20 juli, 2017 14:16

Livet förändrades på några minuter, sa mamma när hon väl började prata lite efter sin hjärnblödning, och så var det. Allt vi känt till som vi känt till det försvann och ersattes med något annat. Ni är många som hört av er och undrat hur mamma och pappa mår och det värmer. Det är enklare att ge en sammanfattning så här än att svara varje person enskilt. För det gör ont, allt det som blivit annorlunda, det är svårt att vänja sig.

Vi åkte ju till Prag jag och min äldsta son och det var bra på rehabiliteringssjukhuset, men sedan blev pappa sjuk. Han kunde inte vara kvar i Beroun och kördes till ett annat sjukhus i Prag, där han legat inlagd sedan dess, det är nu tre veckor sedan han blev inlagd… Det är så svårt att veta hur det faktiskt stod till med pappa då, vi talades vid i telefon, men han var väldigt illa däran tydligen, fick kallbrand i benet och låg med tre sorters antibiotika i dropp. Dessutom har stressen över allt det som händer med mamma påverkat minnet, allt som hände var en chock, och pappa fyller 86 i september, han är ingen ungdom. Ändå måste jag säga att han låter så stark när man pratar med honom, rösten är den jag känner till, min fina pappa…

Mamma har varit kvar på rehabiliteringssjukhuset men det har varit väldigt små framsteg, tyvärr. Förlamningen i vänstra sidan är kvar, hon kan inte gå eller röra vänsterhanden, däremot kan hon lyfta huvudet och när jag pratar med henne i telefon låter hon stundtals som den mamma jag känner. Det har snart gått tre månader sedan den där ödesdigra kvällen den 4 maj.

Jag har klippt gräset på landet och sovit i deras säng en natt. Jag har gråtit floder vissa dagar, särskilt en dag var det riktigt tungt, nästan outhärdligt. Tomt, dystert och ödsligt. Att en av föräldrarna skulle bli sjuk ingår liksom i dealen med livet, men att båda skulle bli det samtidigt… det fanns ingen som helst start- eller transportsträcka från deras vanliga, hyggliga tillvaro till detta som är nu. Jag övar mig i acceptans.

Mamma flyttades i förrgår till ett boende i Prag, rehabiliteringssjukhuset var trots allt bara en lösning för att försöka få henne på fötter. Eventuellt får hon komma tillbaka dit efter ännu en månad. Framtiden är inte särskilt tydlig just nu, kanske får pappa också flytta till detta boende. Jag och min bror åker till Prag nästa vecka för att försöka hitta en lösning som fungerar för familjen. Men ärligt talat vet vi inte riktigt hur allt ska gå.

Jag ville bara berätta för er som undrar. Tack för att ni bryr er, tack för alla snälla ord.

 

 

********

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se