19 september, 2017 13:42

I stället för grovt tillyxade trästockar har vi i dag digitala skampålar, där man väljer att avrätta sitt offer verbalt, i egenskap av god. Nej, ordangreppen skadar inte kroppen, inte på ytan, men ger ändå djupa, blodiga jack i själen. Mobben smeker varandras egon precis som den lystna bybefolkningen som stirrar som förhäxade på det tunga svärdet som svingas över den blottade flicknacken. Dagligen sker mentala gängvåldtäkter online. Jag undrar hur vuxna människor kan tro de ska vara förebilder för barn och unga, om de själva ägnar sig åt elaka påhopp, oförskämt språk, drev och nätmobbning?

En man skrev till mig på Twitter i natt. Att han och andra tar illa vid sig av att jag åter blir baktalad och smutskastad av medlemmar i nätväktargruppen #jagärhär. Att de skärmdumpar mina tweets, ger sig på mig och är bitvis alldeles på tok för otrevliga för att det ska vara rimligt. Som om jag bara ska ta det, som om man inte behöver bemöta just mig med respekt. Det har gjorde nu var att jag postade en fråga om valfusk med röstsedlar i samband med kyrkovalet. Något som på flera håll, till exempel i Hörby, upplevts som ett verkligt problem (inte att funktionärer delar ut röstsedlar, så som det alltid är). I somras twittrade en socialdemokratisk politiker att hon gömt valsedlar. Hon lämnade sitt politiska uppdrag. Själv uttryckte jag 2014 mitt stöd till initiativet ”Brevbärare mot SD”, som gick ut på att SD:s material inte skulle delas ut med posten. Därmed är det inte märkligt att man kan fråga sig om allt går rätt och riktigt till. Men istället för ett sansat samtal kröp politiker, journalister och vise kvinnor och män ur sina hålor och tryckte till så gott de kunde, så pass att till och med andra noterade den tokiga retoriken som osade avsky och förakt. Jag blev mobbad på mellanstadiet, i vuxen ålder har jag fått ta emot många olika slags påhopp, så jag borstar för det mesta av mig, jag har numera ett pansar mot mobbarna. Men många andra är inte lika hårdhudade. De skriver till mig, de är ledsna, de tar illa vid sig av långt färre påhopp än de jag nästan dagligen får ta emot. De skräms från att delta i samtal.

Sonny Högberg undrar om jag är på riktigt.

Lorentz Tovatt undrar om jag låtsas vara såhär dum.

Niclas Strandh tycker att min kunskap är otroligt låg och skrämmande och att jag väljer att lufta den på det här sättet.

Fredrik Ymer tycker att okunnigheten och hetsen går hand i hand.

Joachim Karlsson är ändå bäst, som undrar om det är ”jobbigt att stå för sin fascistiska åsikt”? (Oklart vilken åsikt som åsyftas, kanske frågan om att det ska vara rättvist i vallokalen, jag har inte forskat i Joachim Karlssons definition av fascism men det var tydligen viktigt att jag associerades med detta otrevliga begrepp).

Så mycket om medlemmarna i #jagärhär. Tänkte bjuda på ett par andra godbitar när vi ändå håller på, dessa nedanstående vet jag inte om de är medlemmar i #jagärhär, men  deras små nålstick förtjänar likväl att uppmärksammas:

Priset för aggression tas eventuellt av Hamid Ershad Sarabi, centerpartistisk politiker, som går full ilska på Twitter och hotar med storblock. Detta är alltså en politiker som beter sig som en jättebebis på sociala medier. Ni vet, King Baby, något slags vuxen man som agerar jättekränkt och upphetsat och som gärna svär och bär sig åt.

En vecka tidigare var det en Isobel Hadley-Kamptz som ogenerat gick loss på nazist-temat och vägrade be mig om ursäkt (bara Rebecka Weidmo Uvell var värd en sådan)

Klart det finns andra som beter sig illa på nätet, diverse grupperingar som går till attack och som söker konflikter. Men det intressanta här är de som betraktar sig som det godas riddare, de som anser sig ha korrekta åsikter och som på något sätt tycker de därför har större legitimitet att baktala andra offentligt. Det är därför jag måste skriva mer om ”de goda” människornas mobbning. Jag tänker på ett samtal jag haft med en vän nyligen, om den mobbning som i mycket genomsyrar en hel del av våra relationer, och vi kastar upp frågan huruvida detta faktiskt skulle kunna vara en äktsvensk företeelse. Om det finns något i de svenska värderingarna som gör att mobbningen och förföljelsen av enskilda faktiskt är djupt rotat i vår kultur. Kan det vara så att ett fok som har som tradition att tiga och svälja och fega i det offentliga, gärna ger sig på en ensam individ? Att det känns mer okej om man är många mot en? Att man då riskerar mindre? Vad kan vara mer riskfritt och på ytan dessutom maskerat till något gott, än att vara medlem i en stor Facebookgrupp, grundat av en klok och fin kvinna som Mina Dennert (som dessutom är gift med SVT-chefen Magnus Dennert, som även han är admin i #jagärhär ihop m sin hustru) som säger sig motverka näthat?

Vägen till helvetet är kantat av goda intentioner. Gruppen är till och med stöttad av självaste Sveriges regering. Tänk att vara med och omfamnas av denna 75.000 mannastarka gemenskap! Mängden människor är så pass massiv att eventuella felaktigheter måste bortses från. Som en skränande pöbelhop där vissa betänkligheter dränks av det faktum att så många väl inte kan ha fel? Det är gott i stugvärmen, i gemenskap av likasinnade. De goda människorna, den moraliska majoriteten.

Jag tänker på en av medlemmarna i #jagärhär som jag blockerade, en man som i sin Facebookprofil anger att han arbetar som mellanstadielärare på en skola i Täby. Stefan Flöjt skrev otrevligt och kommenterade ett mord på en kvinna med orden ”haha” i en av trådarna. Det här är alltså en lärare som ska vara förebild för små barn. På fritiden är han dryg på nätet, under det godas täckmantel. Så fartblind är han att han inte ser att han genom sitt hånfulla beteende kväver debatten och smutsar ner samtalsklimatet. Hur ska den här personen kunna föregå med gott exempel, hur ska han vara en vuxen förebild för barn om han inte kan vara respektfull online? Det kan tyckas som en petitess, detta ”haha” och spydiga tonläge. Men alla dessa små droppar, alla härskartekniker ihop, blir till slut en tsunami av dominans. Av överläge. Av självgod mobbning.

Det som sker i #jagärhärs regi påminner inte så lite om häxjakt. Inte alla som pekades ut som häxor avrättades i Sverige då på 1660-talet. Många dömdes till straff som piskning, kyrkostraff, gatlopp och liknande. Andra, som Malin Matsdotter i Stockholm, råkade betydligt värre ut. Hon brändes nämligen levande på Hötorget. De övriga halshöggs först. I höstas läste jag en mycket skrämmande men samtidigt rasande intressant bok av Agneta Nyholm Winqvist, ”Där mörker möter ljus” om åren 1674-1675 då den största historiska rättsskandalen sker i Norden. En massavrättning av ca 120-130 kvinnor i Ångermanland, vanliga mammor, systrar, fruar, döttrar som anklagas för häxkonst och förbund med djävulen. I botten ligger avund och ryktesspridning, samt stor skräck för kvinnlig sexualitet. Prästerskap driver processerna och kvinnor torteras, fängslas, plågas och förnedras, döms sedan till döden, halshuggs nakna, ofta rakade både nertill och upptill, eller bränns på bål. (Tortyr avskaffades i Sverige först 1734… men långt in på 1800-talet förekom skamstraff där man fick sitta fastklämd i stock utanför kyrkan till allmän beskådan och förnedring… eller på en häst med vass trärygg med tyngder i fötterna…) Inte bara Sverige är drabbat. Trolldomsprocesserna rasar i Europa – och författaren frågar sig om de någonsin riktigt tagit slut? Frågan är berättigad. Dessa arma människors brott på 1600-talet var påhittade och befolkningen drabbades av masspsykos så pass grov att de tyckte det var rätt att barn avrättades nakna i skogen genom att få huvudet avhugget. Samma slags barbari som mördarsekten IS uppvisar idag mot sina offer. Bara det att det var i Sverige och man kan i efterhand flera hundra år senare skylla på vidskeplighet, obildning och medeltid. Men mekanismerna i individer är desvärre inte utplånade. Jag pratar om vuxna som ska föregå med gott exempel, vuxna människor som ofta åtnjuter respekt i samhället. Lärare, psykologer, politiker, tjänstemän, kulturarbetare, vårdpersonal… Nätverket #jagärhär stöttas också öppet av högt uppsatta personer med makt, etablissemanget, ”de goda”, som till exempel Sveriges kulturminister. Trolldomsprocesserna drevs på och stöttades av prästerskap, dåtidens etablissemang, och mäktiga, högt uppsatta medborgare, främst män. Offren var ibland så kallade kloka gummor, ibland bara enkla pigor eller småflickor, ibland någon som bara hade otur att vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Helt vanliga människor anklagades för att gå gjävulens ärenden, att de var häxor och företrädda mörka krafter (känns retoriken igen?). Hysterin var total och de goda satt på sina skyddade positioner. Det var givetvis, då som nu, bättre att tillhöra mobbarskaran än att själv bli avklädd och halshuggen.

Ett annat mer samtidsaktuellt exempel är faktiskt gängvåldtäkter, den vidrigaste formen av mobbing och de mest kränkande övergreppen, då offret tillintetgörs. Jag är tämligen säker på att jagärhär:s medlemmar fördömer verkliga gängvåldtäkter, det vill säga flera personer som i grupp förgriper sig sexuellt på ett värnlöst offer (oftast en flicka eller en kvinna). Men samtidigt verkar jagärhär-människorna inte riktigt förstå att deras eget beteende sker enligt samma mekanism, minus det fysiska våldet. Det de utför är inget annat än mentala gängvåldtäkter där de attackerar i svärm, då de ger sig på ett enda offer trots att deras egen ståndpunkt är tydlig:

Trolldomsprocesserna lever än idag, 2017. De mentala gängvåldtäkterna äger rum online. De godas upphetsning över att slita sitt offer i stycken, uppfyllda av den söta känslan att vara på rätt sida av skarprättarens svärd, är berusande. De ger varandra kraft, rättfärdigar sitt eget beteende då de ju attackerar någon med ”fel” åsikter. I stället för grovt tillyxade trästockar har vi i stället fått digitala skampålar, där man väljer att avrätta sitt offer verbalt, i egenskap av god. Nej, ordangreppen skadar inte kroppen, inte på ytan, men ger ändå djupa, blodiga jack i själen. Mobben smeker varandras egon precis som den lystna bybefolkningen som stirrar som förhäxade på det tunga svärdet som svingas över den blottade flicknacken. Häxan måste dö. Genom en vass metallklinga, eller genom obarmhärtiga drev. Hashuggen eller tystad i offentligheten. Begravd under jord, bränd på bål eller utfryst ur gemenskapen. ”Om det var 1600-tal vet jag vem som skulle bli utpekad som häxa”, säger min vän och vi genomfars båda av en rysning.

Grundaren av nätverket #jagärhär, Minna Dennert fick i augusti Anna Lindh-priset, som delas årligen ut till en person eller grupp som har arbetat eller arbetar i Anna Lindhs anda för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ett socialdemokratiskt pris och Mina Dennert prisas för ”sitt arbete mot hat, kränkningar och falska nyheter via Facebook-gruppen #jagärhär”. ”Pristagaren ska i sitt engagemang ha visat övertygelse och civilkurage och därigenom inspirerat andra att stå upp för dessa värderingar. Och detta passar väl in på Mina Dennert. Det Mina har lyckats med #jagärhär är att konkretisera en enkel problemlösning som handlar om civilkurage: Att stärka människor i att reagera och stå upp när andra blir utsatta för hat och hot”, säger Lena Hjelm-Wallén, som är ordförande i Anna Lindhs minnesfond, som delar ut priset.

Intentionerna var som sagt initialt goda, att skapa en drägligare ton på nätet, men någonstans spårade det ur. De goda blir allt mindre vänliga. Tillsammans sluter de sig till en stor stängd mobbargrupp. Gruppen som till en början var öppen, är numera hemlig. Man kliver utanför nätet också, och njuter när människor får tråkigheter på sin arbetsplats. Man drar sig inte för att hota med repressalier. Och etablissemanget, där socialdemokrater har stor makt och starka röster, belönar mobbarna, belönar dem som tystar oliktänkande.

Mina Dennert kontaktade mig i samband med att jag skrev kritiskt om #jagärhär i somras. Vi har varit vänner på Facebook långt innan detta började, och är det fortfarande. Hon skrev till mig privat och var förstående och menade att gruppen försöker stävja det bitvis otrevliga tonläget och hatet bland de sina, att administratörer kontinuerligt påminner sina medlemmar om god ton och så vidare, men att man i en så stor grupp inte kan hålla reda på allt. Jag minns inte exakt hur orden föll, hon skrev trevligt och vettigt till mig. Jag tror verkligen Dennert menade väl i sitt initiativ när hon ville stävja näthatet. Men numera är en delar av gruppens själ smutsig, förstörd av individer som verkar rentav sadistiskt lagda, som frossar i att vara nätpoliser, häxjägare och mobbare. De deltar med liv och lust i mentala gängvåldtäkter av dem som inte kan försvara sig. Maktmissbruket är tydligt, häxjakten och mobbningen pågår, stöttat av gräddan av den politiska makten.

Så tystas det offentliga samtalet. Så dödas det fria ordet på en digital huggkubb. De godas hetsjakt är lika skoningslös som en medeltida yxa.

Läs gärna också:

Jag är här gjorde mig till hatare

Krävs det en meningsmotståndares död för att mobbarna ska bli nöjda?

Kommunikationschefens missklädsamma hatretorik

Demokrati är din rätt att tycka som vi

********

Stötta mig gärna genom att köpa min senaste bok Vapendragerskan! Det är den tionde delen i romanserien om barnmorskan Cecilia Lund, utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta då Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Katerina Janouch
[email protected]