir liggande där. Ingen tar tag i det. På asyl är det ingen som gör det, för det är mycket mer i asylärenden än att de ska hinna med att återkalla uppehållstillstånden. Det är människor som har fått beviljat uppehållstillstånd på skyddsgrunder och vi har fått information om att de saknar dessa grunder när de reser tillbaka till sina hemländer eller delvis bor där.

Andra enheter kan uppmärksamma att ett tillstånd ska återkallas och man får information om det, som tex Vi kan få en kvinna som åberopar att hon inte har något manligt nätverk i sitt hemland och beviljas permanent uppehållstillstånd,  sedan kommer en make till henne på anknytningsärende… då faller allting. Vi samarbetar rätt så bra mellan enheterna och ser till att initiera återkallande av permanent uppehållstillstånd i tid, men det tar lång tid att få igenom detta eller så blir dessa ärenden liggande utan åtgärd.

– Ibland känns det som att vi bifaller alldeles för många beslut utan att vi ska göra det. Avslagsbeslut är mycket mer tidskrävande än bifallsbeslut, som bara tar en halvtimme att skriva. Där finns det inte heller några effektiva kontroller, man ser att de bara vill bocka av detta.  Det är många människor som beviljats PUT som inte ska vara här. Men vi kan inte återkalla för att vi inte har resurser för det.

– Det heter att vi har balans i ärenden – det vill säga en hög ärenden vi måste bli av med. Vi kallar det för höga balansen, för att det är så mycket. Det är många beslut. Återkallande av PUT ligger i en hög som inte prioriteras, vi får ingen pinne eller budget för det. Så de kan ligga ett år, två år, ju längre tid som går desto svårare blir det att återkalla ett uppehållstillstånd. Personen integreras, skaffar kanske barn, ansöker om medborgarskap. Och vi låter personen bo kvar här, fast den fått uppehållstillstånd på felaktiga grunder. Som till exempel falska id-handlingar. Vi har bevis för det – men vi kan inte göra något åt det…

Det väntas många anhöriga till de personer som fått uppehållstillstånd i Sverige de senaste åren. Migrationsverket beräknar att ungefär 307 000 anhöriga till flyktingar kommer att söka uppehållstillstånd i Sverige åren 2017-2020.

– När det gäller anknytningsärenden har vi ganska mycket att jobba med, med dem som inte har några handlingar och hur vi bedömer detta. Många gånger skriver vi en rubrik med ordet ”bevislättnad” så att vi i praktiken underlättar för människor att bevisa vilka de är. Vi bevilja dem uppehållstillstånd bara de berättar en sammanhängande historia. Det gör mig så förbannad!

Maria fortsätter:

– Vi gör också ett stort fel när vi tar DNA och bekostar det själva. En person hävdar till exempel att det är hans barn som kommit hit. Det betyder då att vi måste ta DNA-prov på honom och på barnen. Tänk dig när det är åtta barn… varje DNA-test kostar 5 000 per person… Vi bekostar detta själva när det egentligen är dessa personer själva som borde betala för dessa tester. Varför ska svenska staten och skattebetalarna betala för något när det är familjen som ska bevisa att de är släkt? Det är också en resursfråga, dit går också våra pengar. Du kan själv räkna ut hur dyrt det blir för en familj på tio personer. Varför är vi så generösa när det gäller detta? Varför betalar de inte för detta själva? Ibland visar det sig dessutom att dessa personer inte är släkt, och då har vi slängt ut pengar helt i onödan. Ibland backar de ur när vi begär DNA. De säger att barnen bestämt sig för att stanna kvar i hemlandet. Eventuellt används dessa barn sedan i något annat syfte. Slaveri, kriminalitet… vad som helst.

Något annat som Maria också uppmärksammat är fusket med adresser.

– En del av dem som inte vill bo på asylboenden ordnar egna adresser. Jag la märke till att vissa adresser dök upp hela tiden. När jag kontrollerade detta via Skatteverket såg jag till exempel att 40-50 personer var folkbokförda i en och samma 2:a. Vi har ett seriöst hål i systemet med dessa postadresser där folk bor. Vi har en svart marknad där man hyr ut dessa adresser för flera hundra kronor per person. Det kan lätt bli upp emot tjugo tusen kronor i månaden. Man kan leva på att bara sälja en adress som någon kan skriva sig på. Och det används förstås också i brottsligt syfte. Kriminella gäng folkbokför sig på dessa adresser, poliser kan inte spåra dem på något sätt. Polisen kommer dit men dessa personer är ju inte där.

– Vi har också sett enormt många som folkbokför sig på en boxadress. Vi som myndighet borde flagga upp detta för Skatteverket och polisen att kolla upp dessa adresser. Och vi har velat göra det flera gånger, vi har velat skicka dit någon som kan kontrollera. Men det får vi inte göra. Vi blir tillsagda att det inte är ”vårt jobb”. Fast jag vet att det är tjugo personer från… äh, det spelar ingen roll, det är tjugo personer som är folkbokförda på en och samma adress så tvingas jag ändå bara sitta tyst och se på. Det är ett problem med lagstiftningen, att det inte finns någon begränsning på hur många som kan skriva sig på en adress. Och det bara fortsätter, det är svarta pengar som någon lever på.

– Vi bryter mot lagen dagligen på myndigheten och begår tjänstefel. Det är som transportstyrelsen, men på annat sätt, vi begår brott. De beslut som vi ibland skriver strider mot lagen. Som till exempel att personer fått PUT på oriktiga uppgifter. Enligt lagen ska vi anmäla det till polisen, men det gör vi inte, för vi har fått förhållningsorder från våra jurister att vi inte ska göra det, att vi inte har resurser, att det inte kommer leda till något.

Hopplösheten omfattar inte bara hanteringen av ärenden. Även i personalhanteringen anser Maria att det är illa.

– Att vi inte ska anmäla oriktigheter vi ser är en sak. Men det är så med allt på myndigheten: Arbetsmiljön är dålig. Chefer kränker. Många orkar inte agera, det är den allmänna uppfattningen att det inte leder till något att anmäla en kränkning, att det är bättre att bara göra sitt jobb, gå hem och inte bry sig.

– Folk slutar på grund av arbetsmiljön är dålig. För att ingen lyssnar. Ser man brister i systemet blir man avvisad, man blir nertystad. Man får ständigt höra att det varken finns resurser eller tid. Vår ledning saknar kunskap om hur verksamheten fungerar och hur handläggare arbetar, hur svårt det är att utreda och möta människor med olika problem. En utredning kan vara i flera timmar och det tar på krafter, men det spelar ingen roll utan vi ska producera. Många orkar inte med sådana påfrestningar och pressen från cheferna ställer. Tillsättningar går inte heller riktigt till, plötsligt kan någon handläggare bli teamledare bara för att den känner någon chef. Och de med invandrarbakgrund försöker förstås hjälpa sina släktingar om de behöver… Vi har ju haft en kille som godkände 99% av alla sina ärenden, bara rakt av. Fast han är avstängd nu.

– Det värsta är att de som ger upp är de som är duktiga och verkligen kan något. De går över till andra myndigheter. Vi förlorar kompetenta människor.

Det pratas en del om ”tvärvändningen” i medier just nu. Att Sverige svängt i fråga om flyktingar och migration och att det i princip är stopp. Hur ser du på det?

– Jag har inte sett någon tvärvändning, det fortsätter komma in många människor till Sverige. I oktober kom 800 personer. Det är viktigt att skilja på verkliga och ekonomiska flyktingar. De sistnämnda borde in i förvaret och utvisas direkt. Vi har alldeles för många  – främst män – som söker sig hit av enbart ekonomiska skäl. Varje gång jag ser dessa män stå utanför våra lokaler så oroar jag mig för samhället, för det är kriminella gäng. Vi har alltså öppnat gränser för dem. De söker asyl, de säger de har politiska skäl. De är välklädda, tar för sig. Man frågar, vilka politiska skäl har du? Och svaret man får är väldigt svävande. Ibland vågar jag inte säga något, fast jag borde, jag borde fråga mer, men jag vågar inte. Jag känner mig hotad. De har inga pengar, men de får bidrag. Jag fattar inte varför det bara får fortsätta!

– Jag blir så skrämd av hur många illegala människor vi har i vårt samhälle. Politiker måste sluta blunda för skugsamhället som bara växer. De måste se över våra lagar och regler. Asyllagstiftningen bör ändras eftersom den är föråldrad. Vi kan inte fortsätta anpassa oss och vara snälla mot människor som vill komma hit för att förstöra eller utnyttja.

– Mina kolleger är så här, att antingen skiter de i allt som pågår, de jobbar och går hem och förtränger fakta. Men sådana som jag, invandrarna, vi är flera, vi ser mer än någon annan. Vi ser de kriminella, bedragarna, alla som ljuger, de som bara vill sko sig på skattebetalarnas bekostnad och begå brott här, att de har en öppen dörr rakt in i landet. Och det gör ont i mig, jag vill inte det ska hända Sverige.

*******

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto SE-Banken 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Katerina Janouch
[email protected]