20 augusti, 2017 09:13

Möjligen behövs det ett Charta 2017 och en ekonomisk fond för politiskt mobbade och socialt stigmatiserade i dagens Sverige. Då kanske äntligen hot om att skvallra hos arbetsgivare skulle förlora sin förlamande skräckeffekt. Kanske skulle också fler våga säga ifrån i det numera totalt försurnade debattklimat där människor hukar förskrämt för att inte bli utstötta. Den svenska mobbarmentaliteten frodas bland många av dem som kallar sig ”goda” och talar utifrån skyddad position hos etablissemanget. Det finns därmed skäl att fråga sig när den självbelåtna mobbaren är nöjd? När den utpekade förlorat allt och tar sitt liv?

Den otäcka mobbartendensen i samhället tilltar i takt med att polariseringen ökar. Angivarmentaliteten firar nya triumfer och önskan att härska med hjälp av metoder som innebär att man slår mot känsliga delar av en individs tillvaro visas upp allt mer ogenerat, även av människor med makt. Man hugger där det gör som ondast. Genom skräck och hot vill man bakbinda, avväpna och skrämma sin motståndare. Samtidigt ska den oliktänkande förnedras, gärna offentligt. Ju kändare person, desto mer spott och spe. Om publika steglingar och tjärrullningar fortfarande fanns, skulle de säkert tas i bruk. I mindre civiliserade länder kan en kvinna bli stenad om hon haft den dåliga smaken att ha blivit våldtagen. Stora mobbar tittar på, lystet, tills offret är en blodig massa. Kollektivt fördömande är en utväxt på samma träd från vilket den svenska grenen av publika bestraffningar växer ut, en populär aktivitet i mitt Sverige idag. Jag pratar förstås om metoden att kontakta människors arbetsgivare för att folk ska förlora sina jobb. Meningsmotståndaren ska kännas så smutsig att ingen vill förknippas med vederbörande och samarbetspartners eller arbetsplatser ska ta avstånd.

Metoden är gammal och beprövad och handlar i förlängningen om att man utövar ett existentiellt hot mot en individ. Den som saknar pengar kan inte försörja sig och hamnar snart i rännstenen. Otaliga är berättelser om människor som stöts ut ur gemenskapen som straff för allehanda övertramp, många av dem harmlösa, kanske enbart på grund av masshysteri baserad på falska rykten. En sådan mörk vrå av historien är trolldomsprocesserna i Ångermanland där 71 personer; varav 65 kvinnor (var femte kvinna i Torsåkers socken), 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675. Det finns således en isande tradition av häxjakt i det numera så fredliga Sverige.

Ett annat exempel närmare i tid är hur man arbetade mot oliktänkande i kommunistdiktaturer. Man stämplades som galen, ond eller olämplig och de med makt såg till att man blev utstött och förlorade både arbete och anseende. Min egen familj drabbades då både mamma och pappa fick sparken från universitetet eftersom de hade ”fel”, icke-kommunistisk värdegrund. Med två små barn att försörja blev livet otryggt. Men dissidenterna i forna Tjeckoslovakien gick samman och bildade Charta 77, som bland annat samlade in pengar till drabbade familjer. Så klarade många utstötta livhanken. Kanske skulle det behövas en sådan fond även i dagens Sverige? Kanske skulle fler känna modet att säga ifrån, att stå på sig, att öppna munnen i ett fullkomligt försurnat klimat där människor hukar förskrämt för att inte stöta sig med statligt godkända åsikter och där endast den värdegrundssäkrade får ryggdunkar på Facebook?

Människan är ett flockdjur och i flocken finns tryggheten. Den sociala acceptansen är för många nödvändig. Att få känna sig omfamnad av andra människors gemenskap. Att få höra till. Jag ska ta ett sista exempel, ett av de de allra värsta i 2000-talets Sverige. Denna fruktansvärda stasiliknande historia har några år på nacken vid det här laget, men tål att lyftas gång på gång tills Sverige lär sig att så här behandlar man inte människor. Jag väjer att än en gång ge utrymme åt offrets minne för att det ska hållas levande, då hon dog som en martyr på den falska godhetens altare, karaktärsmördad och möjligen även driven i döden rent fysiskt av människor som har mage att betrakta sig som rekorderliga medborgare. Deras handlingar däremot visar deras rätta jag, för hur är man funtad när man är beredd att mobba ut en äldre kvinna som vigt nio år av sitt liv på ideellt arbete i Röda Korset, en organisation som sedan valde att knäcka henne offentligt. Jag försöker föreställa mig den här stackars damen, hennes sorg och ångest, kanske också skam och förtvivlan. Hon hade pressats till att uttrycka åsikter om migration och sa något i stil med att ”det är fördelaktigare att vi utdelar bistånd i mottagarnas hemländer/-regioner istället för att späda på ungdomsarbetslösheten här i Sverige”. Inget kontroversiellt idag, således, men tillräckligt för att den mäktiga organisationen skulle skriva pressrelease och utesluta henne under nästintill absurda former. ”Rasistskandalen” fick stor spridning i sociala och offentliga medier och den 71-åriga volontären utsattes för ett drev som jag gissar ingen av hennes tidigare ”kollegor” på organisationen skulle velat komma i närheten av. Hon dog inte långt därefter.

Jag undrar om värdegrundsriddarna inom Röda Korset blev nöjda med resultatet. Jag undrar om alla dessa goda aktivister i nätverket #jagärhär, vars grundare nyligen fått ett fint sossepris (visserligen från Anna Lindh-minnesfond som Mona Sahlin tycks ha dränerat på pengar) sover gott om natten när de mejlat någon chef någonstans och med bestämdhet hävdat att de när en värdegrundsfelande anställd vid sin barm? Paradoxalt nog fick Dennert priset med motiveringen att nätverket lyckats ”konkretisera en enkel problemlösning som handlar om civilkurage: Att stärka människor i att reagera och stå upp när andra blir utsatta för hat och hot”, enligt minnesfondens Lena Hjelm-Wallén. Subtila hot delas dock gärna ut på Facebook av aktivisterna själva, så snart det framförs åsikter som inte överensstämmer med deras egna.

Jag vill påpeka att jag starkt tar avstånd från alla slags kränkningar, påhopp, invektiv och smutskastning, oavsett vilket läger det kommer från. Konstruktiva samtal omöjliggörs när smädelserna viner i luften. Jag vill dock samtidigt skriva att detta osunda beteende uppstått som ett direkt resultat av att åsikter och fakta tryckts undan av etablissemanget under lång tid, så pass att en undervegetation av alternativa medier och anonyma skvallersajter till slut började växa fram som en motreaktion. Just rädslan för att förlora jobb och anseende har fått människor att vilja lätta på trycket i arenor där sedan kritik pyst över i rent hat. Ilska föder utbrott. Jag gissar att just politiker och andra i beslutsfattande positioner har blivit måltavlor för många gånger groteska verbala påhopp utifrån en känsla av maktlöshet och förtvivlan. Jag själv är ett bra exempel, även mitt raljerande tänjer gränserna ibland och jag blir vass i hur jag uttrycker mig, när jag inte längre orkar klappa medhårs. Fortfarande är det aldrig rätt med näthat – men om man ska komma till rätta med problem måste man kunna analysera företeelsen på ett sakligt sätt. Rena dårar tar jag inte med här, de finns och kommer alltid finnas, oavsett debattklimat. Men hur politiska motståndare adresserar varandra har absolut att göra hur samhället ser ut i övrigt.

Sverige 2017. Hit har vi nu kommit, där folket splittras, och osäkerheten frodas. Folk uppmanas ange varandra. Barn vänds mot föräldrar, föräldrar mot barn. Vänner bryter kontakten, kändisar lämnar sina uppdrag. Människor mår dåligt, riktigt dåligt. När blir en mobbarskara nöjd? När det pudlas, gråts, stås på knä, när jobbet och försörjningen är borta, när syndaren får gå från hus och hem, får leva på socialhjälp, kanske till slut väljer att hänga sig? Offentligt förnedrad och hatad av alla. Och de andra tystnar, ser hur det gick för den som stack upp, ett varnande exempel. I skymundan frodas sen hatet, kanske tar sig uttryck anonymt på någon obskyr sajt under fingerat namn.

När är det nog? Lustigt nog är det främst de som säger sig motverka näthat som ropar högst efter vedergällning. Jag ser sällan liberala debattörer kräva att en vänsterextrem person ska förlora sitt uppdrag, även om det börjar ges tillbaka med samma mynt även här, en olycklig utveckling enligt mig.

Sverige 2017. Där faktiskt ganska lite rättvisa finns, och där människor är tyvärr allt annat än lika mycket värda inför en hungrig mobbarskara som dömer vilken åsikt som är rätt och vilken som är fel. Kanske är man inte ens fredad efter sin död.

******

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på info@katerinamagasin.se – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnummer). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

 

 

Katerina Janouch
info@katerinamagasin.se