13 juni, 2017 15:00

Nu ska jag dela med mig av lite tankar kring det här med kvinnor i den offentliga debatten. Eller, kanske större än så. Låt oss tala om den kvinnliga mentaliteten när det kommer till att tänka och tycka olika. Jag har de senaste månaderna lärt mig en hel del om mekanismer jag tidigare inte varit helt bekant med. Jag har varit min egen försökskanin och det har varit intressant och lärorikt. På det personliga planet också i viss mån jobbigt. Men det som inte dödar, stärker. Vad jag har lärt mig är att kvinnor i debatten behöver bli som Leif GW Persson. 

Låt mig säga så här, om jag någonsin inbillat mig att det inte finns skillnader på kvinnligt och manligt agerande i utsatta situationer, så är dessa idéer helt och hållet utraderade. När det kommer till hur vi hanterar konflikter, kritik, sociala medier och drev beter sig nämligen kvinnor och män väldigt olika.

Generellt kan sägas att där män triggas och peppas av konflikter, blir kvinnor osäkra, rädda och ledsna. En kvinna drar sig in i det längsta för att ”sticka ut hakan”. När hon väl gör det finns dock risken att hon blir illa åtgången och kölhalad. Med flera sådana exempel blir det ett slags skrämseltaktik, och färre kvinnor vågar. Medan män tycks ha striden inprogrammerad i sitt testosteronstinna DNA, har kvinnorna fastnat i den vårdande, överslätande fällan. Där kvinnan slokar generat gör motståndet mannen om möjligt mer stridslysten. Han vässar knivarna och laddar om pickadollen. Knytnävarna åker fram och han intar stridsposition. Kom an då, in i rinken med dig! En god match är nästintill belöningen. Även en förlust är en seger i en hetsig debatt. Medan kvinnan tänker att det kanske är bäst att tiga still. Vad tjänar det till att skapa osämja? Handhjärta, blomma, lite mild tolerans är väl bättre än att ge en rak höger?

Absolut, kärlek är viktigt, men det ena måste inte utesluta det andra. Det är som Bamse, om man ska ta ett enkelt barnboksexempel. Var snäll mot de snälla och hård mot buset.

Ibland är en rak höger det enda språket som går hem.

Visst finns bråkiga kvinnor även inom den svenska debatten. Vassa pennor och kaxiga ord kommer även från kvinnliga avsändare, men jag vågar påstå att det är sällan som en kvinna självmant söker strid. Hon vill gärna larma, avslöja, berätta, göra gedigen journalistik och skriva träffsäkra betraktelser över sin samtid, men bråka, nej, det vill hon helst inte. Hon lägger sig tvärtom vinn om att framstå som mogen, lugn och eftertänksam. Och tolerant, framför allt det! Kanske pudlar hon inte alltid när hon blir ifrågasatt, men hon går inte heller till högljudd attack och motoffensiv. Tvärtom börjar hon ofta förklara sig, komma med argument till varför hon sagt eller skrivit som hon har gjort. Hon vill vara till lags, hon vill vara älskad och accepterad. Kända kvinnor och deras systrar i lite högre positioner verkar skräckslagna inför att stöta sig med etablissemanget, att bli utfrysta och smutskastade. Mina tankar kring detta går till häxprocesserna och till alla de kvinnor som fick stå vid skampålen för mäns och samhällets synder. Det kanske inte är underligt att kvinnor med detta i ryggmärgen väljer att huka och tala med mjukare röster, oroliga att de ska hudflängas och förnedras i det offentliga, något som är allt annat än behagligt.

Själv föredrar jag det tuffare ”never complain, never explain”. Och ”don’t get sad – get mad”. De amerikanska 70-tals feministernas bästa slogan. Torka tårarna, bruden! Böla kan du göra någon annan gång.

En av de få jag kan komma på som faktiskt aktivt skapade oro genom sina brutala formuleringar var journalisten och debattören Linda Skugge, som i början av 2000-talet helt orädd dundrade på i spalterna, utan att tänka på konsekvenserna. Ibland sårade hon, ofta fick hon en hel del hat. Hon var ett ovanligt väsen i de annars så konflikträdda medierna. Sedan Skugge drog sig undan offentligheten har de kvinnliga ilskeflickorna varit försvinnande få.

Ilskan är nämligen ingen söt och härlig kvinnlig egenskap. Att vara aggressiv, dryg och arrogant är inte egenskaper vi kvinnor och tjejer premieras för. Fortfarande blir folk obekväma inför satmarorna och skruvar besvärat på sig när ett fruntimmer säger obekväma sanningar, bjuder upp till tjafs eller bara dundrar på.

Man kan givetvis också argumentera att kvinnor i det offentliga drabbas av näthat och förföljelse. Att det är därför de väljer att tona ner sig. Jag anser denna strategi i så fall vara helt åt helvete fel. Näthatare göds av att de lyckas skrämma sina offer. För varje kvinna som sänker tonläget får en antagonist lite större självförtroende. Därför ska de aldrig ges något utrymme och kvinna ska aldrig sätta sig i någon offerposition. Här ska den raka högern, uppercuten, pungsparken, användas mer frekvent. Handhjärtat kan du lägga ner i byrålådan tills vidare.

De senaste månaderna i mitt liv har jag själv fått smaka hur det känns att bli uthängd och ifrågasatt offentligt. Visst hade jag kunnat böjt på nacken och skrapat med foten och med nedslagen blick sagt att jag tog i lite för mycket. Men si, det har jag vägrat att göra. Jag tog i precis så mycket som behövdes, och jag ångrar ingenting. Jag är nöjd med att ha rört om i pk-träsket och tvingat fram en debatt om åsiktsklimatet i Sverige.

Jag ska berätta att en av mina förebilder heter GW Persson. Kanske blir du överraskad när jag drar till med just honom, kanske hade du inte väntat dig detta. Men GW är grym som säger vad han tänker och tycker och som högaktningsfullt skiter i vad andra anser om saken. Lite som min pappa faktiskt, även om GW givetvis är en mycket mer offentlig person (även om min farsa är kändis i Tjeckien). GW har en självklar auktoritet och pondus och låter sig inte bekommas av surrande mygg som för oväsen kring hans öron. Likt ett gammalt lejon tronar han majestätisk på sin position och utdelar åsikter om än det ena, än det andra.

Om man nu ska använda sig av patriarkatet som måttstock, så är det exakt så här fler kvinnor bör börja bete sig. Helt enkelt ska man i större utsträckning börja skita i vad andra tycker. Jaha, kom du med kritik nu lille vän, okej, grattis, men det kan du ta och stoppa upp där bak. Jag tycker vad jag tycker och tänker inte vika en tum.

Tänk så här, i varje given situation där du är osäker, ställ dig frågan: vad skulle GW ha gjort? Och agera därefter. Det är oväntat befriande. Sura kommentarer och ogina argument rinner av dig som vatten av en gås (gås-liknelsen använde sig förresten Linda Skugge av på den tiden det begav sig, tänk ständigt denna underbara Skugge!). Vad folk håller på och gaggar om kan lika gärna fara in genom ena örat och ut genom det andra. Låt ingen sätta dig på plats!

Kom igen nu kvinnor. Bråka! För liv! Våga sätta ner foten! Kraften som bor i livmodern är av den digniteten att den kan rubba jordens omloppsbana. En kvinnokropp kan ge liv åt ett barn, så varför ska den alls rygga tillbaka i en debatt? Vad är det värsta som kan hända, att du blir osams med någon idiot du inte riktigt respekterar? Men handen på hjärtat, vill du vara vän med en hen som ändå mest bara pladdrar dumt och som du ändå föraktar i smyg? Varför förminska ditt eget värde och krypa in i skuggorna? I synnerhet idag, då allehanda åsiktstalibaner, skäggfundamentalister och andra kvinnohatande existenser brer ut sig, är det extra viktigt att inte vika en tum. Det är vi kvinnor som i mångt och mycket bär samhällets välstånd på våra axlar. Därmed inte mer än rätt att fler av oss ska få höja våra röster och med orädd stämma hävda våra åsikter.

Struntsamma att det är en gammal patriark som får vara förebilden här. GW är en utmärkt modell i fråga om kurage och jävlaranamma.

Jo, på förekommen anledning kan jag än en gång säga, att jag fortfarande står för varenda stavelse jag yppade i min tjeckiska intervju. Allt jag sa då i januari har dessutom i efterhand visat sig stämma med ännu kusligare precision. Det går åt fel håll i Sverige och de mesiga politikerna behöver utmanas varje dag, så att någonting vettigt kan börja hända. Många är less i smyg, men ingen förändring kan börja hända förrän vi tillsammans agerar och öppet visar vårt missnöje. Jag har inget emot att uppvigla lite sund bonnailska i leden. För vi kan skapa en riktig storm om vi är fler på barrikaderna.

Så öppna munnen syster, och rya på! Ta brorsan med dig. Samarbeta. Men fega inte, ta debatten, skapa en egen om den som pågår inte passar dig.

Ju fler vi är desto svårare blir det att tysta oss.

Och med Sveriges egen Churchill-light GW som inspiration blir det lättare att slå omvärlden med häpnad.

 

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta fri debatt och journalistisk? Bidrag tas tacksamt emot via swisch på 0733289122.

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se