3 augusti, 2017 14:08

Hur kan man se sitt barn i ögonen och påstå att man älskar det efter att ha dömt det till den här verkligheten? Jag är inte ensam om att undra just det. Samhällskroppen har misskötts så till den milda grad att den snart inte klarar mer. Att vi är en växande skara som har ett så naggat förtroende för samhället att vi tvekar eller inte ens vill skaffa barn måste tas på allvar. Vem hade ni tänkt ska betala för er eller era barns äldrevård annars, undrar 23-åriga Maja Lundvall i dagens gästkrönika på Katerina Magasin.

 

Jag har längtat efter barn i flera år, sedan jag var tjugo ungefär. Varför har jag inte skaffat några då? Jag har en stabil partner, jag har läst alltifrån forskning till erfarenheter om pedagogik, barns utveckling, psykologi och allt som kan röra skapandet av en ny individ – så vad är problemet? Vad väntar jag på? Det finns en rad orsaker till att jag hittills är barnlös. Och kanske förblir jag det, trots min stora längtan. Jag vet helt enkelt inte om jag vågar skaffa barn i dagens Sverige.

Många idag, inklusive jag själv, är redan rädda för förlossningen även om de ser fram emot att få träffa sitt barn. Det är omöjligt att påstå att denna rädsla är ogrundad. Hur kan man inte vara rädd när det under flera års tid skrivits artiklar, sänts reportage och pratats om hur förlossningsvården blir alltmer pressad och därmed otryggare utan att någonting verkar göras? Hur kan man inte vara rädd när till och med barnmorskorna och undersköterskorna själva oroar sig för att det ska gå så illa att någon dör?

”Det ska vara en trygg och säker upplevelse” säger Ella Bohlin, barn och äldrelandstingsråd, som svar på uppslutningen kring Jessica Almenäs efter de problem hon har påtalat. Men om det inte är en trygg och säker upplevelse då Ella Bohlin? Du kan chansa med din kropp och hälsa om du vill, men jag tänker inte chansa med min. Från politikernas håll översköljs vi ständigt av ska:n. Det ska inte ske övergrepp, det ska vara tryggt att röra sig ute, det ska finnas vårdplatser. Men om det inte är så verkligheten, trots förhoppningsvis goda intentioner, ser ut – vad är planen? Jag skulle vilja skicka ett ska tillbaka: hur ska problemet lösas? Innan förlossningsavdelning öppnas på Karolinska i Huddinge eller St. Göran i Stockholm som Bohlin nämner, vad är planen för de som redan är gravida? Ett beprövat alternativ är att först förtiga problematiken och sedan att dela ut armband, den här gången kanske med texten ”trygg förlossning”. Ett annat alternativ, dock inte lika beprövat, är att inte låta vården gå på knäna tills den och de som arbetar inom den håller på att gå under innan man ens tar upp problemet, för att man tvingas till det. Att låta bli att diskutera alla de problem vi efter så många år av misskötsel behöver tampas med ger inte väljarna en ärlig chans att prioritera som de vill, så jag vill även skicka tillbaka ett annat ska: ni, alla politiker på alla nivåer, ska vara de som vågar prata om samhället och de problem vi dels har framför oss och dels sitter fastklistrade i redan, oavsett vilka de är.

Förlossningsvården och den stressen är som de flesta förstår en mycket relevant fråga för alla som går i familjetankar men tyvärr är det bara ännu ett symtom på en mycket större sjukdom. Samhällskroppen har misskötts så till den milda grad att den snart inte klarar mer. Även om det mirakulöst ordnades platser åt alla gravida kvinnor på rimligt avstånd till deras hem så sys inte de andra såren igen. Har man förmågan att räkna ut konsekvenser så förstår man att spädbarn blir barn, barn blir tonåringar och tonåringar blir vuxna – barn som riskerar en kaotisk skola, tonåringar som riskerar våldtäkter och rån och vuxna som riskerar att sitta på första parkett när kollapsen fullbordas. En samhällskollaps som inte var det minsta oförutsägbar. Problemet är alltså inte enbart fulla avdelningar och stressad personal, problemet är även att man riskerar att döma sitt eget kött och blod till lidande. Hur kan man se sitt barn i ögonen och påstå att man älskar det efter att ha dömt det till den här verkligheten? Jag är inte ensam om att undra just det. Att vi är en växande skara som har ett så naggat förtroende för samhället att vi tvekar eller inte ens vill skaffa barn måste tas på allvar. Vem hade ni tänkt ska betala för er eller era barns äldrevård annars?

Maja Lundvall

Maja Lundvall är 23 år, frilansande skribent och enligt sin egen beskrivning ”den värsta sortens 90-talist som inte klarar av någonting förutom att ha åsikter om precis allt”. Hon lever tillsammans med sin sambo i norra Sverige.

(Det här är en debattartikel innehållande opinionsmaterial, publicerad på Katerina Magasin. Åsikterna i artikeln står skribenten för.)

**********

Vill du också bli intervjuad, komma i kontakt med mig eller tipsa om något, dela med dig av din historia/erfarenheter eller skriva själv? Mejla mig på [email protected] – dock arbetar jag ensam, så jag svarar i mån av tid! Läser alla mejl. Vill du vara med och stötta mig, den fria debatten och oberoende journalistisk? Bidrag till mitt heltidsarbete tas tacksamt emot via swish på 0733289122 eller konto 5206-0000114 (första fyra siffrorna är clearingnumret). Blir glad för varje liten slant! Största tacken på förhand! Och tack alla ni som redan bidragit, ni anar inte hur glad jag är över det ni ger och det ni skriver, även om jag inte kan tacka var och en av er personligen. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. <3

 

Katerina Janouch
[email protected]