4 augusti, 2017 09:44

Jag får ta emot många samtal, vittnesmål, mejl, meddelanden på Facebook och Twitter, från besvikna och trötta invandrare i Sverige. De flesta av dem kom för flera decennier sedan och har integrerat sig väl och ser nu med förfäran hur samhället slits sönder. Dessa meddelanden och samtal säger något. De berättar. Man är döv och blind om man inte lyssnar, om man inte försöker förstå. Man är farligt döv och blind om man slår ifrån sig och anklagar människor för att överdriva och hitta på. Det kokar inombords hos många. Inte bara bland albanerna i Hörby.

Det händer trots allt något med Åsiktskorridoren i Sverige. Saker man tidigare tassat kring som het gröt sägs plötsligt rakt ut. Man är inte lika rädd för att ”peka ut” etniciteter. Ett tydligt exempel är detta reportage från Hörby, där Fredric Moreno på ett sakligt sätt beskriver en ohållbar situation på den lilla, tidigare något sömniga skånska orten. Att Sverige varit naivt är det minsta man kan säga. Trodde politikerna verkligen att alla konflikter skulle upphöra som genom ett trollslag när olika grupper av invandrare skulle samexistera på svensk mark? Kunde man drömma om att det var en geografisk fråga, när religion, livsåskådning och kulturer möts och krockar? Man börjar fundera på om människor som Hörbypolitikern Susanne Meijer (S) – som för övrigt gjort bort sig både med sina värdegrundsattacker och sina dubbla arvoden – överhuvudtaget hängt med i omvärldsutvecklingen de senaste trettio åren.

 

Polisanmäler elva personer för näthat och kränkningar

Det som skildras i Morenos Hörbyreportage är intressant på flera olika sätt, inte minst för att man äntligen är tydlig med ilskan och missnöjet i just invandrargrupper. Det är annars ett vanligt argument, att ”Svensson” är rasist och främlingsfientlig och emot immigration och flyktingar… Det blir en väldigt sned bild, då jag upplever att många s k ”pursvenskar” egentligen är mer vänligt sinnade mot flyktingar än invandrare. Visst finns många svenskar som är kritiska mot den förda flyktingpolitiken, men de är inte ensamma om att kritisera den! Jag har redan tidigare skrivit att många invandrare som kom till Sverige för tjugo, trettio, fyrtio år sedan, är missnöjda med hur det svenska samhället utvecklar sig. En rad av dessa personer kontaktar mig eftersom de vill skriva av sig sin frustration, de vill ventilera dessa känslor, söka förståelse, kanske bara berätta om hur de ser på situationen i dagens Sverige och hur de noterar försämringar och förändringar. Jag får mejl och privata meddelanden på Facebook från människor som invandrat till Sverige från till exempel Ungern, Polen, Irak, Turkiet, Chile, Balkan och så vidare, och dessa uttrycker djup oro och besvikelse över ett samhälle de älskar men som de nu ser försämras i snabb takt. De har själva arbetat hårt för att skapa välstånd, de har integrerat sig och på alla sätt bidragit till att Sverige blomstrat (och delvis fortfarande blomstrar på sina håll). De har utbildat sig, fött barn, sett till att dessa barn skaffat sig utbildning, de har startat företag, enskilda firmor, de har grundlagt släkter, de har anpassat sig och ”försvenskats”. Somliga har flytt från diktaturer och förtryckande religioner, ideologier och samhällssystem med beskuren yttrandefrihet och funnit en fristad i Sverige. Människor som smakat på totalitära regimer, förtryck, fängelse och tortyr ser med oro på utvecklingen i det tidigare fria, generösa och tillåtande Sverige. Framför allt har man uppskattat lugnet och fredligheten i det svenska samhället. Något som nu alltså är hotat, och här och där även kraftigt förändrat. Dessa invandrare av gamla skolan undrar varför Sverige stillatigande accepterar tilltagande oro, framväxt av parallella samhällen, kvinnoförtryck och förtryck av homosexuella, religiösa ideologier och vurm för sharialagar. Somliga av dessa invandrare har själva flytt från till exempel islamistiskt förtryck. Nu ser det att detta håller på att få fäste i Sverige. Det skrämmer dem oerhört, och de berättar detta för mig. En del är livrädda för repressalier och vill därför vara anonyma. De vet att obekväma åsikter gärna tystas, inte sällan genom hot och våld.

Jag var bland annat i Uppsala i våras och intervjuade poliser och väktare i centrum. Jag minns särskilt Ali och Nader i Forumgallerian. Ali och Nader kom till Sverige från Iran och arbetar som dels synlig väktare (Ali) och dels civilklädd resurs (Nader). Här återger jag delar av vårt samtal igen (tidigare publicerat 10 juni 2017):

 

Välkommen till Uppsala, välkommen hem

Utanför Flash-butiken står Ali i sin ljusblå väktarskjorta. Han ler brett och vi skakar hand. Ali, som kommer från Iran, har jobbat 17 år i Forumgallerian. Jag frågar hur han upplever Uppsala av idag.

– Ska jag vara ärlig, säger Ali. Ska jag vara ärlig? Efter flyktingvågen 2015 har mycket förändrats här. Det är gäng, droger, det stjäls…

Han nickar mot ett gäng killar med utländskt utseende.

– De där fem… afghaner och kurder. Ett besvärligt gäng.

Han ler igen, ser lite förlägen ut.

– Vad, ska jag vara ärlig? Jag vill inte ha Säpo på mig bror, säger han och skrattar.

Sedan blir han allvarlig.

– Så här, säger han. Jag upplever att systemet inte fungerar. En ledning som inte består av poliser, bestämmer över poliskåren. De styr samhället åt fel håll.

En bit ifrån oss står en äldre man i svart skinnjacka. Han ser ut att lyssna på vårt samtal och jag undrar vem han är. Han presenterar sig som Nader. Han är civilklädd men arbetar med säkerhet i Forumgallerian sedan sex år.

– Jag vill gärna säga några saker, jag också säger han, och när jag undrar om vilka befogenheter han har visar han batongen som inte är synlig under jackan och säger att han är lika mycket väktare som Ali.

– Det har kommit så många män hit, samhället har förändrats, säger Nader. Lagarna som finns i Sverige är baserade på den demokrati som samhället skapat.

– De som kommer nu märker att deras brott inte ger några konsekvenser. Det värsta är att det är så ont om poliser, de räcker inte till. På 90-talet hade vi 5-6 patruller en vanlig dag, med färre brott. I dag är det 3-4 patruller samtidigt som brottsligheten ökat.

Nader skakar på huvudet.

– Det är inte bra.

– Men de poliser vi har, de är så bra, flikar Ali in. De är i mitt hjärta!

Jag skulle kunna skriva mängder av sådana här vittnesmål från invandrare som ser samhället förändras och som bekymrar sig. Som förundras över den svenska flatheten. Som själva inte längre vet vilken fot de ska stå på. Jag vet en del som återvänder till sina hemländer eller som funderar på att göra det, då de upplever att deras hemländer numera faktiskt är tryggare. Andra åter, vill försvara Sverige när det spårar ur. Många är tacksamma för det som Sverige gjort för dem. Många är förbannade. Besvikna. Trötta. Jag talade med en polsk man som kom till Sverige 1984, han sa att han tänker missnöjesrösta på SD. Att han funderar på att sälja sitt hus och återvända till Polen, eftersom han inte mår bra i Sverige. Det må vara anekdoter, men alla dessa samtal, vittnesmål, mejl, meddelanden på Facebook och Twitter, de säger något. De berättar. Man är döv och blind om man inte lyssnar, om man inte försöker förstå. Man är farligt döv och blind om man slår ifrån sig och anklagar människor för att överdriva och hitta på. Det kokar inombords hos många. Inte bara bland albanerna i Hörby.

 

********

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

Katerina Janouch
[email protected]