12 oktober, 2017 20:27

Hennes 14-åriga dotter blev utsatt för ett sexuellt övergrepp på ett konfirmationsläger i kyrkans regi. Förövaren, en framträdande profil bland ensamkommande afghanska ungdomar, blev dömd till dagsböter och skadestånd. Men i sociala medier har hennes dotter anklagats för att ljuga, lokala politiker har tagit förövarens parti och det har piskats upp hat och hot mot flickan och hennes kompis både på nätet av medlemmar i nätverket #jagärhär och på orten där familjen bor. Nu vädjar mamman till förövaren och hans vänner att lämna familjen ifred. ”Jag vill bara att vi ska få gå vidare med vårt liv”, säger hon i en exklusiv intervju i Katerina Magasin.

– Jag är redo att flytta till Haparanda, ge mig bara en biljett så drar jag. Jag vill bara kunna gå vidare och att vi ska känna oss trygga med våra liv, men det gör vi inte nu, säger Anna, som är mamma till den flicka som utsatts för sexuellt övergrepp av den ensamkommande afghanske mannen Arif Mo, som häromdagen även blev dömd till dagsböter för det aktuella övergreppet samt att betala ett skadestånd på 7000 kronor till flickan.

– Han anklagade min dotter och hennes kompis för att ha velat sälja sex till honom, och att de anmälde honom då han nekat dem pengar, vilket inte är sant, fortsätter Anna med illa dold återhållen ilska i rösten. Det var när han började sprida den historian som jag kände att jag måste öppna käften.

Vi pratar i telefon, hon är på hundkurs ikväll, försöker leva som vanligt och göra det som varit bestämt sedan länge, trots att hennes inre är i uppror och hela familjen blivit lidande, främst dottern.

– Min tjej mår jättedåligt! Hon har ont i magen, hon har huvudvärk, kräks, är sönderstressad. Hon mår så pass uselt psykiskt att hon har fått börja med antidepressiva för hon har så mycket ångest. Hon har fått kortare skoldagar, men det hjälper inte mycket. För hon vet att alla pratar om detta. Och nu ovanpå allt, så smutskastar folk henne tillsammans med Arif.

Anna berättar att hon själv, som mamma, känner sig utpekad som syndabock i den lilla ort där hon bor, Söderköping. Hon förtalas även av en större grupp kvinnor, flera av dem medlemmar i det rikskända nätverket ”jagärhär” som ursprungligen var menat som en rörelse för att minska hat och hot på nätet, som nu aktivt tagit parti för den dömde mannen och gått hårt åt hennes minderåriga dotter på sociala medier. Bland kvinnorna som skickar röda hjärtan, styrkekramar och samtidigt osar av förakt mot Annas minderåriga dotter, florerar flera grova påhopp på flickan och hennes kompis. Här finns också konspirationsteorier om att anmälan är en del av en förtalskampanj mot ensamkommande afghanska män. Anna är också upprörd för att kyrkan har försökt sopa övergreppet under mattan. Hon anser att man från kyrkans sida inte tagit sitt fulla ansvar och att man svikit hennes dotter.

– Jag har inte något emot den här mannen som person, säger hon. Men han gjorde en felaktig handling mot min dotter. Han utsatte henne för ett övergrepp. Sedan stod han inte för den handlingen när jag konfronterade honom. För jag ställde raka frågor i sms, och då blånekade han. Kyrkan ringde oss inte när detta hände och kontaktade oss inte heller dagen efter att min dotter blev utsatt. Därför håller jag kyrkan ytterst ansvarig för det inträffade.

Men låt oss vrida klockan tillbaka till den aktuella kvällen. Ute är det så mörkt som det kan bli en kväll i november och på kyrkogårdar tänder man ljus för de döda. 12:e november 2016 är en lördag och det är en helg då Annas dotter ska tillbringa tillsammans med sin konfirmandgrupp. Gruppen är liten, bara fyra ungdomar, men där finns flera ungdomsledare, och en av deltagarna är Arif Mo.

– De skulle bland annat ha en ljusvandring, berättar Anna, och prata om allhelgonahelgen och allt som hör därtill. Sedan skulle de övernatta i församlingshemmet i Östra Ryd. Men två av ungdomarna åkte hem så det var bara min dotter och hennes kompis kvar. Plus ledarna. De andra manliga ledarna sov i en annan del av huset, den kvinnliga ledaren skulle sova med min dotter och hennes kompis. Sen var det Arif då, men han var inte konfirmand.

Var han där i rollen som ledare?

– Han var där både som ung ledare och som konfirmand. Som jag förstod det, för att han var nyfiken på den kristna tron.

Hade han haft något samröre med din dotter innan?

– Nej. De hade träffats på konfirmandundervisningen varje tisdag, men det var andra ungdomar där också då. Konfirmandlägret började i september 2016, min dotter nämnde inte honom, inte de andra heller, hon pratade mest om den kristna tron. Men efteråt sa hon att hon tyckt han var lite obehaglig, att han var liksom lite närgången.

Efter varje undervisningstillfälle åkte hon hem i sällskap med sin pappa. Och jag kände mig fullständigt trygg med att hon var i en kristen miljö, tänkte inte i min vildaste fantasi att det kunde hända något där. Till exempel så fick hon inte delta på en Luciavaka, för vi visste att det kunde förekomma alkohol och killar där… jag blev själv sexuellt utnyttjad då jag var tonåring av en äldre man, därför vet jag att man måste ha full koll på vad ens barn gör och vilka vänner de har. Det är också därför som vi har kollat upp alla hon umgås med, vi har pratat med allas föräldrar… Vi har garderat upp oss. Prästen som hade hand om konfirmanderna kände jag också, han konfirmerade vår son, så honom har jag också känt mig trygg med.

Det är när flickorna ska gå lägga sig på lördagskvällen, där i församlingshemmet, som situationen blir märklig. Arif frågar om han får sova i samma rum som tjejerna, trots att de andra manliga ledarna alltså sover i en annan del av församlingshemmet. Det är här församlingspedagogen beter sig obegripligt, enligt Anna.

– Det var hon som hade ansvaret för Arif, säger hon. Han hade varit med på flera andra läger. Och nu helt plötsligt brast hon i sitt ansvar. När han kom och frågade om han fick sova inne hos tjejerna så sa hon ja. Jag vet inte varför, och under rättegången sa hon också att hon själv inte visste…

Rummet Annas dotter och hennes kompis ska sova i är avdelat med en vägg, ”format som ett L” som Anna beskriver det. Den kvinnliga ungdomsledaren sover i en annan del av rummet. Hon ser inte vad som pågår. Det som börjar som oskyldig massage slutar med ett sexuellt övergrepp. Efteråt har Annas dotter berättat att hon var rädd. Hon springer och låser in sig på toaletten. Arif rör vid henne på ett sexuellt sätt. Anna mår för dåligt av att än en gång behöva berätta hur övergreppet gick till, men det finns att läsa i domen från Norrköpings tingsrätt.

Anna tar ett djupt andetag.

– Min dotter kom på söndagen, gick upp på sitt rum och packade upp sina saker, hon var lite tyst… det var den tiden på året då det är tungt i vår familj, min pappa gick bort vid denna tid 2013 och min dotter älskade sin morfar och stod honom väldigt nära, han dog väldigt hastigt… jag tänkte att kanske var det detta som tyngde henne. Måndagen kom och hon var grinig, ändå gick hon till skolan som vanligt… Men sen på natten kommer hon upp, jag satt i köket och löste lite korsord, jag frågar, vad är det, för hon är likblek och bara gråter, hon är helt hysterisk. Hon visste inte var hon skulle börja, men till slut kom det. Jag blev precis kall när jag hörde henne berätta.

Anna kastade sig på telefonen direkt nästa morgon. Först ringde hon hem till prästen och frågade vad som hade hänt. Sedan ringde hon församlingspedagogen. Ett möte arrangerades på fredagen.

– Det resulterade i att Arif blev bortplockad från konfirmandgruppen, berättar Anna. Men han var fortfarande kvar i en annan grupp inom kyrkan som hette Nikodemus – en grupp för äldre ungdomar, där man diskuterade politik och hur man skulle lösa världssvälten och sådana saker. Flera av de andra konfirmanderna slutade i min dotters grupp efter den här händelsen. Det var bara flickor i den här gruppen, och jag vet inte exakt varför de slutade, om föräldrarna plockade bot dem eller om gruppsituationen blev tråkig. Eftersom så många slutat skulle de lägga ihop undervisningen med Nikodemusgruppen som Arif var med i… men han fick inte vara i samma rum då de hade konfirmandundervisningen ihop. Vid ett tillfälle var han där ändå och tog ett glas vatten i köket och tittade på min dotter… Då blev han tillsagd av en annan präst, som också var hans terapeut, att han inte fick vara där då min dotter var närvarande. Men du vet, när jag hörde att han hade varit där blev jag vansinnig.

Anna berättar om tiden som följde. Om samtal till församlingspedagogen, om att det var hon som mamma som blev betraktad som besvärlig, då hon ifrågasatte kyrkans agerande, varför församlingspedagogen la upp bilder där hon kramade Arif i sociala medier och liknande. Det gick så långt att hon blev kontaktad av kyrkoherden som sa att kontakten framöver bara skulle gå genom honom. Att Anna inte fick prata personligen med församlingspedagogen och prästen. Fler möten följde.

– Kyrkoherden klargjorde att kyrkan måste ta hand om Arif, att han var kyrkans ansvar. ”Vi ska hjälpa Arif med vad han behöver hjälp med”, sa han. Jag frågade varför han fick vara i närheten av min dotter… Det var då jag fick en fråga av församlingspedagogen, om det var skillnad ifall en svensk kille gjort detta, eller om det var en afghansk… Då exploderade jag! Det är ingen skillnad!

Anna pratar upprört om att man försökt göra det hela till en fråga om rasism och att det enligt henne är ett sätt att försöka rikta ljuset bort från det som faktiskt inträffat. Att hon tagit oerhört illa vid sig att man unisont anklagat hennes dotter för att ljuga. Hennes lilla tjej, bara ett barn, som blivit föremål för en hatkampanj där hon pekas ut och utmålas som en manipulativ lögnare. Där man skriver att Anna och hennes familj bedriver en hatkampanj och där dottern misstänkliggörs på grund av det som Anna tidigare skrivit i sin blogg.

– Jag har adhd och uttrycker mig inte alltid så bra, erkänner hon. Jag vet att jag har skrivit plumpa saker ibland, att jag farit ut och uttryckt mig olämpligt. Jag uttryckte mig grovt efter att min dotter gråtit flera nätter i rad, när hon inte klarat av skolan, när hon låst in sig på toan i skolan, hon har fått en assistent för att hon mått så psykiskt dåligt… så jag har levt under hård press. Det är ingen ursäkt, men jag är inte mer än en människa. Jag blir så förbannad när man anklagar min dotter för att ljuga. För vi har fostrat våra barn att berätta sanningen. Både vår son och vår dotter, och därför har de alltid varit ärliga mot oss, även om sånt de inte hade behövt berätta.

Det är därför hon nu tar så illa vid sig av den storm som blåst upp på sociala medier med anledningen av att domen fallit och att Arif själv gått ut med där han anklagar hennes dotter för att vilja smutskasta honom. Samt alla de många äldre kvinnorna som okritiskt tagit hans parti och utgår från att hans berättelse är en odiskutabel sanning.

– Vill man stötta någon så ska man göra det privat. Nu uppmanas folk att kolla upp ”morsan” till dottern… Jag är livrädd och känner mig orolig för min dotters säkerhet. Jag vill att de ska sluta skriva i sociala medier, säger Anna, och fortsätter:

– Han kanske ser saken på ett annat sätt… Men när han skrev öppet att han blivit oskyldigt anklagad fick han en grupp med sig. Du måste förstå att jag inte har något emot honom som person, han har gjort ett bra arbete för de afghanska ungdomarna. Jag vill inte att han ska framstå som dålig, han har säkert gjort mycket gott också. Men den här handlingen han gjort… ingen ska komma och säga att min dotter har ljugit. Varför är det så noga för honom och han anhängare att attackera oss? Jag pratade med en politiker som menade att Arif är en bra kille och att min dotter bara hittar på… Till och med under rättegången vände Arif sig mot mig och frågade ”varför förstör du mitt liv”? Han spelar själv ut rasistkortet. För att komma lindrigare undan. Min tolkning är att man vill smutskasta och rasistmåla mig för att sen säga att min dotter ljuger och att det är jag som har påverkat henne.

Anna upprepar ännu en gång att det är viktigt för henne att hennes dotter inte ska bli ett slagträ i en debatt om rasism. Att hon själv inte är intresserad av politik.

– Jag stod upp för mitt barn, det var det enda jag gjorde, säger hon. Och hon har lidit nog. Det enda jag vill nu att vi alla ska få gå vidare med vårt liv. Men jag vill även att killen som utsatt min dotter ska vara en man. Han har begått ett fel. Därför ska han bara acceptera böter och skadestånd och sluta hetsa mot vår dotter. Jag önskar att han hade erkänt och varit ödmjukt och bett om ursäkt, då hade vi kanske inte haft en lika infekterad situation. Kyrkan borde också ha agerat annorlunda. De skulle tagit bort honom helt från den kyrkliga verksamheten. De skulle ha stått upp för vår dotter. De skulle ha ringt oss direkt på natten när det hade hänt. Vi skulle haft ett krismöte. Men nu valde de att inte tro på min dotter alls. Och det är givetvis fruktansvärt.

Vi återvänder till kvinnorna som ger Arif sympatier i sociala medier. Anna säger att hon önskar att de stannade upp och reflekterade över vad de håller på med. Att många av dem tillhör nätverket ”jagärhär” som säger sig arbeta för god ton på nätet, och samtidigt skriver hotfullt på sociala medier om en minderårig flicka, är enligt henne oacceptabelt.

– Min dotter trakasseras nu av vuxna kvinnor som hotar med att straffa henne, det är otäckt och min dotter är rädd, och det är jag också. Jag vädjar både till Arif och till de här människorna att de slutar med sin sjuka hetsjakt på oss. Och så önskar jag att de här kvinnorna ska fundera på hur det hade drabbat deras egna barn, skulle de velat läsa dessa kommentarer och tagit del av det jag och min familj får ta del av? Om det var deras egen dotter som blev utsatt?

– Min dotter har fått sin syn på män rubbad. För mig är mannen som utsatt henne en människa, ingen nationalitet. Det är inte honom som jag fördömer, utan hans handling. Det enda jag vill är att han stå för vad han har gjort mot mitt barn. Sedan är det dags att sätta punkt och gå vidare med våra liv.

 

*********

Jag skriver om samtidens Sverige ur olika perspektiv. Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Har även skaffat crowdfundingtjänsten Patreon och finns här: https://www.patreon.com/katjanouch

International payments: IBAN: SE5750000000052061604404, Bic: ESSESESS

Blir glad för varje liten slant! Och oerhört tacksam om du köper mina böcker. De nyaste hittar du här nedan. Största tacken på förhand! Thank you! Dekuji! Merci. Danke. Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3 Tillsammans kan vi förändra världen.

Senaste barnboken ”Så bråkar man och så blir man sams”, utgiven på Lava Förlag, finns att köpa här.

Senaste småbarnsboken, ”Ingrid och Ivar på badhuset”, utgiven på Bonnier Carlsen, finns att köpa här.

Senaste romanen, den 10:e delen i romanserien om Cecilia Lund – Vapendragerskan – finns att köpa här. Vapendragerskan är utgiven på mitt eget förlag Palm Publishing, som jag valde att starta när Piratförlaget – där jag tidigare gett ut mina vuxenböcker – vände mig ryggen då jag berättade sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige.

 

 

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se